Jag väljer sida.

KRÖNIKA. Det vankas krig, Stefan Rehn menar att det är medias fel att Blåvitt inte presterar, och media (läs: BaraBen) menar att det är Stefan Rehns fel som inte lyssnar. Supportrar skriker ifrån, förändring! Förändring! Och jag har stor förståelse för er, jag vill också se förändring, jag vill se att någon (läs: tränarna) tar tag i det här, då det är deras jobb – och vänder den negativa trenden i laget, för helt ärligt, när du kollar ner på planen i dagsläget är det inte 11 killar med själförtroende och pondus som springer omkring där nere. Vilket också är förståeligt, det är fotbollsspelare, deras mål är att vinna, gör man inte det, och inte har mentaliteten att fortsätta kötta vidare och pressa sig framåt för att vända det så gnager (roligt ordval) det på självförtroendet.

Självförtroende ja, en viktig ingrediens för ett vinnande lag. Se bara på det gäng som tog guldet förra året, hade de ett helt briljant spel? Knappast. Var det världens intelligentaste gubbar med en helt fantastisk spelförståelse som knep guldet? Nej. 2009 års segrare spelade och vann på sitt självförtroende. När spelarna saknar självförtroende, vad händer då? Ja, det är bara att ta dig ner till en Blåvittmatch och kolla, det blir halvdana chansningar till pass, för att ingen vågar hålla i bollen och titta upp, det blir inga 100% i närkamperna, spelaren går in med tanken att han redan har förlorat den.

Det som skrämmer mig mest just nu är självförtroendet, eller bristen på självförtroende, jag har inte sett maken till brist på den här varan sen ett högstadiedisco då det var någon stackare som skulle fråga chans. Spelare tittar ner i marken efter matcherna, de vågar inte ens möta publikens dömande blickar, de vet hur bedrövlig insatsen var och hade kanske redan innan matchen ställt in sig på den.

Tränarduon som så elegant ledde ett skadeskjutet Blåvitt till guldstrid förra året letar nu i alla hörn efter något att skylla på. Det går inte, vi har kört fast. Jag vill höra ett uttalande från tränarna som menar på att ”vi vet, vi spelar bedrövligt, det vi kommer att göra nu i veckan är att träna på nya spelsystem och verkligen höja ribban och kraven på vem som får spela, med den inställningen gubbarna har nu får alla sitta på bänken, även jag” inte några tomma ord om att det är synd om Blåvitt, för att vi var guldfavoriter, ”det är jättejobbigt att spela med de förväntningarna”. Blåvitt är ett lag som varje år tampas med höga förväntningar och krav, det ska vara en ära att spela här och som staben själv har sagt (Håkan Mild och Stefan Rehn) så har Blåvitt alltid som mål att komma topp fyra. Jag vill höra från er, att motivationen finns.

Vad är det då som händer på kamratgården? Jag vet inte. Men den frågan jag ställer mig nu, om det nu är som tränarduon menar, att killarna i laget läser tidningar och bloggar och att kritiken sätter sig i huvudet som en mental spärr, hjälper eller stjälper vi dem med våra spraven-liknande artiklar och kommentarer, hjälper eller stjälper vi laget vi älskar i nöd och lust när en spelare efter en match kliver fram efter en bedrövlig insats och i alla fall tackar för stödet och vi då buar ut honom? En spelare som inte ens spelade en minut under denna match.

Om vi då gör som många har sagt och skrivit, ger bort våra årskort, struntar i att gå på matcherna och sitter och skriker glåpord till spelarna när de missar en passning längst kanten – hjälper eller stjälper vi? Det finns bara en spelare kvar nu som inte har gett upp, den tolfte, vi, publiken. Eller har vi också gett upp?

Jag vet att många av er, inklusive mig själv skakar av panik för att inget funkar just nu, jag vet att ni vill se förändring, jag vet att ni vill se betydligt bättre spel. Det vill vi allesammans. Men får vi det genom att gnälla och hota med tomma/tysta läktare och skriva AVGÅ i alla forum över hela internet?
Jag tror inte det.

När inte spelarna har hjärtat och viljan för att lyckas, ska vi då också tappa den? Eller ska vi visa hjärtat och glöden och inspirera spelarna till att lyckas? En människa kan inte göra någon skillnad, och en negativ tanke sprider sig hundra gånger snabbare än en positiv.

Jag kan inte bestämma hur ni ska reagera, men jag ber er att tänka efter. Behöver Blåvitt få mer stryk? Behöver blåvitt få stryk från oss supportrar, som genom namnet menar på att vi ska stå bakom och stå upp för vårt lag. Det är lätt att fokusera på allt det negativa, och få mörka tankar, det är det som har spridit sig i hela den Blåvita skaran uppe på kamratgården – men vad hjälper det om även vi hoppar på det tåget och sitter och surar och gnäller? Det går inte.

Kamratgården behöver sitt egna vulkanutbrott, ett fall framåt, någon som med insikt kan se vart smittan började och nu, innan det är försent ge motgiftet.
Jag är övertygad om att spelarna vi har, tillsammans kan ta guld.
Jag är övertygad om att Rehn och Olsson har kapaciteten att leda spelarna till detta.
Jag är övertygad om att sportchef Håkan Mild är allt annat än nöjd och sätter hård press just nu.

Men jag vet bara vad jag kan göra för att hjälpa. Jag kan fortsätta gå till matcherna, fortsätta att lyfta fram laget jag älskar, i medgång och i sorg. Om inte människan var kapabel till att bryta ihop och komma igen, så hade hela mänskligheten varit deprimerade just nu, om man inte var kapabel till att gå vidare efter ett uppbrott med flickvännen/pojkvännen, efter att ha fått sparken från jobbet och till och med gå vidare trots ett dödsfall inom familjen.

Jag kan som sagt inte säga åt er hur ni ska agera, jag ber er bara att tänka efter. En människa gör ingen skillnad. Men tillsammans är vi väldigt starka. Det är nu vi behövs som mest, är det då nu vi ska ge upp och vända oss emot spelarna, tränarna och hela föreningen? I helvete heller.

”It ain´t about how hard you can hit, it´s about how hard you can get hit and still keep moving forward”

Jag väljer sida, och jag väljer att ställa mig bakom IFK Göteborg.