Vi står bakom dig till 100 procent Sebastian!

KOM IGEN SEBASTIAN! För några dagar sedan avslöjade GT att Cagliari hade ett konkret intresse för Sebastian Eriksson. Dock ville inte "Seb" lämna Blåvitt före säsongens slut och BaraBen kan avslöja att han även meddelade sin agent Martin Dahlin och sportchefen Håkan Mild att Italien-surret (för något kontraktserbjudande fanns aldrig på bordet) inte kändes klockrent.

Men två dygn därpå fick italienarnas tränare - tidigare förbundskaptenen Roberto Donadoni - sparken. Därmed fanns ingen möjlighet att ångra sig, om kontraktet hade konkretiserats. Men nu spelar det mindre roll. 48 timmar därefter låg Sebastian ner på plastmattan i Borås och vred sig i smärtor. Ett korsband var av och hans säsong är slut. I värsta fall hans karriär.

Naturligtvis hoppas alla med ett hjärta för fotbollen och Blåvitt - som inte är psykopater - att Sebban är tillbaka till 2012, senast. Men knäskador är luriga så in i bomben och många spelare har haft tufft att återvända till sin tidigare hajp efter att något av kors- eller ledbanden i ett knä gått av. Varje unik spelare hanterar de olika skadorna på sitt eget sätt, där både den fysiska förmågan att återvända som den mentala kraften att kämpa på spelar in.

Som tur i oturen trasades inte hela Sebastians knät sönder. Det hade varit förödande. Nu kan man bara önska honom kraft att ta omtag, möjlighet till vettig konvalescens och energi att återvända så fort som möjligt. Bitter envishet och vilja att inte ge upp är som tur några av hans bästa egenskaper. Så visst har vi gott mod i ett tufft läge.

Men visst blir det väldigt svårt för Sebastian själv att undvika alla "om". Han kommer sitta på sjukhuset, och hur mycket han än vill se positivt på läget, är det oundvikligt för honom att låta hjärnan spekulera i vad som hade hänt om intresset från Cagliari hade varit lite mer konkret, lite tidigare. Och om han själv tänkt i andra banor. Då hade han eventuellt inte spelat matchen på den fördömda plastmattan. Om, om, om.

Nu haglar stödet in till Sebastian. Hans mobil surrade hela kvällen i går, på Facebook visade hundratals kamrater sina sympatier och ilskan över förlusten, domartabbarna, hela den här säsongen känns helt meningslös. I dag skiter jag i allt annat som hände i Borås. Mina tankar är enbart med Sebastian Eriksson. Gör allt för att återvända till IFK Göteborgs startelva, skriv på ett nytt kontrakt från din rehabcykel i vinter och om allt går vägen så lär du - som Sella sa i går - "med internationell klass", åter vara aktuell för storklubbar på kontinenten.

Vi på BaraBen.com vill visa vår yttersta sympati för dig i det här läget och jag önskar från botten av mitt hjärta att du snart kan gå för fullt igen. Våra läsare gör detsamma. Kom igen Seb! När det känns som jävligast kommer du att ha stöd från detta (läktar)håll - var så säker.

Vi stöttar Blåvitt i med- och motgång?

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er läsare och supportrar. Ibland från ett okänt namn, ibland en fotbollsprofil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material till oss. I dag skriver "Johannes" en krönika om stöttning som kom in till oss redan efter DIF-förlusten, men som inte kommit er läsare till hands på grund av tekniskt strul. Men mycket i den är aktuellt även efter den senaste segern, så vi bjussar på den nu i stället...

Jaha, det här var ju ”kuken”. Vi har just genomlidit en förnedring i sällan skådat slag, en förnedring som är minst lika stor som den Djurgården fick uppleva den där dagen då Gamla Ullevi invigdes. Det är bara att inse att vi mentalt står med både byxor och kalsonger nere en kall vinterdag på Valhalla just nu, och jag har full förståelse för att väldigt många som var på matchen, eller såg den på annan plats, är extremt upprörda. Frågan jag ställer mig är; är det verkligen nödvändigt att på egen hand bidra till sin egen och sina blåvita kamraters vanära?

De Djurgårdssupportrar som var på plats idag kommer inte bara att minnas matchresultatet. De kommer även att komma ihåg den här kvällen som gången då deras lag, och i viss mån deras publik, tömde sektion efter sektion på Gamla Ullevi innan domaren hade blåst i pipan för sista gången. ”Vi sjunger högt för vårat lag, vi stöttar er i med- och motgång” sjöng jag och många med mig på dagens match, många av dem som sjöng dessa ord valde även att lämna arenan i förtid. Vi kan väl alla vara överens om att 0-4 hemma mot DIF är nästan så mycket motgång det kan bli. Vad jag då undrar är hur handlingen att lämna arenan innan matchen är slut kan klassas som att stöta sitt lag?

Sanningen är den att det är extremt lätt att sjunga dessa ramsor när man leder med 4-0, men för att inte orden man yttrar och indirekt säger sig stå för ska tappa all jäkla mening och substans så måste man också stå för det när det blåser motvind. Min enkla åsikt är att man går inte innan matchen är slut, speciellt inte om man står i klacken och speciellt inte om man enligt egen utsago ska stötta IFK Göteborg även i motgång. Hur schyst är det egentligen att stå och sjunga lögner?

Jag är också galet arg och ledsen över hela den här kvällen och det vore väldigt lätt att säga saker som att ”dessa personer inte behövs på läktaren” eller att de ”inte är välkomna”. Men det är inte sant, alla människor som vill komma till Gamla Ullevi för att stötta IFK Göteborg eller bara glo på fotboll behövs och är välkomna. Vad jag efterlyser är bara lite självrannsakan, att folk tänker över vilka signaler ens handlingar skickar, och vilka konsekvenser de får för alla som älskar IFK Göteborg.

Med irriterade och vänliga hälsningar,
Johannes

Söndag = Kamratgården kl 1700 !!!

SISTA TRÄNINGEN. På söndagseftermiddagen tränar Blåvitt kl 1700 sista gången innan allsvenskan drar igång på måndagskvällen på Gamla Ullevi.

BaraBen och Kamratunionen uppmanar alla änglar att ta sig till Kamratgården och stödja laget på bästa sätt inför premiären!

BaraBen var på plats för exakt ett kvartal sen i tiogradig kyla och rapporterade från den första träningen när försäsongen drog igång en iskall tisdagsmorgon och våra utsända ser fram emot att besöka träningen när det kommer vara typ tjugo grader varmare än senast. Förhoppningsvis kommer det även finnas lite fler änglar på plats en de tappra fem (inkl Glenn Hysén!) som besökte första träningen...

Har du inget bättre eller vettigt för dig under söndagseftermiddagen, eller har du helt inget för dig så är ordern enkel:
Kom och elda på laget!

Jag väljer sida.

KRÖNIKA. Det vankas krig, Stefan Rehn menar att det är medias fel att Blåvitt inte presterar, och media (läs: BaraBen) menar att det är Stefan Rehns fel som inte lyssnar. Supportrar skriker ifrån, förändring! Förändring! Och jag har stor förståelse för er, jag vill också se förändring, jag vill se att någon (läs: tränarna) tar tag i det här, då det är deras jobb – och vänder den negativa trenden i laget, för helt ärligt, när du kollar ner på planen i dagsläget är det inte 11 killar med själförtroende och pondus som springer omkring där nere. Vilket också är förståeligt, det är fotbollsspelare, deras mål är att vinna, gör man inte det, och inte har mentaliteten att fortsätta kötta vidare och pressa sig framåt för att vända det så gnager (roligt ordval) det på självförtroendet.

Självförtroende ja, en viktig ingrediens för ett vinnande lag. Se bara på det gäng som tog guldet förra året, hade de ett helt briljant spel? Knappast. Var det världens intelligentaste gubbar med en helt fantastisk spelförståelse som knep guldet? Nej. 2009 års segrare spelade och vann på sitt självförtroende. När spelarna saknar självförtroende, vad händer då? Ja, det är bara att ta dig ner till en Blåvittmatch och kolla, det blir halvdana chansningar till pass, för att ingen vågar hålla i bollen och titta upp, det blir inga 100% i närkamperna, spelaren går in med tanken att han redan har förlorat den.

Det som skrämmer mig mest just nu är självförtroendet, eller bristen på självförtroende, jag har inte sett maken till brist på den här varan sen ett högstadiedisco då det var någon stackare som skulle fråga chans. Spelare tittar ner i marken efter matcherna, de vågar inte ens möta publikens dömande blickar, de vet hur bedrövlig insatsen var och hade kanske redan innan matchen ställt in sig på den.

Tränarduon som så elegant ledde ett skadeskjutet Blåvitt till guldstrid förra året letar nu i alla hörn efter något att skylla på. Det går inte, vi har kört fast. Jag vill höra ett uttalande från tränarna som menar på att ”vi vet, vi spelar bedrövligt, det vi kommer att göra nu i veckan är att träna på nya spelsystem och verkligen höja ribban och kraven på vem som får spela, med den inställningen gubbarna har nu får alla sitta på bänken, även jag” inte några tomma ord om att det är synd om Blåvitt, för att vi var guldfavoriter, ”det är jättejobbigt att spela med de förväntningarna”. Blåvitt är ett lag som varje år tampas med höga förväntningar och krav, det ska vara en ära att spela här och som staben själv har sagt (Håkan Mild och Stefan Rehn) så har Blåvitt alltid som mål att komma topp fyra. Jag vill höra från er, att motivationen finns.

Vad är det då som händer på kamratgården? Jag vet inte. Men den frågan jag ställer mig nu, om det nu är som tränarduon menar, att killarna i laget läser tidningar och bloggar och att kritiken sätter sig i huvudet som en mental spärr, hjälper eller stjälper vi dem med våra spraven-liknande artiklar och kommentarer, hjälper eller stjälper vi laget vi älskar i nöd och lust när en spelare efter en match kliver fram efter en bedrövlig insats och i alla fall tackar för stödet och vi då buar ut honom? En spelare som inte ens spelade en minut under denna match.

Om vi då gör som många har sagt och skrivit, ger bort våra årskort, struntar i att gå på matcherna och sitter och skriker glåpord till spelarna när de missar en passning längst kanten – hjälper eller stjälper vi? Det finns bara en spelare kvar nu som inte har gett upp, den tolfte, vi, publiken. Eller har vi också gett upp?

Jag vet att många av er, inklusive mig själv skakar av panik för att inget funkar just nu, jag vet att ni vill se förändring, jag vet att ni vill se betydligt bättre spel. Det vill vi allesammans. Men får vi det genom att gnälla och hota med tomma/tysta läktare och skriva AVGÅ i alla forum över hela internet?
Jag tror inte det.

När inte spelarna har hjärtat och viljan för att lyckas, ska vi då också tappa den? Eller ska vi visa hjärtat och glöden och inspirera spelarna till att lyckas? En människa kan inte göra någon skillnad, och en negativ tanke sprider sig hundra gånger snabbare än en positiv.

Jag kan inte bestämma hur ni ska reagera, men jag ber er att tänka efter. Behöver Blåvitt få mer stryk? Behöver blåvitt få stryk från oss supportrar, som genom namnet menar på att vi ska stå bakom och stå upp för vårt lag. Det är lätt att fokusera på allt det negativa, och få mörka tankar, det är det som har spridit sig i hela den Blåvita skaran uppe på kamratgården – men vad hjälper det om även vi hoppar på det tåget och sitter och surar och gnäller? Det går inte.

Kamratgården behöver sitt egna vulkanutbrott, ett fall framåt, någon som med insikt kan se vart smittan började och nu, innan det är försent ge motgiftet.
Jag är övertygad om att spelarna vi har, tillsammans kan ta guld.
Jag är övertygad om att Rehn och Olsson har kapaciteten att leda spelarna till detta.
Jag är övertygad om att sportchef Håkan Mild är allt annat än nöjd och sätter hård press just nu.

Men jag vet bara vad jag kan göra för att hjälpa. Jag kan fortsätta gå till matcherna, fortsätta att lyfta fram laget jag älskar, i medgång och i sorg. Om inte människan var kapabel till att bryta ihop och komma igen, så hade hela mänskligheten varit deprimerade just nu, om man inte var kapabel till att gå vidare efter ett uppbrott med flickvännen/pojkvännen, efter att ha fått sparken från jobbet och till och med gå vidare trots ett dödsfall inom familjen.

Jag kan som sagt inte säga åt er hur ni ska agera, jag ber er bara att tänka efter. En människa gör ingen skillnad. Men tillsammans är vi väldigt starka. Det är nu vi behövs som mest, är det då nu vi ska ge upp och vända oss emot spelarna, tränarna och hela föreningen? I helvete heller.

”It ain´t about how hard you can hit, it´s about how hard you can get hit and still keep moving forward”

Jag väljer sida, och jag väljer att ställa mig bakom IFK Göteborg.