Blåvitt, känslor & farväl.

SISTA KRÖNIKAN. Jag sitter här bland flyttkartonger och klickar runt på den underbara bloggen BaraBen.com, läser att grabbarna åter igen ska åka ner och bevaka årets träningsläger, fan vad jag älskar det! Jag älskar eldsjälar, jag älskar personer som lägger ner tid och energi för det som betyder mest, för klubben i hjärtat, utan att egentligen kräva något tillbaka. Allt från publikvärdarna och gänget i klacken som klipper och klistrar tifon för att höja stämningen inför varje match, till bloggarna på BaraBen. Det är eldsjälarna som lyfter den svenska idrotten framåt och får den att leva.

Jag har som bekant för er flitiga läsare studerat under de senaste två åren och nu är jag snart klar, redo för att ta mig ut i arbetslivet och jobba med det jag älskar mest, sport. Men med jobbet kommer ansvar – jag har alltid skrivit direkt från hjärtat när jag har bloggat, jag har skrivit med tårar rinnande efter kinderna, jag har skrivit när jag har varit så frustrerad och förbannad att det har smattrat på tangenterna (mitt a är trasigt, man får ta i som fan för att det ska bli något), jag har spytt galla över sådant som har sårat mig eller gjort mig arg, jag har älskat det som har gjort mig glad. Nu måste jag börja tänka mer med hjärnan än hjärtat, vilket för mig betyder att jag inte längre vill blogga, för att skriva om Blåvitt rent från hjärnan och lämna ute hjärtat finns inte för mig, det går inte, Blåvitt ÄR känslor.

Så med det här blogginlägget vill jag helt enkelt tacka för mig, och påminna alla er där ute – publik, medlemmar, bloggare, medgångssupportrar, laget, klacken, LS, du som köpte en halsduk i blåvittshopen före sista matchen – jag vill påminna er om att det är ni, det är ni som är Blåvitt. Även om vi ibland vill olika saker, så vill vi alltid nå samma mål, våra hjärtan klappar alltid för samma sak, idrottsföreningen kamraterna, Göteborg. Glöm aldrig det.

Jag vill hälsa dig, Mikael Stahre, välkommen till vår underbara förening, jag vill önska dig lycka till, du har en lång väg att vandra och många ögon på dig – men lyckas du, så har du Sveriges bästa fans bakom dig.

Jag vill önska laget lycka till, nu är det dags, dags för ännu ett guld, vi vet att ni kan, och vi kommer att följa er hela vägen fram. Det gör vi alltid, i vått och torrt står vi där, står upp för staden Göteborg och våra älskade änglar.

Tobbe – YNWA. Nu ska vi fan spela Champions League igen.

Jag vill tacka er, läsare, alla ni som har hatat mig, alla ni som har älskat mig – ni har format mig till den jag är idag, tack för det.

BaraBen.com – Tack som fan för den här chansen och allt jag har fått uppleva, jag älskar er.

Tillsammans för Blåvitt.

För sista gången,
Ida M Henriksson

Mild: Det finns intressanta spelare i Trollhättan

SVART OCH VITT. I TT-Ela läser jag att Håkan Mild är i Trollhättan. Vi på BaraBen.com skämtar ju friskt om detta, eftersom det stundtals känns som vår farmarstad. Jonas Olsson, Alexander Faltsetas och Jakob Johansson är några exempel på stjärnor vi värvat från Trestadsklubben FCT.

Men just därför är det skönt att Mild inte är på en värvningsresa i sin gamla hemstad.
I stället höll han hov och berättade för intresserade åskådare om sitt liv:

– Jag fostrades bra i TFK. Väldigt tidigt fick vi lära oss att bli vinnare. När vi inte vann blev vi grymt irriterade, och det tror jag att svensk fotboll har tappat i dag. För att nå samma kvalitet som fotbollen ute i Europa måste vi sluta tycka att det är fult att vinna.

Håkan Mild, 1 december 2010 (TT-Ela)

Ja, vad ska man säga? När han väl talar så gör han det klokt. Det är väldigt synd att IFK Göteborg inte förstår värdet av sådan här information till de tiotusentals fans - som enbart mötts av total tystnad sedan fiaskot i årets Allsvenskan. Kommunicera ut ert budskap, ta kontroll på dialogen och lugna oroliga fans genom att visa lite jävlar anamma, på eget bevåg! Ska BaraBen.com alltid behöva agera blåslampa i ett halvår innan budskap går fram? Ni har märkt att väldigt många väntar med att förlänga årskorten - ja, men ni ger ju dem inga argument för att ta tag i det. Ett sådant argument finns i Håkan Milds vinnarmentalitet. Men då måste den kommuniceras ut som föreningens budskap. Inte total tystnad.

Fast trots stora ambitioner kunde Håkan inte riktigt släppa sitt intresse för Trollhättans spelare. Men han kanske bara ville vara snäll mot spelarna i trakten när han enligt TT-Ela yttrade följande gardering?

På frågan om det finns några intressanta spelare i Trollhättan svarar han kort.
– Ja, det gör det. Men det är synd att FCT åkte ner.

Jag väljer sida.

KRÖNIKA. Det vankas krig, Stefan Rehn menar att det är medias fel att Blåvitt inte presterar, och media (läs: BaraBen) menar att det är Stefan Rehns fel som inte lyssnar. Supportrar skriker ifrån, förändring! Förändring! Och jag har stor förståelse för er, jag vill också se förändring, jag vill se att någon (läs: tränarna) tar tag i det här, då det är deras jobb – och vänder den negativa trenden i laget, för helt ärligt, när du kollar ner på planen i dagsläget är det inte 11 killar med själförtroende och pondus som springer omkring där nere. Vilket också är förståeligt, det är fotbollsspelare, deras mål är att vinna, gör man inte det, och inte har mentaliteten att fortsätta kötta vidare och pressa sig framåt för att vända det så gnager (roligt ordval) det på självförtroendet.

Självförtroende ja, en viktig ingrediens för ett vinnande lag. Se bara på det gäng som tog guldet förra året, hade de ett helt briljant spel? Knappast. Var det världens intelligentaste gubbar med en helt fantastisk spelförståelse som knep guldet? Nej. 2009 års segrare spelade och vann på sitt självförtroende. När spelarna saknar självförtroende, vad händer då? Ja, det är bara att ta dig ner till en Blåvittmatch och kolla, det blir halvdana chansningar till pass, för att ingen vågar hålla i bollen och titta upp, det blir inga 100% i närkamperna, spelaren går in med tanken att han redan har förlorat den.

Det som skrämmer mig mest just nu är självförtroendet, eller bristen på självförtroende, jag har inte sett maken till brist på den här varan sen ett högstadiedisco då det var någon stackare som skulle fråga chans. Spelare tittar ner i marken efter matcherna, de vågar inte ens möta publikens dömande blickar, de vet hur bedrövlig insatsen var och hade kanske redan innan matchen ställt in sig på den.

Tränarduon som så elegant ledde ett skadeskjutet Blåvitt till guldstrid förra året letar nu i alla hörn efter något att skylla på. Det går inte, vi har kört fast. Jag vill höra ett uttalande från tränarna som menar på att ”vi vet, vi spelar bedrövligt, det vi kommer att göra nu i veckan är att träna på nya spelsystem och verkligen höja ribban och kraven på vem som får spela, med den inställningen gubbarna har nu får alla sitta på bänken, även jag” inte några tomma ord om att det är synd om Blåvitt, för att vi var guldfavoriter, ”det är jättejobbigt att spela med de förväntningarna”. Blåvitt är ett lag som varje år tampas med höga förväntningar och krav, det ska vara en ära att spela här och som staben själv har sagt (Håkan Mild och Stefan Rehn) så har Blåvitt alltid som mål att komma topp fyra. Jag vill höra från er, att motivationen finns.

Vad är det då som händer på kamratgården? Jag vet inte. Men den frågan jag ställer mig nu, om det nu är som tränarduon menar, att killarna i laget läser tidningar och bloggar och att kritiken sätter sig i huvudet som en mental spärr, hjälper eller stjälper vi dem med våra spraven-liknande artiklar och kommentarer, hjälper eller stjälper vi laget vi älskar i nöd och lust när en spelare efter en match kliver fram efter en bedrövlig insats och i alla fall tackar för stödet och vi då buar ut honom? En spelare som inte ens spelade en minut under denna match.

Om vi då gör som många har sagt och skrivit, ger bort våra årskort, struntar i att gå på matcherna och sitter och skriker glåpord till spelarna när de missar en passning längst kanten – hjälper eller stjälper vi? Det finns bara en spelare kvar nu som inte har gett upp, den tolfte, vi, publiken. Eller har vi också gett upp?

Jag vet att många av er, inklusive mig själv skakar av panik för att inget funkar just nu, jag vet att ni vill se förändring, jag vet att ni vill se betydligt bättre spel. Det vill vi allesammans. Men får vi det genom att gnälla och hota med tomma/tysta läktare och skriva AVGÅ i alla forum över hela internet?
Jag tror inte det.

När inte spelarna har hjärtat och viljan för att lyckas, ska vi då också tappa den? Eller ska vi visa hjärtat och glöden och inspirera spelarna till att lyckas? En människa kan inte göra någon skillnad, och en negativ tanke sprider sig hundra gånger snabbare än en positiv.

Jag kan inte bestämma hur ni ska reagera, men jag ber er att tänka efter. Behöver Blåvitt få mer stryk? Behöver blåvitt få stryk från oss supportrar, som genom namnet menar på att vi ska stå bakom och stå upp för vårt lag. Det är lätt att fokusera på allt det negativa, och få mörka tankar, det är det som har spridit sig i hela den Blåvita skaran uppe på kamratgården – men vad hjälper det om även vi hoppar på det tåget och sitter och surar och gnäller? Det går inte.

Kamratgården behöver sitt egna vulkanutbrott, ett fall framåt, någon som med insikt kan se vart smittan började och nu, innan det är försent ge motgiftet.
Jag är övertygad om att spelarna vi har, tillsammans kan ta guld.
Jag är övertygad om att Rehn och Olsson har kapaciteten att leda spelarna till detta.
Jag är övertygad om att sportchef Håkan Mild är allt annat än nöjd och sätter hård press just nu.

Men jag vet bara vad jag kan göra för att hjälpa. Jag kan fortsätta gå till matcherna, fortsätta att lyfta fram laget jag älskar, i medgång och i sorg. Om inte människan var kapabel till att bryta ihop och komma igen, så hade hela mänskligheten varit deprimerade just nu, om man inte var kapabel till att gå vidare efter ett uppbrott med flickvännen/pojkvännen, efter att ha fått sparken från jobbet och till och med gå vidare trots ett dödsfall inom familjen.

Jag kan som sagt inte säga åt er hur ni ska agera, jag ber er bara att tänka efter. En människa gör ingen skillnad. Men tillsammans är vi väldigt starka. Det är nu vi behövs som mest, är det då nu vi ska ge upp och vända oss emot spelarna, tränarna och hela föreningen? I helvete heller.

”It ain´t about how hard you can hit, it´s about how hard you can get hit and still keep moving forward”

Jag väljer sida, och jag väljer att ställa mig bakom IFK Göteborg.

Låt askan damma in över Göteborg.

Jag tänker inte sitta här och bitcha om hur dåligt vi spelar för 5:e matchen i rad, det ger inte mig, inte spelarna och inte er läsare någonting. Jag är less på allt gnäll. Jag vet att "jag har minsann betalat för ett årskort och kan då kräva ett bra spel" men det spelar ingen roll just nu. För Blåvitt blöder, blåvitt har tappat sin "mojo" sin attityd och sin glöd. Naiv som jag är trodde jag att vulkanutbrottet på Island var ett tecken, ett tecken på att nu jävlar var det nog, men icket. Men det spelar ingen roll, låt askan från utbrottet damma in över Göteborg, vi må ligga på dödsbädden, men större mirakel har skett - vi reser oss ur askan.

Det vi behöver nu, är att stå tillsammans och slå tillsammans, inte komma överens om vems fel vad är utan få igång den blåvita maskinen. På söndag gäller det, och filmsnutten här ovan är från Rocky, den är till mig, dig, spelare och ledare. STÄLL ER UPP KAMRATER.

Vi nobbar Risp - hjälten som symboliserar Blåvitt

SILLY SEASON. Blåvitt Nobbar Fredrik Risp, "Vi har redan nio backar", säger Mild. Därför startade BaraBen.com tidigare i dag ett supporterupprop för att föreningen ska komma till sina sinnes fulla bruk och mindre än fem timmar har fler än 400 personer tecknat under. Antalet undertecknade växer för varje minut.

BaraBen.com tog därefter supporteruppropet ett steg längre och startade upp en Facebook-grupp under namnet "Vi som vill ha hem Fredrik Risp till Blåvitt!" och på ynkliga fem timmar, på en fredag kväll, går 815 personer med. Antalet medlemmar växer för varje minut.

Nu vaknar medierna till. Först konfronterar Sportsday Håkan Mild med uppgifterna om supporteruppropet:

"På blåvita fansajten baraben.com uppmanas läsarna att skriva på för Fredrik Risp; det är en spelare med stort, blåvitt hjärta som många änglar gärna sett på Kamratgården igen.

- Då får jag väl ta den kritiken, säger Mild lugnt."

Sedan vaknar drakarna, först Aftonbladet - därefter Fotbollskanalen. Alla fokuserar på att vi supportrar med en så gott som enad röst skriker ut "Vi vill ha hem Risp till Blåvitt". Men som alltid när det kommer till IFK Göteborg kan ingen räkna med att de ångrar sig eller "tar sitt förnuft till fånga". Det verkar kvitta om Fredrik Risp är en bättre fotbollsspelare än varje enskild back i dagens trupp - vilket han med all sannolikhet är.

Men det är inte det som upprör. Det som upprör är att vi nobbar killen som mer eller mindre symboliserat den blåvita andan det senaste decenniet. Spelaren som nobbade både Djurgårdens och Elfsborgs mångmiljonbud med motiveringen "Jag sitter hellre i turkiskt fängelse än att spela i en annan förening än mesta mästarna", tvingas av IFK Göteborg att gå ut med hatt i hand för att hitta sig en ny klubbadress. Hur kan vi då rakryggat kunna stå upp för vår vision om att plocka hem utlandsproffs något år tidigare, för att kunna etablera oss i Europa?

Nu ringer en spelare som bara för ett par veckor sedan lirade mot Galatasaray på egen hand till Kamratgården. Men vi är inte intresserade, för vi har redan en massa backspelare. Var är ambitionerna? Om Zlatan Ibrahimovic skulle få för sig att ringa till IFK, nobbar vi då honom med motiveringen att "vi har redan fem forwards"? För sanna mina ord, det är inte varje dag en spelare av Fredrik Risps kaliber visar intresse för att lira i vår anrika, men med europeiska mått mätt, lilla förening.

Samtidigt som han älskar Blåvitt - och som vi medlemmar i IFK Göteborg älskar honom. Det är vad som upprör oss blåvita fans, kära ledning. Det är vad som får oss att ryta unisont: gör en pudel och erbjud Risp ett kontrakt i IFK Göteborg!

ALTERNATIVA SHOPEN
- http://shop.baraben.com -