Re-Robin

REFLEKTION. Oavsett hur det går för Blåvitt resten av säsongen kan ingen ta ifrån oss glädjen att på nytt få se Robin Söder umgås med en boll på en gräsplan. Jag såg honom värma upp den där hemska fredagen i juni då Michael Jackson var död och ett briljant inhopp på vänsterkanten belönades med ett avslitet korsband.

Men nu var det trasiga läkt och Robin joggade på nytt längs sidlinjen en god stund med en väst över de blåvita ränderna. Så kallas han fram, i ett betydligt mer gynnsamt läge än sist, i ledning och med motståndare som låter defensiven fara och flyga i en sista satsning framåt. Men Robin verkar inte bry sig om vad det står nu heller. Allt är kanske inte lika självklart och givet som mot England, han liksom nosar på det möjliga snarare än att sluka det. Men bollen glöder så fort han rör den, sitter klistrad vid foten när han krånglar sig förbi två-tre gula och väljer rätt passningsalternativ. Ensam med Lucic skaffar han skottläge och är nära. Minuten senare släntrar han lite försiktigt in från kanten när han plötsligt smeker en lobb mot bortre krysset.

Slutligen är han tillbaka vid nästan samma grästuva där han klackade fram till Berg i juni och slår in enkel retur. Han är tillbaka.

Robin Söder kan oändligt mycket mer än vad han visade i dag. Men bara att kunna skriva den meningen är nåd, förunderlig nåd.