Ett ensamt lejon överlever inte ute på savannen

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er läsare och supportrar. Ibland från ett okänt namn, ibland en fotbollsprofil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material till oss. I dag skriver signaturen "K Duker" om kritik och att vara ett blottat rovdjur...

Teorierna om varför inledningen av säsongen har sett så dyster ut haglar här på BaraBen. Förslag och åtgärder som skulle kunna lyfta vårt kära Blåvitt finns det även de gott om. Jag, personligen, tror att dessa diskussioner och argumentationer behövs – för att vi verkligen ska kunna gå till botten med problemen och få den nystart det skrivs om i vartannat inlägg.

Det handlar inte längre om revansch mot AIK – laget som redan bevisat att de klarade av favoritskapet sämre än oss. Det handlar om revansch mot oss själva. Det är en svår uppgift, men en uppgift som måste lösas om nedräkningen på BaraBens header inte ska kännas som ett hån mot oss själva.

Redan under försäsongen var en av de hetaste diskussionerna här på BaraBen den angående blåvitts favoritskap. Skulle det hjälpa eller stjälpa oss? Skulle vi skrämma våra motståndare, eller sporra dem? Skulle favoritskapet fylla våra spelare med självförtroende, eller skulle de drabbas av prestationsångest?

Såhär en månad efter allsvensk premiär måste vi nog tillsammans konstatera att det självförtroende som pumpats in i organisationen under försäsongen, men även efter Kalmarmatchen, inte hjälpte oss. Utan snarare stjälpte oss.

För att dra diskussionen steget längre skulle jag vilja göra en jämförelse med Darwins survivel of the fittest -teori; De skickligaste rovdjuren ligger inte på marken i djungeln med tänderna och klorna blottade. Då skulle bytet undvika dem. De närmar sig bytet sakta och skenbart ofarligt, vinner dess förtroende och går sedan till anfall.

Den mediestorm och självförtroendeboost som blåstes in över Blåvitt under försäsongen blottade både våra tänder och våra vassa klor. Vi kunde inte längre agera skickliga rovdjur, och vinna våra motståndares förtroende för att sedan överraskande nog köra över dem. Våra spelkort låg öppna på bordet, och kvar fanns en organisation tvingad till att anfalla direkt, för att överhuvudtaget ha en chans att vinna sitt byte.

Lejonet i vårt klubbmärke lös starkare än någonsin och vi lät våra motståndare analysera sönder vårt spelsystem, innan vi ens äntrat savannen. Det samarbete och organisation som krävs för att en flock lejon ska kunna agera tillsammans i grupp, saknades. Ett ensamt lejon överlever inte länge på savannen, och kan bli tillintetgjort av det mest ofarliga djur.

Med Darwinteorin i bakfickan kan vi konstatera att framtiden ser ljus ut. Våra motståndare på planen har ingen aning om vad de kan vänta sig längre. Ska vi agera i flock, eller ensamma? Ska vi anfalla snabbt, eller lura i gräset? Ska vi vässa våra klor och låta Poseidons styrka skina på våra tänder, eller ska vi gömma oss och attackera först när solen gått i moln?
Det enda som med säkerhet kan konstateras är att vi är hungriga nu, på allt som kommer i vår väg.

/K Duker