Det är mitt fel.

KRÖNIKA. So far so good, eller inte. Jag får ta på mig en stor del av er läsares missnöje, hur framförallt jag och även andra skribenter hyllat 2010 års upplaga av blåvitt. Jag förstår att ni rasar, vi hade jävligt höga förväntningar, men det vi fick se på försäsongen och nere på Cypern bådade riktigt gott. Vad som har hänt nu är en bra fråga, hur man med Sveriges bredaste trupp kan åstadkomma så lite. Ett mål på tre matcher, och då har vi föregående säsongs skytteligavinnare i truppen. Fyra poäng på fyra matcher, och då har vi spelare som tränare runt om i Sverige drömmer våta drömmar om att få träna och ha i sitt lag.

Det intressanta är hur vi, ni och andra tror sig veta lösningen på problemet. ”In med Sana!” ”Hjalle på bänken resten av säsongen!” är kommentarer man hittar i såväl inlägg av skribenter här på BaraBen och i kommentarerna till dessa inlägg. Det här är inte en spelares fel, det är inte heller en spelare som bär lösningen på vårt ineffektiva spel just nu. Att bänka Hjalle betyder att, ja vad? Visst fan har han gjort en och en annan blunder, men han har gjort väldigt mycket bra också. Om vi då ställer in Sana som vänsterytter, så att han får springa, finta och jaga betyder det att, ja, vad? Kommer då helt plötsligt spelet och aggressiviteten inne i boxen att fungera helt utmärkt och det kommer bara att rasa in mål? Nej.

Vad som krävs är något nytt, det är inte materialet det är fel på, vi har som sagt Sveriges bredaste trupp, det är vad vi ska göra med det här materialet. Ha en idé och en backup till den idén, vi kan inte förlita oss på långbollar mot Hysén anfall efter anfall. Variation förnöjer, en klar och tydlig spelidé som lämnar utrymme för fantasi är vad jag vill se. Nu säger jag inte att inte Stereo har en spelidé, men uppenbarligen så fungerar det inte särskilt bra. Jag har inget tillvägagångssätt att dela med mig av, men då å andra sidan så är jag inte heller anställd som tränare i Blåvitt, jag är bara en random supporter, en tjej till och med, så jag kan ju inget om fotboll.

Vi har i alla fall insett att vi har ett problem, vi har insett att vi har kört fast, som Tobbe skrev, vi har börjat tänka. Vi har alltså kommit längre än andra lag som fortfarande är i förnekelse av sitt värdelösa spel, som fortfarande skyller på vädret och de bedrövliga planerna och att minsann inte hans kossor skulle vilja beta där, eller hur det nu var.

Jag vill se mer fight i boxen.
Jag vill se mer spel i mitten.
Jag vill se glöden i ögonen, den glöden som fanns där i slutet av förra säsongen.
Jag vill se mycket mer mål.
Jag vill se mer publik på matcherna.
Jag vill se oss som först i tabellen.
Jag vill se Blåvitt som svenska mästare för 19:e gången.
Jag vill se Håkan Mild dansa på guldfesten.
Jag vill se Poseidon skina igen.

Men som sagt, förlåt läsare, spelare, tränare och Håkan Mild, jag tar på mig ansvaret för det här, jag hade höga krav och höga förväntningar på den blåvita maskinen. Jag är ledsen, men jag trodde att vi var bäst.

Jag vill se att vi löser det här, tillsammans.

(jag tar förresten tillbaka det där om att ”en spelare inte är lösningen”, det kan vara så, om vi köper Messi…)