Nu rullar vi!

FUNDERINGAR. Jag älskar rum. Allt man behöver är att slänga en snabb blick genom dem för att kunna förstå ungefär vilken del av en lång kedja händelser som dessa rum utgör scenen för. Vi är formligen omgivna av rum, vart vi än befinner oss; tanken vacklar till som en lördagsfyllerist av alla associationer som rum väcker hos mig.

Känn bara på ordet ”väntrum” till exempel. Vita väggar. Suckar. Alla landets ointressanta tidsskrifter samlade i en Ikeahylla av ljust trä; med pastellfärgade gardiner och rynkade pannor som fond. De konkreta: ”arbetsrum”, ”badrum”, ”omklädningsrum”; alla med sina lukter, minnen och syften. De som utgör en halva av ett helt som inte existerar: ”finrum” (fulrum?), ”vardagsrum” (helgrum?), ”allrum” (ingetrum!?). De får sällskap av det abstrakta ”andrum” och ”centrum”; som så vitt jag vet bara råkar heta likadant men inte alls har någonting med vare sig pengar eller saken att göra.

Hur man inreder och formar sina rum säger mycket om hur man är som individ. Ganska snabbt går det att känna igen en bokälskares tillhåll, och lika snabbt kan man komma till insikt om att det bor en storsamlare på platsen så snart som man orienterat sig genom röran som de brukar omge sig med. För egen del så präglades mitt rum under många ungdomsår av en stor blåvittflagga. För mig blev det till något av en ritual att plocka ner den varje matchdag, vika den omsorgsfullt, och ta med den till Ullevi. Flaggan och jag hade många fina stunder tillsammans; den var rent av ganska så berest; i alla fall vad gäller flaggor som allt som oftast spenderar sina liv åkandes upp och ner för samma stång.

Många hade säkert beskrivit min flagga som medfaren – ja, till och med sunkig – men det var just fläckarna av iskallt guldregn blandat med blod, svett och tårar som gjorde flaggan till en alldeles självklar del av det rum som var mitt. Ett stycke blått och vitt tyg blev som ett slags länk mellan hemmets lugna vrå och att härja med polarna på gamlas läktare; det var en bit ”hemma” att ta med sig ut i världen (eller i alla fall till Örjans vall) och en bit ”borta” att vila ögonen på när man satt med händerna fulla av livets små nitlotter. Glädjen satt i sömmarna, och minnena satt fastetsade på insidan av mina ögonlock.

Jag har inte kvar den där flaggan. Den blev kvarglömd på ett räcke när jag navigerade fel i en besvikelsens feberdimma den där avskyvärda novemberkvällen förra året. Vintermatcherna på Valhalla blev de första för mig utan flaggan; och sedan dess har det känts som om någonting har saknats. Prestationerna på planen har varit minst sagt parallella med den känslan. En armé utan fana är inte en armé utan bara en bättre eller sämre samling människor i ett tomrum.

Men ingen flagga är förlorad för evigt. Det som har varit får aldrig någonsin leva vidare på bekostnad av det som är. Häromdagen gled jag in på blåvittshopen och köpte mig en ny flagga att hänga på min nakna vägg. Kort därefter gav våra killar ett gäng jordbrukande Boråsare en lektion i exakt hur bollen rullar när blåvitt anno 2010 tar fart mot guldet!

Jag vill rikta ett stort tack till alla spelare i IFK Göteborg. I söndags plockade ni upp fanan från förra året, och ni gjorde det med besked! Vägen är aldrig lätt att vandra men från och med nu går den spikrakt framåt. Man skall aldrig ta ut saker och ting i förskott men med en lång och kall vinter bakom mig så tar jag mig friheten att vara blint optimistisk. Vi är trots allt blåvitt, bäst i Sverige, och i år tar vi SM-guld!