Tillsammans är vi starkare

Intresset för biljettsläppet till finalen av Svenska Cupen har idag varit stort. Sociala medier vimlar av inlägg där människor stolt berättar om sina bokade platser. Där finns framförallt mycket glädje och stor förväntan.

Tyvärr ser jag även inlägg av det negativa slaget. Inlägg som genom ”likes” och favoritmarkeringar får medhåll från flera håll. Man kallar folk som kanske inte brukar gå, eller aldrig tidigare varit på en blåvit match, för ”medgångssupportrar”. Man menar att det är tråkigt att många av dessa ”oäkta fans” köper biljett nu och inte annars. Det finns en tydlig irritation mot människor som inte stöttar laget i varje match, utan plötsligt dyker upp när det finns chans på en trofé och en titel.

Jag kan förstå tankarna som ligger bakom. De är egentligen positiva, även om de yttras på ett annat sätt. Alla vill vi ha ett högre publiksnitt på de allsvenska matcherna. Det ska vara en ynnest att ha biljett till en hemmamatch på Gamla Ullevi. Att se fotboll på plats och att stötta IFK Göteborg bör vara något allt fler vill göra. Motståndarlag ska rädas det massiva trycket på en kokande stadion när de sätter sin fot i Göteborg.

Men.. Lösningen för att locka mer publik är inte att kalla folk för medgångssupportrar, då de väljer att gå på just cupfinalen mot Örebro. Vill man ha mer folk på läktaren, blir det fel att klaga då folk faktiskt kommer och tittar. Är det inte ett ypperligt tillfälle att ta med personer som inte vanligtvis ser Blåvitt spela på plats? Att föda ett fortsatt intresse och en kärlek till klubben? Att se IFK Göteborg ta en titel på hemmaplan skulle kunna bli starten på något fint i mångas liv. ”Det var där och då jag blev blåvit. Det var kärlek vid första ögonkastet.”.

Så. Få inte möjliga blivande supportrar att känna sig ovälkomna. Dra med dig varje människa du kan hitta. Visa dem varför de ska fortsätta dyka upp på matcherna. Få dem att sjunga, så skapar vi ett makalöst tryck.

Gå inte emot varandra. Tillsammans är vi starkare.

Älska Blåvitt.

Låt hela arenan leva!

TIFO/HETS. I mitt personliga tycke så fungerar de blåvita supporterleden bäst när vi arbetar tillsammans. Jag tänker därför ta tillfället i akt att slå ett slag för ett i mitt tycke mycket bra initiativ från det fristående supporterinitiativet Blåvit Stad. "Låt hela arenan leva!" kan innebära något riktigt stort om vi genomför detta tillsammans. Hjälp oss alla att färga Gamla Ullevi blått och vitt på måndag. Mer information om detta initiativ kan ni läsa genom att klicka på länken nedan:

http://blavitstad.wordpress.com/2013/09/17/lat-hela-arenan-leva/

För oss som minns de fullsatta matcherna mot ÖIS i början av 2000-talet kommer här lite inspiration inför detta event mot AIK på måndag. Titta och njut!

Vi ses på Gamla Ullevi på måndag. Krossa Gnaget!

Var är visionärerna inom den blåvita supporterkulturen?

VISIONER. Jag har ett tag funderat på det här med ramsor och vad vi blåvita har för inställning till de ramsor vi författar, sjunger och väljer att ta med oss in på arenan för att skapa en ljudkuliss som skrämmer och imponerar. Det är inget fel på engagemanget bland de änglar som ägnar sin tid åt att skriva ramsor eller för den delen väljer att i grupp om ett par hundra andra änglar sjunga dem högt(jag är i stället mäkta imponerad av er!), men var finns alla visionärer?

Att välja att finna stolthet i de arton SM-guld och framgångar vi har bakom oss är det inget fel på, men det är väl ändå med blicken mot framtiden som vi vinner titlar och framför allt är det framtiden vi kan påverka. Vår uppgift som supportrar måste i större utsträckning vara att skrika våra idoler på planen "uppåt, framåt" än att som idag låta dem höra på vårt många gånger trötta resonemang om hur stolta vi är över deras företrädare, eller?

"Bebben" i all ära, men att minnas honom "i alla våra dar", och låta det vara mantrat som präglar vår verksamhet idag, som supportrar, känns ibland lite skrämmande. Vi är väl inte mätta? Vi är väl inte nöjda? Vi kan inte påverka vår historia, och vi väljer med all rätt att vara stolta över stora delar av den. Men vad gör vi med vår framtid? Inte verkar vi tro på den i alla fall. Jag skall här försöka att bevisa något för er:

"En dag i oktober..."

"Vi ska minnas Bebben Johansson i alla våra dar..."

"Vi har vunnit Svenska Cupen, vi har arton SM-guld..."

"...så många år av stolthet...shalalala..."

"Här är mesta mästarna från Götet...*klapp, klapp, klapp.."

Här kommer det senaste tillskottet:

"Sen första dan i våra liv, fram tills idag på Ullevi..."

Var är alla visionärer? Var är de som skriker om nya guld, om att vi vill göra mål, om att vi vill vinna alla matcher, om en framtid där bättre resultat är en effekt av att vi tror på bättre resultat? Här kommer mitt förslag till ny ramsa(melodin känner ni förhoppningsvis igen):

Vi ska vinna Svenska Cupen

Vill ha nya SM-guld

Och Europa ska vi till,

där vi göra som vi vill

Här är nästa mästarna från Göteborg

Ta mig inte på orden vad gäller texten i ramsan. Utan försök snarare förstå vad det innebär att ha 18 000 skrikande änglar, som i stället för att sjunga om hur bra dina företrädare var, faktiskt vill ge dig sitt stöd att prestera bättre och sträva efter att prestera mer. Det är framåt vi vill. 2013 är vårt år!

Jag kan dessutom utöka mina tankar kring vilken ramsa jag själv tycker är bäst och skapar det bästa trycket. Förutom alla ramsor som faktiskt är skrivna i presens och på ett eller annat sätt berör vår nutid och de förehavanden vi har på planen idag så gillar jag skarpt t.ex. följande ramsa(de mäktiga växelsångerna mellan LS och Kommandobryggan exkluderat):

"Framåt Blåvitt, gör ett mål..." - och svårare än så behöver det inte vara. Jag säger inte att melodin i denna ramsan är den bästa, men budskapet går inte av för hackor.

Med ett evigt malande med andemeningen i nämnd ramsa, i kombination med mäktig växelsång som vi idag är ensamma om, tror jag att vi skapar den bästa ljudkulissen. Jag tror dessutom att man anstränger sig mer verbalt och tar i lite extra om man siktar på framtiden med innebörden av sin ramsa. Jag kan bara gå till mig själv. Idag är det "Snart skiner Poseidon", "Jajamensan, fattas bara" och "Framåt Blåvitt, gör ett mål" som gäller för mig, resten är helt enkelt lite för lamt och lite för "historiskt" för att intressera mig. Det är i de allra flesta fall mer eftersträvansvärt att vilja ha mer än att vara nöjd med det man har - tyvärr ej idag när det kommer till de tuggande, blåvita ramsorna.

Framåt kamrater! Vi ses på Valhalla på lördag!

Hur viktigt är IFK Göteborg för dig?

Jag har länge funderat över hur mitt första inlägg ska se ut den dag jag börjar skriva här på BaraBen. Nu vet jag svaret. Det blev ingen klagosång över det som är – över den tragedi som spelats upp framför våra ögon vecka efter vecka, hemma som borta. Sådana har redan sjungits i mängder och ärligt talat vet jag inte om det finns så mycket mer att tillägga. Inte heller blev det en drömsk tillbakablick på det som varit eller en desperat förhoppning om att allt ska vända nu när vi faktiskt sett en liten ljusning på slutet. Nej, det blev något annat. Det blev en text om en underprestation som det inte talas så mycket om, om hur allt borde vara och om hur relativt kort vägen dit faktiskt är, om vi bara vill. Håll tillgodo:


Jag tror att utopin – eller ja, det rimliga idealtillståndet, snarare – ser mer eller mindre likadan ut för alla Blåvitt-supportrar: Vi ska vara bäst i Sverige. Bäst i Skandinavien till och med, även om de flesta av oss nog kan acceptera att se Rosenborg och FC Köpenhamn som något sånär jämlikar. Vi ska slåss om SM-guld varje säsong, oftast gå segrande ur kampen och dessutom ska vi med någorlunda regelbundenhet kvalificera oss för Champions League- eller Europa League-spel. Vi ska ha en stabil ekonomi och en dominant ungdomssektion. Sveriges största talanger ska välja oss framför thug life i Solna, Zlatan-drömmar i Malmö och plast i Borås, för hos oss får de den bästa utbildingen, den bästa utvecklingen och spel i de största svenska klubblagsmatcherna på ett kokande Gamla Ullevi. Vi ska behålla våra stjärnor, åtminstone ett bra tag. När vi väl säljer dem är det till klubbar som Tottenham, Lazio och Lyon, inte till fucking Utrecht eller Nordsjälland, och om det någon dag blir dags för dem att vända hemåt igen, ja, då finns det egentligen bara ett alternativ.

Well, riktigt där är vi ju inte idag. Vi ligger tia i Allsvenskan och för ett par veckor sedan förlorade vi med fem mål mot Gefle. Jag tänker inte spilla fler tecken på den saken.

Jag tycker att det är svårt att sätta fingret på vad det är som har gått så fel i IFK Göteborg, och jag misstänker att anledningen till det är att det inte finns någon enskild bristande faktor att peka på. Snarare är det nog så att de senaste säsongerna varit ett sammelsurium av underprestationer på i stort sett alla nivåer inom föreningen: Mild har gjort tveksamma spelarköp, Olsson/Stahre har misslyckats med att förvalta materialet och de spelare som fått äran att bära den vackraste av tröjor har sannerligen inte betalat igen för förtroendet. Och så vidare.

Ovan nämnda problem kan varken du eller jag lösa. Det saknar vi både mandat och kompetens att göra. Men det finns ett problem som ligger helt i våra händer, och det problemet, menar jag, är det enskilt viktigaste av alla: vår egen underprestation. För om vi ska vara riktigt brutalt jävla ärliga med varandra så har även vi, supportrarna, presterat långt under acceptabel nivå de senaste åren. Vi har inte varit bäst i Skandinavien – faktiskt långt därifrån – och med 5 758 åskådare hemma mot Mjällby förtjänar vi inga framgångar. Med den Gais-uppslutningen förtjänar vi att ligga tia.

I min värld ska Ullevi alltid vara fullsatt när Blåvitt spelar. Där är varje tom plats en underprestation – ett missat friläge eller en halvhjärtad hemåtlöpning – oavsett väder, motstånd eller position i tabellen. Den är en grav skymf mot Sveriges framgångsrikaste fotbollsklubb och starkaste idrottsvarumärke. Den är ett hån mot laget som jag älskar.

På ett sätt kan jag ha viss förståelse för supportrar som viker ner sig och väljer att stanna hemma. Man står eller sitter där uppe på läktaren eller i soffan eller var man nu är och när ännu en tragedi håller på att närma sig ridå framför ens ögon så hatar man fan allt. Man är rasande, gråtfärdig, desperat. Men mest av allt är man uppgiven, inte sant? Uppgiven för att man känner sig så jävla maktlös. Det spelar ingen roll att Alexander Faltsetas aldrig gjort mål i en allsvensk match. Man vet ju att det kommer någon gång mot slutet av andra halvlek. Hans första allsvenska mål, mot det Blåvitt där han själv för bara ett år sedan var sämst i laget. Och så blir det poängförlust igen. Maktlös, som sagt.

Och visst, det är ju inte så konstigt att man känner så. Det är ett tankefel som är lätt att göra, inte minst när man är i affekt, men det gör det inte mindre till ett tankefel. Faktum är att vi är allt annat än maktlösa. Som individer – ja. Som grupp – inte på något sätt. Det är något av det mest fascinerande med fotboll, tycker jag. Att för en gångs skull är den där gamla slitna socialistklyschan att gruppen är större än summan av individerna helt och hållet jävla sann. En fantastisk publik kan bära fram sitt lag till stordåd. Det fick vi inte minst se bevis på hösten 2009, i upphämtningarna mot Halmstad och Häcken.

Därför är att säga att man tänker hålla sig borta från Ullevi tills laget ryckt upp sig ungefär lika korkat som att vägra gå till gymmet innan musklerna växt. Det är ett fullkomligt kontraproduktivt beteende. För faktum är att det enda säkra sättet för IFK Göteborg, Sveriges vackraste idrottsförening, att ta sig från det mediokra tillstånd som är idag till idealtillståndet imorgon är att så där 17 000 individer bestämmer sig för att ta dem dit. Ett utsålt Ullevi, ett rejält bortafölje och ett vansinnigt engagemang, det är det enda som krävs.

Då vinner vi matcher igen. Då ökar intresset ännu mer – överallt skrivs, pratas och rapporteras det om Blåvitt. Helt plötsligt vill alla vara på plats på Ullevi när det är match, för det är ju i princip omöjligt att ens få en biljett. Då anstränger vi oss mer. Levande Sittplats gör på egen hand mos av varje besökande klack och lämnar resten av arenan åt klacken. Alla bär fram varandra. Då är det är fantastiskt, både att gå på och att spela för Blåvitt. Biljett-, sponsor- och TV-intäkter ökar. Klubbens ekonomi är på topp. Då kommer Bjärsa hem och så småningom även Wendt, Berg, Antonsson och Wernbloom. Då vinner vi ännu mer, ofta hela Allsvenskan. Vi får spela i Europa League, kanske till och med i Champions. Klubben blir ännu rikare. Då är vi det självklara valet för nästa generations Victor Claesson, Branimir Hrgota och allt vad de nu kan heta, för precis allt det där de drömt om ända sedan de började spela fotboll, det får de ju uppleva hos oss. Då är vi bäst i Sverige. Ja, kanske till och med bäst i Skandinavien. Allt är som det ska vara, av den enkla anledning att så där 17 000 göteborgare bestämde sig för att det är så de vill ha det.

En orimlig och verklighetsfrånvänd målbild, kanske vissa protesterar nu. De har fel. I skrivande stund har IFK Göteborg 93 034 fans på Facebook. Det är fler än fem gånger så många som behövs för att fylla Ullevi. Det bor 521 587 människor bara i Göteborgs kommun. Även om vi, just for the sake av the argument, tänker bort kringkommuner, räknar av Hisingen som Häcken-land och delar resten jämnt mellan Gais och Blåvitt, återstår nästan 200 000 människor. Elfsborg snittar över 10 000 med ett underlag på drygt hälften. Norrköping ligger bara något tusental därunder. I en jämförelse utanför landets gränser hade Dortmund ett publiksnitt på nästan 80 000 förra säsongen, i en stad bara marginellt större än Göteborg. Så visst fan går det. Det är inte mer än rimligt.

Och mekaniken då? Skulle ett fullsatt Ullevi verkligen uträtta de underverk jag hävdar? Jag inser att det kan vara svårt att köpa för vissa, men absolut, så är det. Visst, snöbollseffekten kanske låter vänta lite på sig, och visst, vi kommer inte att vinna Allsvenskan varje år, men på det stora hela kommer det att göra oss till Sveriges bästa och framgångsrikaste fotbollsklubb.

Därför vill jag verkligen be dig som läser det här att ta dig en ordentlig titt i den proverbiala spegeln. Jag vill att du tänker till ordentligt och ber dina vänner (de som kanske slutat gå in här i väntan på bättre tider) att göra detsamma. Jag vill att ni ställer er en enda fråga:

Hur viktigt är IFK Göteborg för mig?

Kanske är du beredd att offra den där tacomyskvällen hemma i förortsvillan, skippa fotbollsresan till Barcelona, ta den där stämbandsinflammationen eller bråket med sambon för att vi ska vara bäst i Sverige, inte bara i historieböckerna, utan just nu och för lång tid framöver. Fundera på det. För kanske finns det 16 998 andra där ute som känner som du och jag, och då är det bara en tidsfråga innan allt är som det ska vara igen.


Med hopp om en fantastisk framtid,

Johan


(Eventuella ifrågasättanden, ryggdunkningar, brutala sågningar eller allmänt gôtt tjôt mottages tacksamt på @johannerman)

Stoppa supporterhetsen mot Erik Lund!

GÄSTKRÖNIKA. I dag välkomnar vi signaturen Tobias som serverar en gästkrönika om vågen av dålig attityd gentemot Erik Lund. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Maila oss din text eller din bild på: kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg!

Jag blir oerhört förbannad och mycket besviken när jag läser all dynga som skrivs om Erik Lund just nu. Jag är ingen användare av forum och annat, utan en supporter som i vått och torrt ställer upp och visar min glädje och mitt missnöje genom att skrika, svära, gapa - och jubla! Men jag har aldrig tänkt tanken på att säga några nedvärderande ord om någon av våra spelare! Och därför kände jag att nu är stunden är inne för att visa att det som görs nu inte är acceptabelt för fem öre...

Jag är pappa till en son på snart 2 år. En son som jag nu stolt kan ta till Kamratgården och visa upp hans namn i Kamratstenen och berätta att "DU är IFK Göteborg och kommer ALLTID att vara det, beviset står på stenen". IFK har följt mig sedan jag var liten och jag brukar säga jag ”Föddes i pissrännan på Ullevi”. Matchen mot Hamburg hemma i ett vidrigt väder é något i minnesväg jag alltid bär med mig. Jag såg knappt någonting utan stod där med min Lithells korv och käkade, men jag minns en supporter som satt sitt spår i mig.

En man i 50-års åldern med en hederlig gammal urtvättad keps med texten ”Älska Blåvitt”. Han lyfte upp mig och kysste mig och bara jublade efter slutsignalen.Jjag och min pappa skrattade högt för den glädjen han visade var ovärderlig. Då kunde samma man säga... "För fan Ruben...", ”Nu har du vart uppe och köpt körv för många gånger”, "kom igen nu"...

Drar vi klockan 30 år framåt i tiden framkallar samma situation reaktioner som "Skicka bort helvetet...", "Du är en en skam för IFK...", "Sälj helvetet" och det kan till och med buas PÅ hemmaplan! Vilken normal funtad människa som helst förstår att får en människa höra något sånt sänks hans självförtroende till botten. Va e det för fel på er som beter er så här?

Använd hjärnan. Man ser tyligt efter Lunds miss före 1-2 målet hur han bara vill slita sitt hår och bara fly. Och bilderna på bänken efteråt visar ännu hur smärtsamt detta är för Erik. Stor eloge till tränarparet som visar medkänsla, sånt älskar jag, sympati till andra människor. Att tala om att ingen är felfri. Vi är alla människor och alla begår misstag. Man undrar om samma efterspel hade visat sig om det varit Tobias Hysen i exakt samma läge? Knappast!

Vi måste visa våra spelare att vi älskar dom i vått och torrt, att vi suppotar dom även om de gör fel och begår misstag. Som människa är det underbart att få en klapp på axeln och höra orden ”Nästa gång fixar du det”! Men visa nu Erik Lund att han är en spelare som vi litar på och tycker bra om. Jag kan lova att Erik Lund kommer vara lika tänd som en braskkamin i nästa match!!

Ge honom en chans bara Kamrater och vänner!

// Tobias

Här är supporterns vardag - misshandlade av polisen

FOTBOLLSVÅLD/POLISBRUTALITET. Det som skett under flera ishockeyderbyn i Stockholm den här vintern är en skrämmande historia. Polisen har likt krogdebatten i Göteborg - där man tydligt deklarerat att man inte har någon personal efter 03 så därför bör krogarna stängas då, helt enkelt bestämt sig bland kollegorna i Stockholm att de inte har lust eller resurser att finnas vid derbyn av den här typen.

Alla ni som protesterat om och om när jag genom åren försökt tala om nyanser i våldet kring fotbollsmatcher bör studera videon här ovan i detalj. På era VIP-läktare långt bort från det våld och den aggression som vi bland den bespottade pöbeln utsätts för (vanligtvis av ordningsvakter men i detta och många andra fall av poliser) och skyller jämt allt på ståplatspubliken. "Har man inget ont gjort råkar man inte illa ut", är ett väldigt vanligt förekommande argument i den här debatten. Men alla som tagit sig utanför den skyddade lounge-världen vet att det där är kvalificerat skitsnack. Verkligheten är inte svart och vit. Och poliskåren är definitivt inte det.

Jag tycker det är helt rätt av Supporterklubben Änglarna att JO-anmäla det uppenbart olagliga beteende som Göteborgspolisen uppvisade vid Flygarns Haga på Vasagatan i samband med Gais-derbyt i höstas. Dessutom vore det taktfullt att öppet stötta den klackbojkott som Järnkaminerna utlyst inför nästa hockeyderby i Stockholm. Fotboll eller hockey, polisens vansinniga taktik - att misshandla och förnedra medborgare - måste bekämpas på alla fronter.

"IFK Göteborg är stadens ryggrad"

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er läsare och supportrar. Ibland från ett okänt namn, ibland en fotbollsprofil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material till oss. I dag skriver signaturen "Jinxen" om känslan av att vara blåvit.

Står framför hallspegeln och funderar såhär någon timma innan matchen, den blåvita tröjan ligger hängd över stolen i arbetsrummet. Den har legat där sedan Helsingsborgsmatchen.
Tittar djupt in i mina egna ögon och försöker sätta fingret på vad jag egentligen känner just nu, lägger märke till att jag ser en aning nervös ut. Varför lägger jag så mycket tid på fotbollen när jag uppenbarligen kan bli så ledsen av den? Varför lever jag mig in så mycket i "det" när jag kan ta så stor skada. Skulle ha varit så enkelt om jag kunde rycka på axlarna åt de resultat som inte går vägen och sluta titta på matcherna när laget är i en formsvacka? Det är något konstigt över detta tycker jag där jag står framför spegeln.

Varför ska jag ta på mig den blåvita tröjan igen, när jag vet att såfort jag går ur lägenheten kommer man få 100 hånfulla kommentarer riktade mot sig. Spårvagnsfärden in till stan kan bli otrevlig, och färden hem kan bli än värre beroende på resultatet. Hade varit bättre att stanna hemma och gömma sig, inte svara i telefon och undvika all kontakt, skulle vara barmhärtigare än att utsätta sig för alla de negativa känslorna som nu kryper på.

Vill jag riskera detta igen? 
Varför ska jag utstå det igen kan man fråga sig?

Det är något med den sanna och innersta kärleken jag känner för IFK Göteborg, den kryper inte för någon, tar ingen hänsyn till resultat och är alltid ärlig mot dig. Den har satt sig på själen, och tvivlar inte på vad den vill. Kärleken har ingen skepnad men man kan nästan ta på den ibland när man sitter på Ullevi. För det mesta är den inte rättvis och kan vara smutsig som golvet inne på Nordstaden. Men likväl dras man mot den, jag är hungrig efter att få se en seger, vi har svultit länge nu och viljan att få stilla känslorna är stark.

Jag funderar över mycket, jag förstår att jag ser IFK Göteborg som staden Göteborgs själ och ryggrad, utan IFK inget Göteborg, inget Göteborg inget IFK. De är ett och samma och den blåvita tröjan är den ultimata symbolen för kärleken mellan dem och mig. En solig dag som denna blir allt så tydligt, den salta havsdoften som drar in från Vinga och genom caferna i Majorna. Gustav Adolf som stolt pekar ut platsen för oss alla där i solskenet, Poseidon som rakryggad står och spanar ned över avenyn där uteserveringarna väntar. De nya åkatraktionerna på Liseberg, barken Viking, Damen, broarna, lejontrappan, vibrationerna i marken utanför Ullevi och det gröna gräset och grilldoften i Slottskogen. Alla symboler för vad denna stad ger, allt detta symboliserar tröjan ni bär.


Det är därför jag återigen tar på mig den Blåvita tröjan, sliten med gräsfläckar senan jag rusade ut på Nya Ullevi 2007 vid guldet, luktar en aning öl också... ja, den är inte tvättad eller i perfekt skick, den är som mina känslor, en aning luggslitna just nu. Men jag ser i alla fall de blåvita ränderna tydligt, ingen tvekan om vad jag står för när jag nu har på mig den, och den där gammla känslan av glädje och stolthet infinner sig. Jag vet var jag står, och är stolt över det, viker mig inte eller håller händerna över ögonen bara för att det är tufft nu. Tröjan är en symbol för livet, det kan gå upp och ned, allt kan inte vara enkelt för jämnan.

Det är många som vill se oss olyckliga, se oss tvivla och se oss misslyckas, men när vi tar på oss Göteborgs färger blir vi alla mer än bara ett fan i mängden, vi blir alla tillsammans en symbol för det stolta Blåa och Vita Göteborg, och då kan vi aldrig besegras! Vi är och förblir mästarnas mästare.

Esaias Tegner skulle ha sagt: Friskt mod, I gossar blå!

/Jinxen

Svordomsfria läktare när polisen lär sig hur de olika lagen ser ut?

FANS, HULIGANER & POLISER. Imorgon brakar Allsvenskan bokstavligt talat igång på riktigt med Stockholmsderbyt DIF-AIK som premiärmatch i huvudstaden. På huliganfronten ser det hittills annars ut att ha varit lugnt och kraftmätningar i grusgropar veckan innan säsongsstart verkar ha lyst med sin frånvaro.

Örebros ökända och livsfarliga (obs ironin) supporterklubb Kubanerna skickar rekordmånga bussar mot Göteborg på måndagen med fem stycken. Eller nej det blev visst bara fyra bussar.

Som innehavare av årskort på slutsålda (?) LS ser jag därmed fram emot tuggmotstånd och längtan i bröstet minskar inte...


Mest huligandebatt veckan innan avspark åstadkom annars bara DIFs reklamfilm där de hade radat upp ett gäng befarade slagskämpar i främsta ledet. Filmen fick ju även tas ner strax efter från DIFs officiella youtubekanal och hemsida efter all kritik och klubbledningen fick krypa till korset och erkänna att det hela kanske inte var så genomtänkt. Sponsorn adidas var nog heller inte så nöjd efter att de informerats om att konceptet var stulet rakt av från Puma som därmed lyckades dubbel så bra med sin gamla virala kampanj...

Länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, verkar också tyckt det vart lite för lugnt och skönt hittills och igår bjöd hon på en intressant debattartikel som publicerades i DN. Götblad förfasades över lite allt möjligt som sig bör, och föreslog en del åtgärder samt såg även fram emot de (i Stockholm?) planerade svordomsfria läktarsektionerna!
Läs gärna hennes artikel HÄR (med en intressant kommentarstråd.)

Härhemma i Göteborg kommer jag annars sakna Bohlin i uniform och gul väst på matcherna och hoppas på att hans efterträdare lyckas lika bra med sitt jobb. Få poliser jag sett och mött kan ge ett lika lugnande intryck som en leende mysgubbe i grått hår och paraduniformsmössa. Jag hoppas han kommer på matcherna framöver iklädd den fina sidenslipsen med fotbollar på som han bar på IFKs årsmöte. Skulle det hända framöver att lagens långa arm går till övertramp mot oskyldiga änglar tycker jag det känns grymt bra med en styrelsemedlem som definitivt har kunskapen, erfarenheten och inte minst pondus för att kunna kritisera sin forna arbetsgivare nu när han skall vara 100% på "vår" sida.

Galapremiären av Fotbollens Proletärer i fredagskväll var även riktigt skön. Har aldrig vart med om sådan stämning i en biosalong. Ekwall beskriver kort och gott skillnaden på framsidan och baksidan: "Det finns filmpremiärer och det finns filmpremiärer och den igår på biograf Draken i Göteborg var inte direkt som de runt Stureplan; ingen skumpa, inga kindpussar och ingen låtsasattityd…rejäla grabbatag (...)".


Avslutningsvis ett sista citat från fotbollskanalen om lagens långa arm som jag först skummade hastigt igenom och garvade högt när jag läste...

"Ett nytt arbetsmaterial har tagits fram för att poliser som bevakar matcher ska lära sig hur lagen ser ut (...)"

Ja harrej*vlar!
Ses på Gamla Ullevi imorgon eller på Kamratgården i eftermiddag.

Här påverkar BaraBen-läsarna souvenirutvecklingen!

BARABEN AVSLÖJAR. Som BaraBen kunde berätta i måndags fortsätter den blåvita supporterkulturen att utveckla egna vägar till att fylla de behov bland fansen som IFK Göteborg ännu inte täckt upp på egen hand. Ett bolag som levererar företagsprodukter – och som dessutom starkt knutet till Sveriges västkust – har tagit fram ett förslag på en pikétröja för supportrar, på eget initiativ.

Efter att BaraBen avslöjat den tänkta utformningen av tröjan strömmade kommentarerna in med feedback. Därför har en ny version av tröjan – utformad efter era önskemål – tagits fram av personerna bakom idén. Här är Blåvittpikén version 2.0. Skaparna hälsar även att fyran på den ena ärmen, som nu bytt färg till vit från sin tidigare röda nyans, symboliserar IFK Göteborgs födelseår 1904.

Förslaget till ny supporterpiké för säsongen 2011. Foto: Privat.

Vad tycker du? Kommentarsfältet på BaraBen.com är uppenbarligen en plats där du kan påverka!

Blåvitt - the next generation.

Freya, 10 veckor gammal. Månadens supporter.

Prestera eller avgå

TRÄNARFRÅGAN 2011. Efter två segrar och en förlust på försäsongen i januari kan det kännas väldigt tidigt och väl magstarkt att börja kräva avgångar och bra spelmässiga resultat från ett Blåvitt mitt i sin tyngsta träningsperiod på året. Men precis som jag förutspådde efter fiaskot 2010 - i samband med att Håkan Mild aviserade att det inte skulle bli ett tränarbyte - är kraven på Jonas Olsson uppskruvade till en helt annan nivå inför 2011. Laget måste börja vinna matcher så fort Allsvenskan drar i gång, annars kommer det storma och det rejält. Men allt annat vore märkligt.

Blåvitt måste prestera och de måste göra det på en gång.
"Smekmånaden är över", som Bajen-Sparvens vän sa.

Jonas Olsson må ha presterat bättre på den andra halvan av säsongen 2010, när han fick ta eget ansvar, än vad laget gjorde under det delade ledarskapet i början på året. Men halvsäsonger räknas inte och Blåvitts resultat för 2010 kan enbart sammanfattas med att det var ett monumentalt fiasko. Ingen kan vara nöjd med vår placering i ligan, vår sorti ur cuperna och vårt stundtals pinsamma spel.

Jag var inte en av de supportrar som krävde tränarens avgång under 2010 - även om jag ifrågasatte ledarskapet mer än en gång. Bland BaraBens läsare svarade drygt nio av tio att de hade svalt eller inget stöd allt till den nuvarande huvudtränaren i IFK Göteborg i en omröstning efter säsongen. Som en kommentar till detta efterlyste jag lite mer "Arne Erlandsen"-stil och hunger i ledarskapet kring dagens Blåvitt-stab:

"Ingenting är som det brukar vara. Allting är som det brukar vara. Nej, det här duger fan bara inte till. Det kvittar om Kamratgården filmar femton timmar av vädjanden från Tobias Hysén om att alla ska sluta upp och samlas inför framtida matcher. Vi är inte till för framtiden, vi är i nuet. IFK Göteborg är inte en hobbyverksamhet, utan en så kallad - i alla fall en gång i tiden - storklubb i svensk fotboll.

Vem som än coachar IFK Göteborg inför 2011 bör enbart ha ett mål i sikte. Inget jävla topp fyra, inget "bättre än i fjol" och fan inget snack om bäst i stan. Nästa år kräver jag att IFK Göteborg bara, b-a-r-a, bara har ett mål: GULD."

BaraBen.com 7 november 2010.

"Dessutom skulle jag vilja se lite mer av den despot som jag är övertygad om gömmer sig inom den lugne och fåordige "JO". Om det inte är fel på taktiken, om vi nu inte är lättlästa, om spelarna inte klarat underlaget och underpresterat - så är det väl hög tid att Olsson ryter i från? Då får det väl äntligen vara slut med allt mjäk och all denna medelmåttighet. Hålla händerna och dansa i ring fick de göra på dagis, nu vill vi se ett ledarskap som kräver prestation av absolut högsta nivå, eller reagerar med van- och ursinne.

Annars kan vi nog hitta en virituell tv-spelstränare som kan ta över.
För i bland undrar jag vilken skillnaden vore."

BaraBen.com 1 december 2010.

Är dessa krav orättvisa? Går det inte alltid att vinna matcher? Klarar ni inte av pressen som sätts på er från medlems-, årskortsinnehavare-, sponsor- och supporterhåll? Är det svårt att leva upp till förväntningarna? Well, den spelare eller ledare som inte pallar med det hela kan säkerligen hitta en annan plats för sin fortsätta karriär än i de glamourösa barackerna kring Kamratgårdsvägen. För i den här föreningen räknas bara en sak och det är segrar.

Men sådana har vi inte varit bortskämda med under det senaste året.

BaraBen-skribenten Konfiko var i slutet på förra året inne på en av de viktigaste parametrarna till varför den nuvarande situationen är problematisk. Känslan av att saker inte står rätt till och därmed förtroendet för organisationens handlingskraft styr i dag supportrar i större utsträckning än någonsin förr. Samtidigt som "Liverpool-supportern" Torres går till Chelsea under transferfönstrets sista dag så har Blåvitts årskortsförsäljning gått väldigt trögt. Som föreningen marknadsför sig så räcker det inte bara att vara Blåvitt. I det moderna fotbollsgöteborg måste man dessutom vinna matcher och helst göra det snyggt.

"I den bästa av världar så handlar fotboll enbart om passion för sporten och de ekonomiska intressena kan läggas åt sidan. Men 2000-talets fotbollsverklighet ser annorlunda ut. Håkan Mild har gång på gång försäkrat oss supportrar om att både han och spelarna har fortsatt förtroende för Jonas Olsson och övriga i ledningen. Gott, det låter kanon. Dessvärre så är detta förtroende inte den enda faktorn i ekvationen som Mild borde ta hänsyn till."

BaraBen.com 8 november 2010.

Nu har Blåvitt tyvärr lagt upp en smashboll för stormar av kritik. Laget spelar till synes (läs i dagens match) på "samma sätt" som under fiaskoåret 2010. De coachas än så länge på ett liknande vis och en shitstorm av kritik rasar redan på Alltid Blåvitts, Änglarnas forum, BaraBens chatbox och på Facebook. Detta efter en förlust mot ett lag som är bra mycket bättre än på Blåvitt. Ja, även det "B-lag" som Ukrainarna enligt uppgift ställde upp med, detta i en turnering där placeringen egentligen inte spelar någon som helst roll. Det är här som Blåvitt anno 2011 ska börja lägga grundstenarna för något som ska vara färdigt först om tre månader. Men tänk er då hur samma människor, grupper, debattörer, supportrar och fanatiker kommer recensera framtida bleka insatser, i "riktiga" matcher.

Oh ja, recensionerna är orättvisa. Det är tidigt på året, vi har tränat hårt, det är lång tid kvar till Allsvenskan, våra nya spelare är inte inspelade i elvan och tusen miljoner miljarder faktorer till. Men min poäng är enkel. I en storklubb som IFK Göteborg så spelar inte det där någon roll. Efter en håglös säsong som 2010 törstar alla möjliga efter blod. Så om inte för supportrarnas skull, vinn för Jonas Olssons. Ring klocka ring. Vinn in det nya året. För utan minst sju blåvita poäng efter tre Allsvenska omgångar kommer helvetet att braka lös när supportervampyrerna svältit så här länge. Och de, vi, mättas bara av en dryck, och det är segerns sötma.

Gefles finest

Camp Sweden - klubb "det är så synd om oss"...

SUPPORTERKULTUR. I går kom beskedet från landslagets supporterklubb Camp Sweden - Svenska Fotbollsförbundet säljer ut möjligheten att arrangera ett tifo till huvudsponsorn i stället för att låta supportrarna arrangera ett tifo.

"I flera månader har Camp Sweden planerat TIFO till matchen mot Ungern i EM-kvalpremiären om en vecka. Under veckan blev det dessvärre klart att
arrangemanget tvingas ställas in – Svenska Fotbollsförbundet har beslutat att sälja Tifot till huvudsponsorn Svenska Spel. Svenska Spel kommer att placera halsdukar på samtliga stolar på norra nedre och mellan för att sprida sitt kommersiella budskap ”Hela Sveriges supporterklubb”. Noterbart är att dessa halsdukar INTE kommer vara några vanliga blågula supporterhalsdukar, utan enbart framtagna för reklam."

Från: Campsweden.se.

Nu uppmanar Camp Sweden alla landslagssupportrar att höra av sig till SvFF och Svenska spel med sina klagomål över det här beslutet. Visst, supportermakt och inflytande är bra fenomen i sig - men samtidigt kan jag inte undgå att komma fram till följande slutsats: skyll er själv era medlöpare.

Här sitter ni och förhandlar med SvFF om att genomföra tifon, i stället för att ägna all er tid och kraft åt att mobilisera intresse bland supportrarna att faktiskt genomföra dessa tifon. En supporterklubb med självrespekt går inte till "klubbledningen" och ber om lov att genomföra organiserade tifon eller ta utrymme på speciella klackläktare, de tar saken i egna händer och låter läktarens vilddjur avgöra vad som skall och kan genomföras.

Det är lätt att klaga i efterhand och säga "oh, stygga SvFF låter oss inte fixa tifon" eller "dumma SvFF vill inte ha någon landslagsklack", men i grunden är ju dessa ting antiproblem. Om tillräcklig vilja fanns hos människor att samla kraft för tifon och klacksång kring landslaget så skulle inte Camp Swedens ledning sitta i möten med SvFF för att få tillstånd att genomföra dessa.

De skulle bara göra det.

Tyvärr bryr sig allt för få passionerade fotbollssupportrar om landslaget i sådan utsträckning, det är vad de flesta har klubblaget för. Landslaget är något folk följer lite halvpatriotiskt och lite halvt "för att det är skoj". Men den som lever i illusionernas värld förstår nog inte det. Som de inom Camp Sweden.

Bara det att svenska landslagets supporterklubb valt ett namn på engelska säger väl det mesta. Vad är det för langosförening som klagar och lipar över vad SvFF kommer fram till? Klarar ni inte av att arrangera tifon och sång utan hjälp från förbundet kan ni lika gärna lägga ner verksamheten.

Vem har Sveriges snyggaste Blåvitt-gadd?

BLÅVIT GADD. I Juni 2007 höll BaraBen den första omgången av vår tatueringstävling "Blåvit gadd" - och nu är den tillbaka. Som det första av många höstfiranden av BaraBens femårsjubileum presenterar vi här och nu en comeback: Blåvit gadd 2010!

Reglerna för tävlingen är enkla:
1. Du tatuerar dig med något Blåvittrelaterat.
2. Du tar en bild på din tatuering.
3. Du mailar bilden till kontakt@baraben.com
4. Läsarna röstar fram sina favoriter helt utifrån sin egen tycke och smak.

Vinnaren som ni läsare sedan röstar fram kan inte bara titulera sig "svensk mästare i Blåvit gadd", få respekt från tusentals andra blåvita - utan vinner även en skön go present från BaraBens souvenishop Alternativa Shopen. 2007 års vinnare blev "Göteborg" som plockade hem finalomröstningen före bidragen "Evigt trogen" och "Loggan".

Glöm inte att skriva med ditt namn eller något alias/nickname i mejlet. Skriv med något även om du vill vara anonym - så att vi kan hålla koll på vem som blir vinnare senare i höst. Tävlingen kommer att fortgå under minst en månads tid (till slutet av september), eller tills ni slutar skicka in era bidrag till oss. Det finns inga krav på att tatueringarna skall vara nygjorda, tvärtom är alla Göteborgs/Blåvitt/Ängla-bidrag mer än välkomna!

Så mejla in din Blåvitt-tatuering och ta

chansen att vinna Blåvit Gadd 2010!

Jag väljer sida.

KRÖNIKA. Det vankas krig, Stefan Rehn menar att det är medias fel att Blåvitt inte presterar, och media (läs: BaraBen) menar att det är Stefan Rehns fel som inte lyssnar. Supportrar skriker ifrån, förändring! Förändring! Och jag har stor förståelse för er, jag vill också se förändring, jag vill se att någon (läs: tränarna) tar tag i det här, då det är deras jobb – och vänder den negativa trenden i laget, för helt ärligt, när du kollar ner på planen i dagsläget är det inte 11 killar med själförtroende och pondus som springer omkring där nere. Vilket också är förståeligt, det är fotbollsspelare, deras mål är att vinna, gör man inte det, och inte har mentaliteten att fortsätta kötta vidare och pressa sig framåt för att vända det så gnager (roligt ordval) det på självförtroendet.

Självförtroende ja, en viktig ingrediens för ett vinnande lag. Se bara på det gäng som tog guldet förra året, hade de ett helt briljant spel? Knappast. Var det världens intelligentaste gubbar med en helt fantastisk spelförståelse som knep guldet? Nej. 2009 års segrare spelade och vann på sitt självförtroende. När spelarna saknar självförtroende, vad händer då? Ja, det är bara att ta dig ner till en Blåvittmatch och kolla, det blir halvdana chansningar till pass, för att ingen vågar hålla i bollen och titta upp, det blir inga 100% i närkamperna, spelaren går in med tanken att han redan har förlorat den.

Det som skrämmer mig mest just nu är självförtroendet, eller bristen på självförtroende, jag har inte sett maken till brist på den här varan sen ett högstadiedisco då det var någon stackare som skulle fråga chans. Spelare tittar ner i marken efter matcherna, de vågar inte ens möta publikens dömande blickar, de vet hur bedrövlig insatsen var och hade kanske redan innan matchen ställt in sig på den.

Tränarduon som så elegant ledde ett skadeskjutet Blåvitt till guldstrid förra året letar nu i alla hörn efter något att skylla på. Det går inte, vi har kört fast. Jag vill höra ett uttalande från tränarna som menar på att ”vi vet, vi spelar bedrövligt, det vi kommer att göra nu i veckan är att träna på nya spelsystem och verkligen höja ribban och kraven på vem som får spela, med den inställningen gubbarna har nu får alla sitta på bänken, även jag” inte några tomma ord om att det är synd om Blåvitt, för att vi var guldfavoriter, ”det är jättejobbigt att spela med de förväntningarna”. Blåvitt är ett lag som varje år tampas med höga förväntningar och krav, det ska vara en ära att spela här och som staben själv har sagt (Håkan Mild och Stefan Rehn) så har Blåvitt alltid som mål att komma topp fyra. Jag vill höra från er, att motivationen finns.

Vad är det då som händer på kamratgården? Jag vet inte. Men den frågan jag ställer mig nu, om det nu är som tränarduon menar, att killarna i laget läser tidningar och bloggar och att kritiken sätter sig i huvudet som en mental spärr, hjälper eller stjälper vi dem med våra spraven-liknande artiklar och kommentarer, hjälper eller stjälper vi laget vi älskar i nöd och lust när en spelare efter en match kliver fram efter en bedrövlig insats och i alla fall tackar för stödet och vi då buar ut honom? En spelare som inte ens spelade en minut under denna match.

Om vi då gör som många har sagt och skrivit, ger bort våra årskort, struntar i att gå på matcherna och sitter och skriker glåpord till spelarna när de missar en passning längst kanten – hjälper eller stjälper vi? Det finns bara en spelare kvar nu som inte har gett upp, den tolfte, vi, publiken. Eller har vi också gett upp?

Jag vet att många av er, inklusive mig själv skakar av panik för att inget funkar just nu, jag vet att ni vill se förändring, jag vet att ni vill se betydligt bättre spel. Det vill vi allesammans. Men får vi det genom att gnälla och hota med tomma/tysta läktare och skriva AVGÅ i alla forum över hela internet?
Jag tror inte det.

När inte spelarna har hjärtat och viljan för att lyckas, ska vi då också tappa den? Eller ska vi visa hjärtat och glöden och inspirera spelarna till att lyckas? En människa kan inte göra någon skillnad, och en negativ tanke sprider sig hundra gånger snabbare än en positiv.

Jag kan inte bestämma hur ni ska reagera, men jag ber er att tänka efter. Behöver Blåvitt få mer stryk? Behöver blåvitt få stryk från oss supportrar, som genom namnet menar på att vi ska stå bakom och stå upp för vårt lag. Det är lätt att fokusera på allt det negativa, och få mörka tankar, det är det som har spridit sig i hela den Blåvita skaran uppe på kamratgården – men vad hjälper det om även vi hoppar på det tåget och sitter och surar och gnäller? Det går inte.

Kamratgården behöver sitt egna vulkanutbrott, ett fall framåt, någon som med insikt kan se vart smittan började och nu, innan det är försent ge motgiftet.
Jag är övertygad om att spelarna vi har, tillsammans kan ta guld.
Jag är övertygad om att Rehn och Olsson har kapaciteten att leda spelarna till detta.
Jag är övertygad om att sportchef Håkan Mild är allt annat än nöjd och sätter hård press just nu.

Men jag vet bara vad jag kan göra för att hjälpa. Jag kan fortsätta gå till matcherna, fortsätta att lyfta fram laget jag älskar, i medgång och i sorg. Om inte människan var kapabel till att bryta ihop och komma igen, så hade hela mänskligheten varit deprimerade just nu, om man inte var kapabel till att gå vidare efter ett uppbrott med flickvännen/pojkvännen, efter att ha fått sparken från jobbet och till och med gå vidare trots ett dödsfall inom familjen.

Jag kan som sagt inte säga åt er hur ni ska agera, jag ber er bara att tänka efter. En människa gör ingen skillnad. Men tillsammans är vi väldigt starka. Det är nu vi behövs som mest, är det då nu vi ska ge upp och vända oss emot spelarna, tränarna och hela föreningen? I helvete heller.

”It ain´t about how hard you can hit, it´s about how hard you can get hit and still keep moving forward”

Jag väljer sida, och jag väljer att ställa mig bakom IFK Göteborg.

"Håll käften och ta emot applåderna"

SUPPORTERKULTUR. Jag tänker inte skriva något om spelet idag. Det blev 1-1, och ser man till matchen så är det ett rättvist resultat. Gurra utsågs till bästa spelare, jag tänker inte käfta emot – men jag hade nog gett det till Pär, han gjorde sitt första mål i blåvitt tävlingsställ. Jag tyckte inte att någon glänste idag, alla gjorde bra saker och alla gjorde dåliga saker. Istället tänker jag ta chansen, att nå ut till er runt om på arenan som ställer sig och buar ut laget, visslar och hackar ner på spelarna för insatsen efter och faktiskt delvis under matchen. Vad fan är det? Vad är det bra för? Hjalmar Jonsson gick självklart inte fram till stora klacken efter matchen och tackade er med tanken att ”fan, det här var ju en riktigt välspelad match!” han vet lika väl som oss runt omkring, att vi behövde tre poäng idag, vi tog dem inte och det suger stenhårt. Men han gick i alla fall fram till publiken och tackade för stödet, istället för att som en rädd liten pojke springa direkt till spelargången och gömma sig för kritiken.

Jag säger absolut inte att ni, om ni inte känner att laget förtjänar det ska ställa er och applådera och hylla spelarna efter den mediokra insatsen men lägg ner buandet, stå istället och håll käften och ta emot applåderna från spelarna, som klacken idag förtjänade. Den enda som förtjänade burop och visslingar idag var domaren, ursäkta mig, men vilket jävla stolpskott. Men det var inte på grund av hans inkompetens och kärlek till visselpipan till ena lagets favör som vi idag bara tog en poäng. Vi gjorde inte tillräckligt med mål för att vinna. Fotboll är bara enkel matte, den som gör flest mål vinner, den andra förlorar.

Det är inte bara vi supportrar som är frustrerade just nu, jag lovar att till exempel Elmar kommer att gå hem med tunga steg och fundera varför det inte går som det ska. Jag lovar att Kim kommer att gå igenom målet gång på gång och tänka hur han skulle ha stått för att ta bollen. Stefan Rehn och Jonas Olsson lär sitta tysta vid middagsbordet ikväll och gå igenom gång på gång varför spelet blir så stillastående. Men vi hjälper varken oss själva eller laget med att bua ut varandra efter och under matcherna.

På söndag står vi där igen, med nytt motstånd, vi fokuserar på vårt och lyfter fram vårt älskade lag, i med och motgång. Blåvitt får sköta sitt på kamratgården – vi kommer att komma ur den så kallade svackan, men det börjar brinna i knutarna nu om vi vill ha något guld i år.

Att pendla till Gamla Ullevi - från Luleå

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er supportrar. Ibland ett okänt namn, ibland en blåvit profil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare såmejla in ditt material. I dag

Jag blev ängel för ungefär nio, tio år sedan. Min syster och hennes kille skulle flytta till Västkusten och Göteborg, och då slog det mig. I Göteborg finns Sveriges i särklass största fotbollsförening genom alla tider - nämligen IFK Göteborg. Jag minns att jag blev så lycklig. Inte lycklig att de skulle flytta, men nu visste jag att det finns chans för mig att se riktig allsvensk fotboll på plats.

Jag ska erkänna en sak. En sak som inte hemskt gärna berättar till folk. Men det är egentligen ingen hemlighet. I årskurs 4 och 5 höll jag på Gif Sundsvall. Anledningen var att farsans jobb tryckte deras matchprogram och att de var laget som låg längst norrut. I årskurs 6 så började jag hålla lite smått på Hammarby IF. Där var anledningen att alla hela klassen höll på Bajen och vi var lite småelaka mot en kille som höll på gnaget. Hammarbyintresset höll inte i sig så länge.

Syrran skulle flytta till Göteborg och äntligen skulle jag hitta mitt rätta jag och lag.

Första besöket i Göteborg var tillsammans med mina föräldrar. 20 timmar i tåg. Luleå - Göteborg. Helt klart värt. Säsongen var inte igång när vi for ner så jag var aningen besviken. Men även väldigt lycklig. Morsan och farsan tog mig till Friggagatan och den blåvita shopen. Wow. När jag gick ut ur butiken hade jag en stor flagga, t-shirts, strumpor och shorts i påsen. Att det inte vara någon match spelade inte så stor roll just då. Jag hade ju ändå fått andas in den göteborgska luften och känt på atmosfär. Fotbollens huvudstad.

Andra besöket var tillsammans med min syster, ungefär ett år senare. Nu hade syrran och hennes sambo skaffat sig biljetter till ett hett västkustsderby. IFK Göteborg - IF Elfsborg. Jag skulle äntligen få se laget i mitt hjärta. När vi satte oss på Gamla Ullevis läktare var jag bara så lycklig. Ljudet från klacken var mäktig. "Nääär Änglarna!"

Det var tyvärr en ung kille med blont hår som avgjorde matchen. Lasse Nilsson. Väldigt tråkigt att första matchen blev en förlust. Men gissa om jag var lycklig när vi promenerade hem i göteborgskvällen. Förlusten spelade mindre roll. Det blåvita hjärtat pumpade fort.

Nu har det många år och jag bor fortfarande här hemma i Luleå. Varje år tar jag mig ner till Göteborg för att åtminstone se en match per säsong. Tågbiljetten ner till Göteborg till hemmapremiären mot Häcken är redan bokad. Och jag en känsla i kroppen, en känsla av att detta kommer bli ett fantastiskt blåvitt år.

Vi blåvita änglar finns överallt. Vi är Blåvitt - Bäst i Svergie!
/Anton

Storbråk i folkrepubliken Gais

FÖRENINGSPOLITIK. I går publicerade Gais supportersida på Svenskafans en kritisk gästkrönika som ifrågasatte Gais ledning. Snabbt var kritikerstormen i gång bland Gais-anhängarna på det tillhörande forumet och kort därefter togs krönikan bort från hemsidan.

Då möttes läsarna på forumet plötsligt av följande:

Namn: Linus Sunnervik (Gäst IP:)
Sänt: 2010-01-14 21:20
Gällande den kontroversiella texten tog jag som Sverigeredaktör ett förhastat beslut att publicera den, innan innehållet var godkänt av GAIS-redaktör Simon Kostofski. Krönikan är därför borttagen tills vidare.

Vilket ger rätt så tydliga signaler om att det minsann inte fick släppas förbi material som inte var Pravda-granskat. Normalt är det en signal på art höjden på debattens tak ligger, i det här fallet lågt. Ska du tycka så bör du tycka som vi, ungefär.

Men trots att Gais på Svenskafans fegade ur så valde supporterklubben Gårdakvarnen att senare samma afton publicera krönikan, som är både skarp och läsvärd. Något jag inte konstaterar för att den kritiserar Gais ledning, utan för att det alltid är hälsosamt med genomtänkt kritik - i alla lags supporterled. Det kan vara svårt för stoltheten att svälja kritik av typen:

"Det VÄRSTA i denna soppa är hur Gårdakvarnen säljer sig värre än både Pärlan och Lindström. Wallin, den gamle FC Gothia-förespråkaren som av någon anledning tillåts sitta kvar, är en smart affärsman. Han vet hur man sköter ekonomi men har ingen aning om vad fotbollens själ är för något. Han förstår att vissa saker kan vara känsliga men vill göra dom ändå. Hur? Jo han lockar med sig representanter från Gårdakvarnen och låter dessa vara med bakom kulisserna. Sen förser han dom med en massa godis och uppgifter så att de inte bara känner sig märkvärdiga för att de vet mer än den vanlige gaisaren - de inser inte ens sin roll i försvaret av Wallins åtgärder."

Men det är samtidigt ett sundhetstecken att krönikan inte tegs ihjäl av ännu en etablerad Gais-sida. Det visar att någon tar kritiken på allvar, även om de inte nödvändigtvis håller med om den. Signaturen "Carin Fouye":s krönika är en enda lång hyllning av de supporterideal BaraBen försöker förspråka, fast gällande IFK Göteborg.

"Gårdakvarnens representanter är nu så lika Gaisgårdens representanter att det är svårt att avgöra vem som är vem. De som borde granska Wallin sitter i Wallins knä och får de ljuvaste ord viskat in i sina öron.

Alla gaisare är lika mycket värda, men vissa gaisare är mer värda än andra.

Vem är det som säljer sig billigt? Egentligen?"

Supportrar till en förening bör hålla en distans från huvudföreningen och dess ledarskap för att på ett trovärdigt och effektivt sätt kunna se skillnad på sitt supporterskap och föreningens anställda medarbetare. Det är en sak att ha en nära relation till dem för att få information, kunna ge förslag på förbättringar eller ge respons ur ett supporterperspektiv. Men det blir en helt annan när så kallade supportrar, speciellt när det gäller ledande "profiler" börjar hålla tyst om sanningarna kring föreningen - för de andra supportrarna - när de bjudits in till den inre cirkeln.

Sedan blir det tyvärr smått tragikomiskt när en välskriven, om så kritisk, krönika bemöts av rena pajasfigurerna från de egna leden med smutskastningskampanjer av typen:

torsdag 14 januari 2010, 22:14:22
Starkt? Som att Mike Tyson skulle ränna upp i ringen mot en rullstolsbunden mongoloid efter att denne utmanat honom. Hela krönikan bara skriker inavel och GK gör rätt i att låta oss alla få ett gott skratt.
Börnet
413

När supportrar "tystas" genom att bli kompisar med föreningens ledarskikt så blir resultatet att fansen blir godtrogna "partimedlemmar", framför det absolut nödvändiga alternativet - att vara kritiskt tänkande "medborgare".

Oavsett om det är i folkrepubliken Gais eller kungadömet IFK Göteborg.

I gotta feeling - that tonight's gonna be a good night

Match: Hibernian- Glasgow Rangers.
Ställning: 1-4.
Tidpunkt: Paus.
Höjdpunkt: 1,10 in i klippet.
Musik: I gotta feeling - Black Eyed Peas.
Dans: Rangerssupporter.
Koreografi: Whiskey - 70 centiliter.

Ta med en filt - hjälp en ultras på din arena!

MODE. Fotbollsfans är ofta förknippade med kläder på olika sätt, tro det eller ej. Huliganer kallar vanliga supportrar för julgranar, vanliga supportrar kallar folk som klär sig som huliganer för dressers och vi som inte tillhör någon av kategorierna brukar mest klaga på att officiella supportershopen har bristande utbud av kläder för vanliga människor.

Det här med julgranar syftar på att många supportrar klär ut sig i sitt favoritlags färger, med matchtröjor, halsdukar och andra färgglada souvenirer. I grunden var begreppet negativt laddat och pekade smått hånfullt på att de som tillhörde "casual-kulturen" minsann kunde klä sig i desginerkläder, medan det med tiden blivit ett accepterat begrepp för "klacksupportrar" och används även av dessa för att beskriva sig själva.

Dressers är från början något som syftade, återigen rätt så föraktfullt, till att peka ut de personer som klädde sig som huliganer, men inte nödvändigtvis var just detta. Det finns otaliga varianter av klädstilar som är signifikativa för fotbollssupportrar och för varje år så blir kläderna mer definierade som olika slags uniformer för just de olika kategorierna av fans.

Men oavsett om du klär dig i Aquascutum eller Blåvittshopens t-shirtar så kan vi nog alla enas i vår oro för de ultras runt om Sverige som inte har råd med några kläder alls. Filmen här nedan är från ett kyligt Gamla Ullevi den 27 oktober 2009:



Som alla kan se så finns det dussintals fotbollsfans på svenska arenor som inte har möjlighet att skrapa ihop de nödvändiga medel som krävs för att klä sig efter det rådande klimatet. Pojkar, unga män och gubbar som tvingas stå utan tröjor, jackor eller andra värmande plagg - i ett närmast istidsliknande klimat. Det här är väldigt oroväckande, inte bara för den allmänna känslan för stil, utan för att dessa pojkar faktiskt kan bli sjuka av att stå ute i höstkylan.

Så för all mänsklig rättvisa och solidaritet, ser du en halvnaken supporter på Ullevi eller någon annan arena så erbjud honom en filt, en halsduk eller en flagga - att vira in sig i. Hjälp en ultras att hålla värmen och stärk det verbala stödet på din allsvenska arena!