"Håll käften och ta emot applåderna"

SUPPORTERKULTUR. Jag tänker inte skriva något om spelet idag. Det blev 1-1, och ser man till matchen så är det ett rättvist resultat. Gurra utsågs till bästa spelare, jag tänker inte käfta emot – men jag hade nog gett det till Pär, han gjorde sitt första mål i blåvitt tävlingsställ. Jag tyckte inte att någon glänste idag, alla gjorde bra saker och alla gjorde dåliga saker. Istället tänker jag ta chansen, att nå ut till er runt om på arenan som ställer sig och buar ut laget, visslar och hackar ner på spelarna för insatsen efter och faktiskt delvis under matchen. Vad fan är det? Vad är det bra för? Hjalmar Jonsson gick självklart inte fram till stora klacken efter matchen och tackade er med tanken att ”fan, det här var ju en riktigt välspelad match!” han vet lika väl som oss runt omkring, att vi behövde tre poäng idag, vi tog dem inte och det suger stenhårt. Men han gick i alla fall fram till publiken och tackade för stödet, istället för att som en rädd liten pojke springa direkt till spelargången och gömma sig för kritiken.

Jag säger absolut inte att ni, om ni inte känner att laget förtjänar det ska ställa er och applådera och hylla spelarna efter den mediokra insatsen men lägg ner buandet, stå istället och håll käften och ta emot applåderna från spelarna, som klacken idag förtjänade. Den enda som förtjänade burop och visslingar idag var domaren, ursäkta mig, men vilket jävla stolpskott. Men det var inte på grund av hans inkompetens och kärlek till visselpipan till ena lagets favör som vi idag bara tog en poäng. Vi gjorde inte tillräckligt med mål för att vinna. Fotboll är bara enkel matte, den som gör flest mål vinner, den andra förlorar.

Det är inte bara vi supportrar som är frustrerade just nu, jag lovar att till exempel Elmar kommer att gå hem med tunga steg och fundera varför det inte går som det ska. Jag lovar att Kim kommer att gå igenom målet gång på gång och tänka hur han skulle ha stått för att ta bollen. Stefan Rehn och Jonas Olsson lär sitta tysta vid middagsbordet ikväll och gå igenom gång på gång varför spelet blir så stillastående. Men vi hjälper varken oss själva eller laget med att bua ut varandra efter och under matcherna.

På söndag står vi där igen, med nytt motstånd, vi fokuserar på vårt och lyfter fram vårt älskade lag, i med och motgång. Blåvitt får sköta sitt på kamratgården – vi kommer att komma ur den så kallade svackan, men det börjar brinna i knutarna nu om vi vill ha något guld i år.