Fotbollens sista proletärer - en återblick på Kamratideal som varit och åter komma kan

RECENSION. "Fotbollens sista proletärer" bjuder tittarna på en svindlande tankeresa, en nostalgisk återvändo till hur de av Socialdemokraterna präglade blåvita idealen odlade de enorma framgångarna under 1980-talet. Inramningen under kvällens galapremiär på biografen Draken blev därmed dubbelt nostalgiskt. Tidigare fackklubbsordföranden på SKF och kommunstyrelsens ordförande, Göran Johansson samsades med Öis:aren Leif Pagrotsky och en gång sossepamp – senare blåvita rekordordföranden – Gunnar Larsson, i publikhavet.

Den förstnämnde var med och räddade Blåvitt från att gå i konken inför ödesmatchen mot Valencia 1982, den sistnämnde basade över Blåvitt från UEFA-cupsegarna fram till Champions League-framgångarna, och Bosman-domen, på 90-talet. Det och stora delar av innehållet i filmen gav oss en galapremiär med politiska undertoner som dessutom genomfördes i samma hus som Socialdemokraternas kansli i Göteborg funnits sedan urminnes tider, Folkets Hus på Järntorget. Och som det inte var nog, på samma dag som sossarnas nye partisekreterare Carin Jämtin besökt huset.

Den politiska nostalgin och de uppenbara undertonerna av folkhemsnostalgi blev nästan överväldigande. Sverige var på många sätt ett bättre land 1982. Men det innebär inte att vare sig sossarna eller IFK Göteborg, i detta fall dels genom filmregissörerna Carl Pontus Hjorthén och Martin Jönsson, men även genom Håkan Mild, Kent Olsson och de andra blåvita ledarna som bänkat sig i biografen, enbart bör se bakåt för att hitta vägar framåt.

Det är en annan värld i dag.
Förutsättningarna har ändrats.
Spelplanen är en helt annan.

Men någonstans går samma recept på framgång att odla fram i dagens IFK Göteborg som (S)-märkta klubbdirektören Anders "Rövarn" Bernmar en gång i tiden plagierade från den då så framgångsrikt folkrörelseförankrade socialdemokratin. I en fotbollsvärld där unga spelare drömmer om proffskontrakt med "skitlag" långt före allsvensk debut och där föreningarna verkar köra mottot "vi måste dubbla omsättningen på verksamheten för att bli konkurrenskraftiga" på repeat, kan ett annorlunda och i dagsläget radikalt tänkande som "återgå till framgångsmodellen" vara en framgångsrik väg till att bygga något nytt.

Jag talar om Kamratandan, om det som gjorde Blåvitt till 1970- och 1980-talens stora fenomen. Där det var självklart för folk att kolla när Kamraterna skulle lira på Ullevi, vare sig de var direktörer eller svetsare. Allt för Blåvitt var folkets lag, där det likt inom socialdemokratin samsades folk från alla möjliga "världar". Blåvitt stack ut genom att anamma de ideal som folkhemmets Sverige så effektivt sålt in till medborgarna, att man skulle ta hand om varandra i lika stor utsträckning som man såg till sina egna behov. Att det inte var självklart med egoism, där folk skulle räcka varandra en hand.

Men så kom Bosman-domen. Muren föll. Världskartan ritades om och fotbollens kartrullar likaså. Där började en del säga att det där gamla, ni vet "folkhemmet" och "kamratandan" var något som enbart kunde få utrymme i en nostalgisk återblick på vad som varit. Så lär även kritikerna till "Fotbollens sista proletärer" beskriva filmen, som ett frosseri av nostalgi över en tid som flytt. Men i tidsdokumentet som berör Blåvitts omvandling från "sketgäng" till världslag – i mångt och mycket baserat på en karbonkopia av den dröm som Socialdemokratin sålde in till befolkningen – bjuds vi blåvita även på en väckarklocka om vad som gått snett.

I dag talar blåvita spelare allt oftare om drömmen att spela någon annanstans. Om att tjäna de stora pengarna, om att trygga sin framtid med sedelbuntar och få ta del av ära och berömmelse. I "Fotbollens sista proletärer" möter vi en lång rad spelare som var stadens största stjärnor på 1980-talet, men som jobbar med vanliga arbetarjobb i dag. Vi följer Dan Corneliusson till hans vaktmästerijobb, Ruben Svensson i rollen som elevassistent i nordöstra Göteborg och bröderna Holmgren medan de snickrar. Det är en reality check för dagens självutnämnda stjärnor och för Allsvenskan som fotbollsprodukt.

De som alltid upprepar "pengar är vägen till framgång" och samtidigt totalförkastar tanken om att England, Tyskland, Italien, Spanien, Turkiet eller en rad andra ligor alltid – oavsett vad vi gör – kommer att ha ett gigantiskt ekonomiskt försprång mot oss i lilla Sverige, bör fått sig en rejäl tankeställare i och med premiären av denna nostalgiska fotbollsporr. När Blåvitt chockade världen byggdes den framgången på gemenskap, ödmjukhet och framför allt en bred och väl förankrad tanke om jämlikhet. I Blåvitt var alla en spelare i mängden, medan i storlagen stod stjärnorna i en division där de inte ens bemödade sig med att skriva autografer till barn.

Oavsett om man tillhör falangen som tycker sig hört kopplingen mellan socialdemokratin och Blåvitt till leda, eller om man fortfarande tror på de ideal som format den här föreningens absolut starkaste framgångsepoker, så är debatten värd att ta. Den som tror på fullt allvar att IFK Göteborg som förening kan ta upp en ekonomisk konkurrens med de stora lagen i Europa får gärna göra det. Men efter att ha sett ett tidsdokument om hur den här staden och det här laget en gång i tiden gjorde det "omöjliga" så är jag benägen att tillhöra grupp två. Men likt de olika grupperingarna inom ett brett parti som Socialdemokraterna så måste de vitt olika åsikterna få tillåtas inom den blåvita supporterrörelsen. Det är den breda förankringen och höga toleransnivån för debatt mellan olika åsiktsströmningar som gör rörelsen relevant. När bara en mindre grupp tar kommandot för föreningsidén, eller för den saken partiet, är det dödsdömt på förhand.

Den dagen IFK Göteborg åter lyckas skapa något unikt inom föreningen, något som övergår miljonerna olika lockfåglar erbjuder, som får alla att sätta lagets intressen före den egna individens, där Blåvitt vågar tänka på ett nygammalt sätt, tror jag att vi kan nå reell framgång. Tills dess kommer Blåvitt att tillhöra ett jättelikt koppel av svenska och europeiska lag som bara drömmer vått om att växa ikapp dem som för tillfället dominerar fotbollen på kontinenten. Ett år kommer alla att jaga Barcelona, nästa jagas AC Milan eller Manchester United. Men en sak är för mig helt säker, som jag tror att de flesta är rätt medvetna om innerst inne, vi kommer aldrig helt ifatt med den metoden. Därmed inte sagt att vi inte borde fortsätta att utvecklas, förbättra oss, jaga större inkomster och öka graden av professionalisering. Det ska vi naturligtvis göra, men det behövs något mer än så.

Något mer är att tänka som "Rövarn" gjorde, men i en tappning för 2000-talet. Det är inte fel att se till sina egna traditioner, ideal och epoker för att använda dem som utgångspunkter till att odla nya vägar till framgång. Jag tror inte att någon förespråkar att vi ska gå i exakt samma fotspår som då, att föreningen bör göra om det vi gjorde för 30 år sedan. Men ingenting lär oss bättre läxor än vår egen livs historia. Så oavsett om det är den nya ledaren för ett socialdemokratisk parti som ännu inte alls lyckats ta initiativet i annorlunda och föränderlig tid, eller om vi är klubbledare i ett IFK Göteborg som har blivit frånåkta av hela Europa, så är våra ideal och vår historia grunden till vilka vi är.

Alla bör se "Fotbollens sista proletärer", oavsett om man är borgerlig, socialistisk, fotbollstokig eller totalt ointresserad av både politik som idrott. Det här är inte en dokumentärfilm om en tid som flytt utan ett tidsdokument på över hur samhället kan må bra av pausa och se på sin egen utveckling. Av att ställa sig frågan: Var det här verkligen så lyckat? Oavsett vilket svar man kommer fram på frågan är det värt att se filmen bland annat för att skåda allt från optimismen och glädjen i slutet av 70-talet till de riktigt tragiska bilderna från 1986, året då två svenska giganter föll.

En på Sveavägen, en på Nou Camp.

Biljetter till Fotbollens sista proletärer köper ni här.