Öppet brev till mamma

SMALL TALK. Hej, Mamma. Du minns nog att du skickade ett tröstande sms i måndags där du skrev att ”Det vänder nog snart. Kram”. Det var precis när jag gick hem från Gamla Ullevi, jag hade knappt hunnit förbi Bergakungen. Du hade väl sett det på Sportnytt, eller så var det lill-brorsan som visade dig på text-tv, att Blåvitt hade förlorat igen. Tack, det var omtänksamt och jag är ledsen att jag inte orkade svara. Men vad du däremot inte förstod mamma var att det du skickade mig var en provokation i sin renaste form, ditt meddelande fick mig att vilja smyga ner min telefon i spårvagnsrälsen så att någon kvällsarbetande vagnförare ovetandes kunde smula sönder varje liten möjlighet till fler sådana, groteska, tröstande sms. Ditt sms fick mig att vilja se min mobil explodera i handen på mig. Förstår du? Nej, mamma, det vänder inte snart. Skriv inte så. Det är nämligen åt helvete alltihop. Helt åt helvete.

Du har nog läst mamma, att det finns folk som lider av vårdeppighet, att när snön börjar smälta och ljuset kommer, då är det något som får folk att bli lite nere, trots att man ju rimligtvis borde bli glad av sol. Man kan inte säkert säga var det beror på, men det finns teorier om att det är just de stora förändringarna i vår exponering för solljus som orsakar detta. Det tycker jag låter konstigt. En annan mer psykologisk orsak sägs vara att det är de stora förväntningarna på våren som genom stressen över att utnyttja de nya långa dagarna skapar ångest, att vi aldrig kan leva upp till vinterns dröm om våren. Kanske är det så. Men mamma, vet du vad? Jag tror båda teorierna är fel, jag tror att det egentligen handlar om fotboll. Åtminstone är det värt att göra mätningar utifrån den hypotesen. Kan du t.ex. föreställa dig någon vårdeppighet i Skåne?

Men det är helt okej ändå, för det finns nämligen försvarsmekanismer mot sånt här. Evolutionen har sett till att vi har huvuden och hjärtan som klarar motgång, tack evolutionen. Annars skulle det inte funnits fotboll och absolut inga fotbollsanhängare. Om vi hade haft svaga hjärtan alltså, eller om vi vore mer benägna till sorg än vad vi är. Nej för tusan mamma, du skulle bara se vad vi snackar gött i sådana här blåvittforum som finns på internet. Vi har hopp kvar minsann, om vi bara gör några små förändringar här och där, det handlar bara om detaljer, så kommer det gå bra igen. Då kommer vi vinna, mamma! Det är bara att knyta näven i fickan och… Jag vet vad du tänker. Du känner ju mig, du ser på tonen i mitt språk att jag bara raljerar, att jag har slutat ta något på allvar. Det är sant, sedan i måndags är jag en hopplös jävel. Men vad fan liksom? Jag ska bättra mig till påskmiddan!

Du förstår nog inte riktigt, det är svårt att förklara. Vi har noll poäng, vi misslyckas, vi sitter med dumstrutar framför våra datorer och blir hånade av finniga Gaisare i tolvårsåldern som gör ALT-TAB mellan Baraben och World of Warcraft. Vi ser bilder från Abu Ghraib-fängelset där fångar kastats i en hög, med påsar över huvudet, och folk som tittar in i kameran och skrattar, pekar, och vi tänker: ”Men, där är ju vi! Vrid upp volymen, jag är på teve! Ser du mig där, längst ner i högen?” Mamma, du vet kanske inte vad Baraben är, men det spelar ingen roll. World of Warcraft är det där som lill-brorsan spelade innan han började ta tag i skolan. Jag vet inte varför jag skriver det här till dig mamma, du läser ju ändå inte Baraben . Men återigen, det spelar ingen roll. Jag är bara lite bitter.

Eftersom du inte läser Baraben ska jag avsluta med en annan liknelse på hur det känns just nu, som det kanske egentligen är bäst att du inte alls läser. För du vet mamma, när man är så jävla skitfull att man spyr på Nefertitis toalett och sedan kryper ut bland alla som köat och väntat, och inför alla dessa ersätter vätskeförlusten med en massa slabbiga öl-slattar som står vid pissoaren, enbart av den enkla anledningen att man inte bryr sig längre. Så ungefär är det nu att hålla på Blåvitt. Man står sned och tragisk och lutar sig mot en dörrkarm och gapar om att man vill ha mer, mer sprit, mer motgång! Öh, tyck inte synd om mig… Fuck you all, ert jävla patrask! Man vinglar till och ramlar, lägger skjortärmen i piss på golvet, därifrån tittar man patetiskt upp mot alla runt omkring. Man torkar sig om munnen och sluddrar fram: ”Vi är Blåvitt – bäst i… Sverige”