"IFK Göteborg är stadens ryggrad"

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er läsare och supportrar. Ibland från ett okänt namn, ibland en fotbollsprofil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material till oss. I dag skriver signaturen "Jinxen" om känslan av att vara blåvit.

Står framför hallspegeln och funderar såhär någon timma innan matchen, den blåvita tröjan ligger hängd över stolen i arbetsrummet. Den har legat där sedan Helsingsborgsmatchen.
Tittar djupt in i mina egna ögon och försöker sätta fingret på vad jag egentligen känner just nu, lägger märke till att jag ser en aning nervös ut. Varför lägger jag så mycket tid på fotbollen när jag uppenbarligen kan bli så ledsen av den? Varför lever jag mig in så mycket i "det" när jag kan ta så stor skada. Skulle ha varit så enkelt om jag kunde rycka på axlarna åt de resultat som inte går vägen och sluta titta på matcherna när laget är i en formsvacka? Det är något konstigt över detta tycker jag där jag står framför spegeln.

Varför ska jag ta på mig den blåvita tröjan igen, när jag vet att såfort jag går ur lägenheten kommer man få 100 hånfulla kommentarer riktade mot sig. Spårvagnsfärden in till stan kan bli otrevlig, och färden hem kan bli än värre beroende på resultatet. Hade varit bättre att stanna hemma och gömma sig, inte svara i telefon och undvika all kontakt, skulle vara barmhärtigare än att utsätta sig för alla de negativa känslorna som nu kryper på.

Vill jag riskera detta igen? 
Varför ska jag utstå det igen kan man fråga sig?

Det är något med den sanna och innersta kärleken jag känner för IFK Göteborg, den kryper inte för någon, tar ingen hänsyn till resultat och är alltid ärlig mot dig. Den har satt sig på själen, och tvivlar inte på vad den vill. Kärleken har ingen skepnad men man kan nästan ta på den ibland när man sitter på Ullevi. För det mesta är den inte rättvis och kan vara smutsig som golvet inne på Nordstaden. Men likväl dras man mot den, jag är hungrig efter att få se en seger, vi har svultit länge nu och viljan att få stilla känslorna är stark.

Jag funderar över mycket, jag förstår att jag ser IFK Göteborg som staden Göteborgs själ och ryggrad, utan IFK inget Göteborg, inget Göteborg inget IFK. De är ett och samma och den blåvita tröjan är den ultimata symbolen för kärleken mellan dem och mig. En solig dag som denna blir allt så tydligt, den salta havsdoften som drar in från Vinga och genom caferna i Majorna. Gustav Adolf som stolt pekar ut platsen för oss alla där i solskenet, Poseidon som rakryggad står och spanar ned över avenyn där uteserveringarna väntar. De nya åkatraktionerna på Liseberg, barken Viking, Damen, broarna, lejontrappan, vibrationerna i marken utanför Ullevi och det gröna gräset och grilldoften i Slottskogen. Alla symboler för vad denna stad ger, allt detta symboliserar tröjan ni bär.


Det är därför jag återigen tar på mig den Blåvita tröjan, sliten med gräsfläckar senan jag rusade ut på Nya Ullevi 2007 vid guldet, luktar en aning öl också... ja, den är inte tvättad eller i perfekt skick, den är som mina känslor, en aning luggslitna just nu. Men jag ser i alla fall de blåvita ränderna tydligt, ingen tvekan om vad jag står för när jag nu har på mig den, och den där gammla känslan av glädje och stolthet infinner sig. Jag vet var jag står, och är stolt över det, viker mig inte eller håller händerna över ögonen bara för att det är tufft nu. Tröjan är en symbol för livet, det kan gå upp och ned, allt kan inte vara enkelt för jämnan.

Det är många som vill se oss olyckliga, se oss tvivla och se oss misslyckas, men när vi tar på oss Göteborgs färger blir vi alla mer än bara ett fan i mängden, vi blir alla tillsammans en symbol för det stolta Blåa och Vita Göteborg, och då kan vi aldrig besegras! Vi är och förblir mästarnas mästare.

Esaias Tegner skulle ha sagt: Friskt mod, I gossar blå!

/Jinxen