BOKRECENSION. Härom månaden släpptes boken "Va för jävla pack e ni? -Berättelsen om Stockholms fotbollsklackar" som alltså handlar om de tre stora Stockholmslagens klackars framväxt från dess att organiserat brötande på läktarna drog igång på tidigt 70-tal fram till nu 2010.
"Det här är berättelsen om Stockholms fotbollsklackar. Vi berättar om kärlek, gemenskap, humor, arrogans och våld. Om människor som ägnar en stor del av sin tillvaro åt att följa en idrottsförening i med- och motgång. Människor vars passion för AIK, Djurgården eller Hammarby blivit en del av deras identitet. Det är historien om en subkultur vars frön såddes i början av sjuttiotalet. Och om hur och varför det blev som det blev. 375 bilder från 70-talet fram till våren 2010". Så lyder förlagets säljtext som även återfinns på bokens baksida och som väldigt väl beskriver vad det rör sig om.
Boken är skriven och framtagen av de tre författarna Magnus Hagström, Peter Johansson & Carl Jurell som även håller på och följt vart och ett av lagen sedan barnsben. Resultatet är väldans intressant även fast man inte är supporter till ett Stockholmslag. På 300 sidor kommer man de olika klackarna och deras historia under skinnet och bjuds på en historisk resa med episoder och historier som slutligen ligger till grund för hur de respektive klackarna och supporterföljena uppfattas av utomstående. Liksom de mer eller mindre positiva myterna kring de olika supportrarna.
Trots att boken på sätt och vis handlar om pest, kolera och gonorré bjuds riktigt underhållande läsning för alla intresserade av svensk läktar- och supporterkultur. Jag slås av tanken av att bara vilja veta mera och inser att jag liksom blir tvungen att sträckläsa en bok om AIK, DIF och Bajens supportrar och den plöjs nonstop på en kväll. De närmare 400 bilderna inklusive en hel del riktigt sköna artikelurklipp från fanzines och dagspress är en stor behållning. Den extremt rikliga mängd bilder och illustrationer gör att sidorna rinner iväg fort .
Det konstateras bland annat att en av de viktigaste förändringarna klackarna och supporterleden upplevt är internets framväxt med allt vad det innebär i underlättande av organisering, information men även dess baksidor. En utveckling som viss mån gjort att de förut så stora och starka supporterklubbarna tappat kraftigt i medlemsantal till förmån för en massa olika Ultrasgrupperingar.
Man får ta del av hur Bajen Fansen med sitt tydliga underdogperspektiv fick svårt att relatera till den plötsliga och oväntade framgången av sitt enda SM-guld 2001. Men även om hur stolta Hammarbyarna är över att de, enligt egen utsago i boken, skall ha varit först med att börja sjunga och ha en livlig och organiserad läktarkultur. Man får även veta hur Ullevis arenachef inför den första SM-finalen 1982 såg till att Bajen fansen fick ström till sin sektion så att ett rockband kunde spela på läktaren under hela matchen som Hammarby vann över Blåvitt med 1-2. En match som enligt boken därmed framställs som ett extremt viktigt ögonblick i svensk läktarkulturs historia. Blåvitt vann ju tack och lov sen i returen på Söderstadion med 3-1 och tog guldet i matchen som fullbordade den makalösa säsongen.
Vart AIK-supportrarnas sportsliga storhetsvansinne kommer ifrån förstår jag efter att ha läst boken fortfarande inte. Deras klubb har ju i modern tid tagit väldigt få guld. I avsaknad av större sportsliga framgångar målar boken snarare upp bilden om hur gnagarna istället framgångsrikt skapat, odlat och vårdat myten "
Må de hata oss, blott de frukta oss". -Då laget inte alltid direkt varit bäst kan ju alltid supportrarna bli bäst på att vara värst.
"Djurgårdsfamiljen" är visst annars ett känt begrepp som används i boken och nämns då det verkar råda stort samförstånd och homogenitet i deras led. Boken tar även upp en del kring kring huruvida Djurgårdarna skulle vara de fansen som försöker vara mest brittiska i sin livsstil. En ny lärdom om DIF är annars "Sektion F" som enligt hur den läktarsektionens klientel i viss utsträckning påminner om Blåvitts levande Sittplats. Man får även lite intrycket av att hockeyn stundtals är lika stor och viktig för Djurgårdarna.
Avsnitten om Djurgårdsfansen lämnar ett avtryck om större harmoni i supporterleden jämfört med gnagarna och bajarna där oenighet och olika krafter och röster ständigt skapar mer eller mindre öppet kaos kring klubbarna.
När det i Göteborg sedan länge aldrig varit några tvivel om vilka fans eller framförallt vilket lag som är störst, bäst och vackrast har Stockholmsklubbarna ständigt turats om att åka upp och ner från Allsvenskan. Tyvärr har ju även som bekant alla Stockholmslagen i modern tid även turats om att ta hem pokalen. En stor skillnad mellan Göteborg och Stockholmslagens fans är föga oväntat även den tydliga geografiska uppdelningen varifrån klubbarna är baserade och härstammar från.
Det förmedlas en mycket bra känsla för den kraftfulla och stora rivalitet som råder mellan de tre klubbarna och dess supporterföljen i huvudstaden. Supportrarnas stora våta dröm är ta SM-guld samtidigt som en av konkurrenterna helst åker ur. Ett scenario som också hänt med jämna mellanrum.
En annan intressant och jämförande reflektion man slås av är hur de stora Göteborgslagen i modern tid helt saknat framgångsrika lag i andra sporter. Det är liksom inte samma sak att ÖIS alltid haft framgångsrika brottare och friidrottare, att Blåvitts orienterare och bowlare har tagit skalper samt att Gais skaffat ett bandylag. För Stockholmsklubbarna har framförallt haft hyfsat framgångsrika hockeylag men även inom handboll, bandy, innebandy har de tagit medaljer de sista åren. Elitlag inom alla de största svenska idrotterna.
Moderföreningarna eller numera snarare de olika idrottsaktiebolagen i Stockholm har framförallt varit större med fler idrotter i paraplyorganisationen och därmed involverat och engagerat mycket mera aktiva utövare än Göteborgs stora fotbollsklubbar. Författarna nödgas därmed ägna en hel del utrymme åt klackarnas insatser och framväxt i samband med framförallt lagens hockeymatcher. Det konstateras även att det är i mycket tack vara hockeymatcherna som klackarna kom igång. Liksom mycket av hetsen, bråken och stöken.
Ett par av Stockholm supporterpoliser ges även ett eget litet kapitel som också är mycket läsvärt och intressant. Konstaplarna är oväntat frispråkiga och inte helt okritiska till den egna kårens agerande och (o)förmåga historiskt sett. Det är ett mycket bra drag av författarna att även ge polisen en röst i boken. Poliser i samband med fotbollsmatcher är ändå något som alla fotbollssupportrar som vart med ett tag har eller mindre starka upplevelser av.
Boken tar även upp kopplingar till olika ungdomskulturers påverkan på läktarna såsom tex punk på 70- och skinheads på 90-talet berörs. Tyvärr kan jag tycka att de högerextrema strömningarna slätas över en aning.
I huvudstaden baseras rivaliteten mellan de olika klackarna först och främst på grund av att det gäller att vara bäst i stan. Samtliga klubbar och fans vill och tror sig vara bäst på plan och läktarna men turas hela tiden om att trilla av pallen.
Det är ett smart drag av förlaget och författarna att baka ihop och bjuda på de tre stora lagens supporterhistoria i en och samma bok. Främst givetvis för att nå en potentiellt mycket större köpgrupp men sekundärt så bjuds ju därmed även de olika grupperna på lite historik om sina rivaler. För sanning att säga så får man vara väldigt fotbollsnördig för att frivilligt köpa en bok som handlar om bara ett rivaliserande lags supportrar som man ju egentligen är fullkomligt ointresserad av eller rent av skyr som pesten. När nu de olika supportrarnas historia ställs emot varandra känns upplägget som boken även blev hyfsat objektiv.
Framförallt är boken ett stort måste för alla kategori A, B och C supportrar till Stockholmslagen.
Men boken är till för alla som är intresserade av supporterjournalistik eller rättare sagt definitivt för alla som är intresserade av passionerat supporterskap och tycker att fotboll utan klackar vore dötrist!
En liknande bok om Göteborgsklackarnas historia hade definitivt varit väldigt intressant.---------------------------------------------------------------------------------------------
INTERVJU. BaraBen
fick även tag i en av författarna, Peter Johansson, så vi bjuder avslutningsvis på en liten intervju kring boken.
Hej och tack för en grymt intressant bok!
- Tack, kul ni gillar den!
Hur har mottagande varit i Stockholm och runtomkring i landet?-Mottagandet har varit överväldigande, speciellt i Stockholm. Vi har fått väldigt positiv respons från ”vårt” klackfolk, både de unga och de gamla rävarna. Även på kultursidorna har den ju fått ett bra mottagande med generellt positiva recensioner med en del få undantag. Henrik Rydström gillade den ju så han får väl representera ”övriga landet”.
Det finns ett intresse runt om i landet för boken men man kan väl krasst konstatera att det hittills har varit en Stockholms angelägenhet. Det finns ett stort intresse i övriga Norden, vi ska bland annat till Norge och prata om boken på Norska Supporter Unionens årsmöte. Där säljer den på riktigt bra. Vi skulle vilja göra en engelsk upplaga, så är det nån som känner en ”publisher” som är intresserad så hör av er.
Hur långt tid tog arbetet med boken?-Magnus och Calle drog igång det hela för ett antal år sedan, sen kom jag in i bilden något senare. Det gick några år på sparlåga, som med alla hobbyprojekt, men effektiv jobbade vi nog lite mer än ett år men då hade vi en bra grund redan.
Bilder, utklipp och allt det grafiska materialet är oerhört imponerande. Hur gick detta researcharbete gick till?-Många klackmänniskor är samlare, så det är med deras hjälp vi har lyckats få fram allt. Alla har ställt upp på ett fantastiskt sätt och stöttat och hjälpt till. Men det finns mer där ute, bara någon orkar och kan ta tag i det. Sen blev det lite snöbollseffekt när vi väl hade börjat, hörde folk av sig med tips om material, folk och arkiv vi borde söka i.
Försäljningen verkar gå hyfsat, just nu är boken slut i lager på nätets största bokhandel adlibris inför julhandeln... (Red. anm: Den finns på CDON fortfarande för 139:-)-Försäljningen går kanonbra, vi sålde slut första trycket på 5000 ex på en månad ungefär. Så nu är det nytrycket som går. Sist jag hörde (i början av veckan) var det 6 500 ex sålda totalt. Typ 50-60 % av alla böcker är faktiskt sålda kring matcher och utanför derbyt på Råsunda när vi tog med oss en massa lådor. Do It Yourself - punkstyle.
Är det något ni i efterhand kom på att ni borde eller glömt belysa mera, förutom att ni väl fick steka massvis av historier?-Självklart finns det en hel del som kan göras bättre. Det saknas en del viktiga personer som av olika anledningar inte kom med. Vi hade en hel del fristående kapitel som vi brottades med för att sen stryka helt. Vi kanske plockar upp dem igen om det blir en uppdaterad version om X antal år. Musik och kläder var två kapitel som vi bollade runt med men till slut strök helt.
Tifofoto på Djurgårdsklacken från 2009: Hamid Shokatyan
LITTERATUR "Vila i frid bland andra änglar, Klas Ingesson", skrev officiella hemsidan på dödsdagen den 29 oktober förra året. Undertecknad har läst hans nysläppta biografi "Det är bara lite cancer" och om jag ska sammanfatta de 237 sidorna så kan jag säga att innan visste jag en hel del om fotbollsspelaren Klas, nu vet jag väldigt mycket om människan Ingesson.
