Att sparka Håkan Mild vore en katastrof för Blåvitt

FRANKIE'S KRÖNIKA. Efter förlust nummer två i Allsvenskan verkar det ha kokat över totalt för folk på alla håll och kanter. Varenda ord som skrivits här eller på annan plats i den blåvita internesfären har tolkats, söndertolkats, övertolkats och i vissa fall feltolkats av väldigt arga män vid datorer. Nu kräver "alla" huvudtränaren Jonas Olssons avgång, många skriker på att sportchefen Håkan Mild ska väck och vill rent allmänt att huvuden ska rulla på alla håll och kanter.

Då undrar jag en sak. Jag har en liten motfråga.
Vad är er plan efter detta?

Att sparka folk utan att ha en extremt tydlig vision med det och en genomtänkt plan för vad som ska komma sedan är som att hugga huvudet av sin höna och sedan förvänta sig att den ska värpa ägg. Dessutom ska den huvudlösa Kamratgårdshönan helst värpa guldägg, hur det nu än är tänkt att gå till.

För någon vecka sedan körde jag en videoblogg här på BaraBen.com med en vädjan om att vi inte skulle se världen i allmänhet och Blåvitt i synnerhet så svart och vitt. Ändå tvingas man läsa rent ut sagt skrämmande kommentarer på olika Facebook-grupper som startas för att manifestera missnöjet med vår nuvarande tränare. Alltså – jag är först ut med att hålla med om hur det bör vara högt i tak på en debatt kring ett storlag som Blåvitt – men när det blir VM i smutskastning vill jag inte vara med längre. Vem vinner på något sätt över huvud taget att våra spelare eller ledare kallas för saker som jag knappt ens sett mördare bli kallade?

När jag kritiserade IFK Göteborgs spelare och ledare efter förlusten mot Örebro gjorde jag det utan att en enda gång nämna någons avgång. När jag sedan kritiserade IFK Göteborgs spelare och ledare efter förlusten mot Häcken gjorde jag det på ett ironiskt vis och åter igen utan att ta ordet "avgå" i min mun. Inte en enda gång har jag krävt att någon inom IFK Göteborg ska avgå eller sparkas. Jag tror nämligen inte att den debatten är hälsosam efter två omgångar. Om IFK Göteborg vinner sina kommande tre matcher – hur ska de som nyligen fällt de mest hatiskt formulerade kommentarerna kunna säga "bra jobbat" till samma personer? För till skillnad från en del vill jag inte att IFK Göteborg förlorar.

Någonstans måste man ju dra gränsen till vad som är acceptabelt för att kunna kalla sig supporter. Och här drar jag min gräns. Visst, bojkotta matcherna, håll upp en banderoll eller bua åt ditt lag. Men när folk som kallar sig blåvita faktiskt vill se sitt lag förlora har hela supporterskapet lösts upp till ett meningslöst alibi. Då håller folk inte på IFK Göteborg, utan på det specifika "dröm-Blåvitt" som de kan ha kokat ihop i sina värsta/bästa drömmar. Det är inte supporterskap, det är att leva i drömmarnas värld.

Trots i mitt fall en medvetet reserverad retorik i frågan om avgångar och tränarbyten verkar de flesta tolka kritiken mot spelet och systemet som en slags medveten hets mot Jonas Olsson och per definition då även mot Håkan Mild.

Därför vill jag vara tydlig med följande: Det där är fria fantasier och inte min åsikt. Jag skrev redan efter slutet av säsongen 2010 att Blåvitt skulle få det väldigt tufft om man inte började den här säsongen med idel segrar. En fiaskosäsong efter den djupt förnedrande guldförlusten till AIK var allt som många fans tolererade. Redan i höstas kände jag hur det bubblade av supportermissnöje på flera håll. Tragiskt nog klarade Blåvitt inte av att starta säsongen på ett positivt sätt och vi fick precis den storm som många av oss kunde förutspå. Men det är inte samma sak att förutspå avgångskrav som att leda lynchmobben.

På Rambergsvallens sittplatsläktare sa jag till bloggarna Konfiko, feldgrau och Peeman att det är en otäck stämning i luften i den blåvita supportersfären just nu. Det jag menar är att vissa verkar längta efter att få bli del i den lynchmobb som ska fördriva både den ena och andra från föreningen. Jag var orolig för att vi omedvetet ska vara med och driva på den utvecklingen här på BaraBen.com. Peeman svarade något i stil med: "När Frankie tar orden 'vi måste vara försiktiga' i sin mun har det gått långt".
Men jag känner så fortfarande. Även i dag när jag såg hur folk rent ut sagt hatiskt kastade skit på varandra på Facebook – med Jonas Olsson som slagträ – kändes närvaron av denna lynchmobbsattityd markant.

När supportrar övergår från att heja på sitt lag till att bete sig som en grupp män med vita kåpor från 30-talets Alabama borde alla vi andra säga "Stopp och belägg, det räcker nu".

Om IFK Göteborg väljer att byta tränare under 2010 så borde de göra det som resultat av ett noga genomtänkt beslut. Vid en sådan utveckling måste ett alternativ finnas färdigt och en både kort- som långsiktig plan redo för att ta vid. Föreningen gynnas absolut inte av att mindre grupper bland supportrarna börjar fysiskt eller verbalt hota eller hetsa sina ledare eller spelare. Tänk på vilken bild av föreningen som den mentaliteten sprider utanför våra "fyra väggar". Hur ser spelare och ledare på att misslyckas i AIK? Ni vet klubben där huliganer stormar in på sammanträden och träningar för "kvartssamtal" och där det bildas en hotfull stämning så fort något inte går vägen.

En sådan utveckling gynnar absolut inte IFK Göteborg. Jag har inget problem med att folk uttrycker sin åsikt eller är väldigt kritiska, Torbjörn ska veta att jag själv inte skräder orden efter förlustmatcher eller grova misstag. Men det finns en tydlig nyansskillnad mellan att säga ett Spraven-inspirerat "katastrof, fullständig katastrof" och att de facto förvandlas till en en regelrätt gam – som svävar i cirklar över "sitt" skadeskjutna lag i väntan på att kunna frossa i sig av Blåvittkadavret.

Jag har ännu inte fått höra några tydliga visioner om vad som borde ersätta det vi har i dag. Själv har jag en hel del åsikter om vad vi borde förändra. Bland annat tycker jag att 4-2-3-1 borde skrotas eftersom vårt spelarmaterial inte passar för den typ av fotboll som krävs av uppställningen. I alla fall inte långsiktigt. Och så länge ledarna anser att vår trupp är tillräcklig borde spelsystemet anpassas efter materialet och inte tvärtom. I slutet av matchen mot BK Häcken såg vi tendenser till ett 4-4-2 och sedan även 3-5-2 som resultat av skador och underläge. Men jag är rädd för att vi inte kommer spela mer än en match i följd med ett rakt 4-4-2 så länge Jonas Olsson är boss för A-laget. I mitt fall har jag jättelika problem med laguttagningarna, då jag exempelvis är stor förespråkare för att spela med minst två anfallare. Dessutom ska en av dem ska vara en tydlig targetspelare som har huvudspelet som främsta vapen, när jag får bestämma. Och så anser jag att det bör gå att spela med ett rakt mittfält bestående av tvåvägsroller snarare än att de ska vara uppdelade på defensiva och offensiva roller, även 2011. Framgång är inte att kopiera Barcelona, framgång är att hitta något eget att sticka ut med.

Alla dessa åsikter kan staplas på varandra men ger ändå mig ingen klockren lösning för vem som borde ersätta Jonas Olsson och än mindre vem som skulle kunna axla Håkan Milds mantel. Tvärtom har jag långsamt lanserat tanken om att jag vill se honom som klubbdirektör efter Seppo Vaihela, om den sistnämnde en dag skulle gå vidare i arbetslivet.

Men betyder detta att vi borde hålla käften med våra åsikter om utvecklingen i föreningen? Tvärtom. Kritiska supportrar är i princip alltid mer utvecklande för en stor förening än supportrar som är ryggdunkare och nöjer sig med att få smulpoäng kastade till sig mellan varven.

Men kritik blir sällan trovärdig när den står helt naken, utan motförslag. Därför går det sällan att ta "Sparven"-typen på allvar. Han eller hon skriker "katastrof, katastrof" och vill se huvuden rulla men har inte den blekaste aning om vad som komma bör därefter. Jag tror inte Lars Lagerbäck tar över IFK Göteborg om en vecka. Trots Expressens och Aftonbladet kampanj för att så ska bli fallet. Trots alla rykten från "källor med insyn i IFK Göteborg". Mina två realistiska tränarförslag är dock upplåsta i nordiska klubblag och skulle bli alldeles för dyra att lösa. Så jag tänker inte lansera några alternativ, i alla fall ännu. Jonas Olsson är värd mer än två matcher av "allvaret". Nu får Blåvitt utstå extra spott och spe på grund av en katastrofal försäsong. Men det ska man inte lasta dem för. Hade vi vunnit alla försäsongsmatcher skulle det fortfarande inte ha genererat oss så mycket som en vindpust i rätt riktning i Allsvenskan.

Och om Blåvitt vinner de kommande två matcherna i Allsvenskan, då? Även om det inte är särskilt mycket som pekar på att så ska bli fallet just nu, hur ska det tusental supportrar som nu kräver Jonas avgång på Facebook förhålla sig den situationen? Nej, försäsongen i all ära. Den sportchef som har en färdig backuptränare "klar" efter två omgångar i Allsvenskan tror inte för fem öre på sitt lag, sin förening, sin A-trupp. Den chef som går in i ett nytt projekt med en färdig idé om hur man ska göra när det går åt helvete sprider ingen vinnarglöd till sina underhuggare. Nej, man måste tro på sig själv och det gör tyvärr Håkan Mild i långt större utsträckning än våra spelare, för närvarande. Men så har ju inte "Tjalle" mister Jonas Olsson som chef heller. Kan det vara orsaken? Kanske. Men kan man lasta Mild för att han tror på förmågan hos till största del det gäng som var en stolpträff från att vinna guld för två år sedan? Jag tycker inte det.

Frågorna staplar sig på varann. Gör Mild rätt att ha den här inställningen? Det återstår att se. Kommer Blåvitt avsluta säsongen 2011 med Jonas Olsson som huvudtränare? Det återstår verkligen att se. Jag hoppas att jag får fel i min aning om att så inte blir fallet. Ingen blir gladare än mig om allt vänder redan nu på måndag och att alla som bräkt ut sin kritik – inklusive mig själv – får käka upp det. Tänk om hela Blåvitt kunde ge ett kollektivt och hånfullt mittfinger rakt upp i kritikernas nyllen, vad skönt det vore trots allt.

Men jag är rädd för att så inte blir fallet.

Innebär det då att IFK Göteborg borde göra sig av med Håkan Mild? Eller än värre klubbdirektören och styrelsen? Inte en chans. Inte i april. Okay, förlorar vi fem matcher till och både sportchef som styrelse tycker det är helt i sin ordning så lär de nog tvingas avgå ändå. Utan sjukdomsinsikt dör man rätt fort. Men än så länge har vi förlorat två matcher i Allsvenskan. T-v-å. Två, inte tre, inte fyra. Utan två. Det är trots allt inget underlag för att sparka någon alls. Och precis lika lite som man kan leva på gamla meriter i årets allsvenska borde fjolårsfiaskot ligga till grund för bedömningen av årets kompetens.

Återkom om vi står där utan seger efter omgång fem. Då lovar jag att personligen sätta mig ner med både Jonas Olsson och Håkan Mild och ta en lång och allvarlig diskussion på temat: "Är inte är dags för något nytt nu?" Ta det inte som ett löfte, ta det som ett hot. Och vägrar Blåvitt att ta den diskussionen så har vi ett väldigt tydligt tecken på att något grundläggande är ur balans på Kamratgården. Men nu har vi sju dagar på oss att slicka såren och ge ifrån oss ett dödsryck.

Än kan vi chocka Sverige och klå Helsingborg på måndag. Jag tror inte vi klarar det, om jag ska vara helt ärlig. Men ingen skulle njuta mer än mig om Blåvitt kan leverera ett fett fuck off till den åsikten lagom till niotiden denna kommande måndagskväll. Jag lovar att bjuda samtliga spelare som en fet kyss om ni levererar oss tre poäng. Inkasseras när ni vill. Så, bättre morot har väl sällan skådats? Om inte supportrarna tror på det omöjliga – hur fan ska de då kräva att spelarna ska göra detsamma? I de jävligaste av situationer skiljs agnarna från vetet.

På måndag fyller vi läktarna till stöd för Blåvitt, inte av avsky för någon enskild. Bloggaren Erling skrev: "Kalla mig idiot, optimist, naiv eller vad som helst. Jag skiter i det. Idag lägger jag undan alla tvivel", inför Örebro-matchen. Jag kallar det att vara fotbollssupporter. I motgång som medgång. Nu jävlar visar vi spelare och ledare att det finns ett gäng som inte viker ner sig för att det börjat på värsta tänkbara vis. På måndag kan du visa att Blåvitt är mer än elva spelare och en tränare. I den jävligaste av stunder är den tolfte spelaren viktigare än någonsin.