Framtiden är blå och vit

FRAMTIDEN. Vi håller på att skapa något stort tillsammans. Det är något som ligger under ytan och bubblar. Något som än så länge ter sig abstrakt, men som när det får blomma ut i sin fulla prakt kommer vara något som skrämmer slag på såväl den svenska fotbollssfären som den nordiska. Det gäller bara att vi ser det där abstrakta och hjälper det lite på traven.

Vad är det jag sitter här och insinuerar och som gjort att ni redan rynkat på näsan inför den här texten? Om ni förbereder er på att texten blir relativt lång, på sina håll lite invecklad och att den kommer andas både framtidstro och optimism så rekommenderar jag er att fortsätta läsa.

Jag vet knappt var jag skall börja, men jag väljer att börja uppe på Kamratgården. Där kan vi lugnt säga att det hänt saker de sista åren. Förutom att en stor del av ledningen bytts ut så har vi fått en träningsanläggning i världsklass att spendera hela sommarhalvåret på - och då pratar jag givetvis om de utvändiga ytorna. De invändiga hävdar jag är unika i sitt slag. Rehab, omklädning, gym, kontor, prisskåp... Allt är i världsklass därinne. Det är få klubbar i norra Europa som kan stoltsera med ett sådant bygge. Kamratgården lägger grunden till sportsliga förutsättningar som få klubbar kan mäta sig med. Långsiktighet har trots halvtaskiga ekonomiska resultat de sista åren faktiskt präglat satsningarna däruppe och jag tycker dessutom att man som supporter känner sig välkommen till Kamratgården på ett sätt som jag tidigare inte känt. Det är ett inkluderande vi skall vara rädda om. Jag vet att flera journalister känner och säger samma sak. Ett stort plus för Kamratgården i stort alltså.

Nu tycker jag att vi vandrar vidare till Göteborgs Nya Arena. Har ni varit där och kikat ännu? Inte?! Har ni insett vilka möjligheter den arenan och kringliggande områden ger oss på sikt? Behöver vi ens avhandla Göteborgs Nya Arena i en egen del av denna text? Nej, det behöver vi givetvis inte för ni inser självklart vikten av att kunna träna därinne, spela träningsmatcher därinne, låta andra delar av föreningen (såsom skidsektionen och orienteringssektionen) ta del av faciliteter som de flesta klubbar bara skulle kunna drömma om. Vi är Idrottsföreningen Kamraterna och alla delar av klubben mår bra av att alla sektioner har rätt förutsättningar. Det ger styrelse och andra intressenter ro att arbeta med de allra viktigaste frågorna i stället för att behöva lägga kraft och energi på inre stridigheter och problem. Hotell, skola, gym, konferens, fotbollsplaner, skidspår, idrottshallar, rehab, restauranger - allt under samma tak. Mäktigt!

För att inlägget inte skall bli allt för långt så nämner jag bara Akademin och Änglagårdsskolan hastigt här, men visst förstår vi allihop vad en välfungerande återväxt betyder för en storklubb - om inte genom direkt uppflyttning till våra representationslag så i form av kapital vid försäljningar, fler medlemmar till klubben och spridandet av alltifrån kamratskapen till de blåvita färgerna bland barn och ungdomar i Göteborg.

Vad ska vi härnäst avhandla? Ska vi gå vidare till marknadssituationen? Vi säljer fler biljetter än på mycket länge och detta givetvis tack vare sportsliga framgångar (som det ibland känns som om vi supportrar inte vill kännas vid) men trots arenaförutsättningar som i förhållande till vårt publikunderlag är bland de sämsta i allsvenskan. Hur många storstadsklubbar i det allsvenska toppskiktet måste förutom att dela arena med BK Häcken (inte längre som tur är) också dela den med såväl ett Division 1-lag som ett Superettan-lag (jag är medveten om att denna fråga är retorisk)? Att Göteborgs kommun och klubbarna inte kommit överens om hur detta problem skall lösas ännu, är för mig en gåta.

Varför spelar inte Örgryte och Gais på Valhalla t.ex? Valhalla har flertalet gånger större potential än många av deras konkurrenters (Lund, Värnamo, Frej, Varberg, Torslanda) arenor. Med detta sagt; Givet våra tilldelade förutsättningar gör vi bra ifrån oss på marknadssidan. Det hävdar i alla fall jag med en dåres envishet. Vi är inte långt ifrån Clean Court eller en egen arena, det känner jag på mig, och jag kan bara gissa hur många biljetter vi hade sålt med en arena som Malmö FF:s. Att vi har en beläggning på över 80% (lite beroende på hur vi räknar på bortasektionen och säkerhetsavspärrningar) är det inga andra i toppskiktet som når upp till - inte ens Bajen, vars snitt på knappt 25 000 givetvis är imponerande, men glöm inte att det är på en arena som har en kapacitet på en bra bit över 30 000 och att de i övrigt spelar på en jippoarena vi inte skall vara speciellt avundsjuka på. Avicii har publikrekordet på den arenan - det säger väl allt? Malmö är uppe och touchar på samma beläggningsgrad, men det bör vi tillskriva enbart de sportsliga framgångarna.

Vad ska vi nu prata om? Ska vi ta merchandise-området? Vi säljer slut matchtröjor och halsdukar på löpande band och det är ett sjukt tryck i butiken i samband med match. I övrigt har man startat upp en ny E-handelssida och ja, man är mer "på bettet" i de flesta sammanhang. I samband med cupfinalen mot Örebro, där vi inte ens själva ägde evenemanget befann man sig från Blåvittshopens sida på flera ställen runt om i Göteborg med "pop-up-butiker", allt för att synas där många nyfikna änglar befann sig. Snyggt jobbat!

Fler saker som hade kunnat nämnas i denna text är nuvarande klubbledningens innebörd för hur IFK Göteborg styrs idag, Supporterklubben Änglarna som verkligen arbetar hårt dessa dagar, alla sjungande och tifo-ansvariga läktarfraktioner, Levande Sittplats och alla fantastiska supportrar som reser Europa runt och som möter upp laget i Malmö, Stockholm, Wroclaw, Lissabon och ja, oavsett var laget spelar. Vi hade kunnat prata länge om Mats Grens fantastiska fingertoppskänsla och kontaktnät och om Jörgens nästan tårdrypande uttalande om ansvar och att stå upp för sin förening och sina spelare, men nej, det avhandlar vi i stället i separata inlägg framöver.

Ni som funderat på hur jag ser på det sportsliga 2015 kan fortsätta läsa. Såhär ser förutsättningarna ut inför den smått kaotiska avslutningen av fotbollsallsvenskan 2015; Vi leder fortfarande allsvenskan, trots en svacka nu på sommaren. En svacka som vi har lagt bakom oss. Vi har alltså allt i egna händer. När jag pratar om "vi" här så pratar jag om oss allihop. Supportrar, spelare, ledare - hela föreningen. Vi har allt i våra gemensamma händer inför sluttampen av allsvenskan.

Nu spelar vi närmast 5-6 omgångar i rad mot lag på den nedre halvan samtidigt som topplagen kommer ta poäng av varandra. Vi har mött Malmö FF två gånger, och även om de vunnit båda våra möten i år så har vi dem fortsatt bakom oss, och dessutom flera poäng bakom. De kommer inte kunna gå in till 100% i allsvenskan och i CL-kvalet samtidigt, för då kommer Rosenberg få hybrisfeber och vara tvungen att "vila sig i form". Visst ser AIK vassa ut, och visst finns Elfsborg i teorin kvar, men jag tror t.ex att Norrköping kommer tappa och att Djurgården kommer göra detsamma. Mest en magkänsla, men jag brukar vara bra på sånt. Min magkänsla säger också något annat; Vi kommer kunna ta det där guldet denna hösten, trots att det var få av oss som trodde det när vi såg Haitam springa runt som till stora delar en yr höna på Valhalla i vintras. Ett nytt lag, en ny tränare och en ny sportchef som tvingas sota ett par år för föregångarnas misslyckade värvningar. Det ska egentligen ta tid att nå resultat med de förutsättningarna. Vi har vunnit cupen OCH vi leder allsvenskan efter nitton omgångar(!).

När vi nu vet hur förutsättningarna ser ut kan vi också förbereda oss på att vår insats i egenskap av supportrar kommer vara ännu viktigare i höst. Vill vi nå guldet redan 2015 så krävs mycket folk på arenan, mycket ryggdunkande sinsemellan och en oerhört stark tro på det vi gör. Om inte vi tror på guld 2015, vem skall då tro på det åt oss? Låt oss dessutom ha förtroende för Jörgen och Mats - för det tycker jag att de är värda. Jag tycker Mats sköter sitt arbete som sportchef klanderfritt. Ansvarsfullt och långsiktigt landar han värvningar som vi inte ens visste fanns. Att May Mahlangu drar sig ur kan vi inte lasta Gren för - det säger sannolikt mer om May. In Gren we trust!

Nu ska jag skriva något som säkert får det att vrida sig i flera magar, men låt säga att vi inte tar guld till hösten, är det slut då? Nej, det är inte slut då. Det har bara börjat.

Med denna trupp, Änglagårdsskolan, Akademin, det hårda arbetet på Marknad och på Kamratgården, Göteborgs Nya Arena, Nisse Wiberg och övriga sponsorer som vill IFK Göteborg väl, oss supportrar som tenderar att bli fler och fler, Jörgen och Mats, kommande arenalösningar och allt annat runt IFK Göteborg som i alla fall jag ser optimistiskt på så tycker jag att framtiden ser mycket ljus ut. Det handlar om att våga lyfta blicken en aning.

Bortom felslagna passningar, för dagen mindre bra presterande domare, ett centralt mittfält som underpresterar och backar ner i knät på mittbackarna och en såld Vibe tornar något ljust upp sig - det är framtiden vi ser. Framtiden tillhör oss och oavsett hur färskt minnet av de senaste förlusterna är så är det de kommande vinsterna vi bör arbeta hårt för. Det är de vi vill åt och bör fokusera på.

När vi nu avhandlat framtiden är det också dags att knyta näven i fickan och göra något åt samtiden. Genom att ryggdunka varandra, köpa biljetter till Gamla Ullevi, komma klädd i matchtröja på söndag och sjunga stämbanden hesa återstående matcher så ökar vi våra chanser att ta hem det där guldet redan i år. Så enkelt är det faktiskt. Vi kan i allra högsta grad klara detta - men bara tillsammans!

Att avsluta med något annat just nu vore fel, så jag skriver vad David skrev till mig på Twitter när jag deklarerade min framtidsoptimistiska text; "Vi är Blåvitt - bäst i Sverige!"

Sug på den karamellen i några sekunder och gör sedan vad du kan för att låta oss vara kvar på den positionen. Vi är bäst!

Var är visionärerna inom den blåvita supporterkulturen?

VISIONER. Jag har ett tag funderat på det här med ramsor och vad vi blåvita har för inställning till de ramsor vi författar, sjunger och väljer att ta med oss in på arenan för att skapa en ljudkuliss som skrämmer och imponerar. Det är inget fel på engagemanget bland de änglar som ägnar sin tid åt att skriva ramsor eller för den delen väljer att i grupp om ett par hundra andra änglar sjunga dem högt(jag är i stället mäkta imponerad av er!), men var finns alla visionärer?

Att välja att finna stolthet i de arton SM-guld och framgångar vi har bakom oss är det inget fel på, men det är väl ändå med blicken mot framtiden som vi vinner titlar och framför allt är det framtiden vi kan påverka. Vår uppgift som supportrar måste i större utsträckning vara att skrika våra idoler på planen "uppåt, framåt" än att som idag låta dem höra på vårt många gånger trötta resonemang om hur stolta vi är över deras företrädare, eller?

"Bebben" i all ära, men att minnas honom "i alla våra dar", och låta det vara mantrat som präglar vår verksamhet idag, som supportrar, känns ibland lite skrämmande. Vi är väl inte mätta? Vi är väl inte nöjda? Vi kan inte påverka vår historia, och vi väljer med all rätt att vara stolta över stora delar av den. Men vad gör vi med vår framtid? Inte verkar vi tro på den i alla fall. Jag skall här försöka att bevisa något för er:

"En dag i oktober..."

"Vi ska minnas Bebben Johansson i alla våra dar..."

"Vi har vunnit Svenska Cupen, vi har arton SM-guld..."

"...så många år av stolthet...shalalala..."

"Här är mesta mästarna från Götet...*klapp, klapp, klapp.."

Här kommer det senaste tillskottet:

"Sen första dan i våra liv, fram tills idag på Ullevi..."

Var är alla visionärer? Var är de som skriker om nya guld, om att vi vill göra mål, om att vi vill vinna alla matcher, om en framtid där bättre resultat är en effekt av att vi tror på bättre resultat? Här kommer mitt förslag till ny ramsa(melodin känner ni förhoppningsvis igen):

Vi ska vinna Svenska Cupen

Vill ha nya SM-guld

Och Europa ska vi till,

där vi göra som vi vill

Här är nästa mästarna från Göteborg

Ta mig inte på orden vad gäller texten i ramsan. Utan försök snarare förstå vad det innebär att ha 18 000 skrikande änglar, som i stället för att sjunga om hur bra dina företrädare var, faktiskt vill ge dig sitt stöd att prestera bättre och sträva efter att prestera mer. Det är framåt vi vill. 2013 är vårt år!

Jag kan dessutom utöka mina tankar kring vilken ramsa jag själv tycker är bäst och skapar det bästa trycket. Förutom alla ramsor som faktiskt är skrivna i presens och på ett eller annat sätt berör vår nutid och de förehavanden vi har på planen idag så gillar jag skarpt t.ex. följande ramsa(de mäktiga växelsångerna mellan LS och Kommandobryggan exkluderat):

"Framåt Blåvitt, gör ett mål..." - och svårare än så behöver det inte vara. Jag säger inte att melodin i denna ramsan är den bästa, men budskapet går inte av för hackor.

Med ett evigt malande med andemeningen i nämnd ramsa, i kombination med mäktig växelsång som vi idag är ensamma om, tror jag att vi skapar den bästa ljudkulissen. Jag tror dessutom att man anstränger sig mer verbalt och tar i lite extra om man siktar på framtiden med innebörden av sin ramsa. Jag kan bara gå till mig själv. Idag är det "Snart skiner Poseidon", "Jajamensan, fattas bara" och "Framåt Blåvitt, gör ett mål" som gäller för mig, resten är helt enkelt lite för lamt och lite för "historiskt" för att intressera mig. Det är i de allra flesta fall mer eftersträvansvärt att vilja ha mer än att vara nöjd med det man har - tyvärr ej idag när det kommer till de tuggande, blåvita ramsorna.

Framåt kamrater! Vi ses på Valhalla på lördag!

Fotbollens sista proletärer - en återblick på Kamratideal som varit och åter komma kan

RECENSION. "Fotbollens sista proletärer" bjuder tittarna på en svindlande tankeresa, en nostalgisk återvändo till hur de av Socialdemokraterna präglade blåvita idealen odlade de enorma framgångarna under 1980-talet. Inramningen under kvällens galapremiär på biografen Draken blev därmed dubbelt nostalgiskt. Tidigare fackklubbsordföranden på SKF och kommunstyrelsens ordförande, Göran Johansson samsades med Öis:aren Leif Pagrotsky och en gång sossepamp – senare blåvita rekordordföranden – Gunnar Larsson, i publikhavet.

Den förstnämnde var med och räddade Blåvitt från att gå i konken inför ödesmatchen mot Valencia 1982, den sistnämnde basade över Blåvitt från UEFA-cupsegarna fram till Champions League-framgångarna, och Bosman-domen, på 90-talet. Det och stora delar av innehållet i filmen gav oss en galapremiär med politiska undertoner som dessutom genomfördes i samma hus som Socialdemokraternas kansli i Göteborg funnits sedan urminnes tider, Folkets Hus på Järntorget. Och som det inte var nog, på samma dag som sossarnas nye partisekreterare Carin Jämtin besökt huset.

Den politiska nostalgin och de uppenbara undertonerna av folkhemsnostalgi blev nästan överväldigande. Sverige var på många sätt ett bättre land 1982. Men det innebär inte att vare sig sossarna eller IFK Göteborg, i detta fall dels genom filmregissörerna Carl Pontus Hjorthén och Martin Jönsson, men även genom Håkan Mild, Kent Olsson och de andra blåvita ledarna som bänkat sig i biografen, enbart bör se bakåt för att hitta vägar framåt.

Det är en annan värld i dag.
Förutsättningarna har ändrats.
Spelplanen är en helt annan.

Men någonstans går samma recept på framgång att odla fram i dagens IFK Göteborg som (S)-märkta klubbdirektören Anders "Rövarn" Bernmar en gång i tiden plagierade från den då så framgångsrikt folkrörelseförankrade socialdemokratin. I en fotbollsvärld där unga spelare drömmer om proffskontrakt med "skitlag" långt före allsvensk debut och där föreningarna verkar köra mottot "vi måste dubbla omsättningen på verksamheten för att bli konkurrenskraftiga" på repeat, kan ett annorlunda och i dagsläget radikalt tänkande som "återgå till framgångsmodellen" vara en framgångsrik väg till att bygga något nytt.

Jag talar om Kamratandan, om det som gjorde Blåvitt till 1970- och 1980-talens stora fenomen. Där det var självklart för folk att kolla när Kamraterna skulle lira på Ullevi, vare sig de var direktörer eller svetsare. Allt för Blåvitt var folkets lag, där det likt inom socialdemokratin samsades folk från alla möjliga "världar". Blåvitt stack ut genom att anamma de ideal som folkhemmets Sverige så effektivt sålt in till medborgarna, att man skulle ta hand om varandra i lika stor utsträckning som man såg till sina egna behov. Att det inte var självklart med egoism, där folk skulle räcka varandra en hand.

Men så kom Bosman-domen. Muren föll. Världskartan ritades om och fotbollens kartrullar likaså. Där började en del säga att det där gamla, ni vet "folkhemmet" och "kamratandan" var något som enbart kunde få utrymme i en nostalgisk återblick på vad som varit. Så lär även kritikerna till "Fotbollens sista proletärer" beskriva filmen, som ett frosseri av nostalgi över en tid som flytt. Men i tidsdokumentet som berör Blåvitts omvandling från "sketgäng" till världslag – i mångt och mycket baserat på en karbonkopia av den dröm som Socialdemokratin sålde in till befolkningen – bjuds vi blåvita även på en väckarklocka om vad som gått snett.

I dag talar blåvita spelare allt oftare om drömmen att spela någon annanstans. Om att tjäna de stora pengarna, om att trygga sin framtid med sedelbuntar och få ta del av ära och berömmelse. I "Fotbollens sista proletärer" möter vi en lång rad spelare som var stadens största stjärnor på 1980-talet, men som jobbar med vanliga arbetarjobb i dag. Vi följer Dan Corneliusson till hans vaktmästerijobb, Ruben Svensson i rollen som elevassistent i nordöstra Göteborg och bröderna Holmgren medan de snickrar. Det är en reality check för dagens självutnämnda stjärnor och för Allsvenskan som fotbollsprodukt.

De som alltid upprepar "pengar är vägen till framgång" och samtidigt totalförkastar tanken om att England, Tyskland, Italien, Spanien, Turkiet eller en rad andra ligor alltid – oavsett vad vi gör – kommer att ha ett gigantiskt ekonomiskt försprång mot oss i lilla Sverige, bör fått sig en rejäl tankeställare i och med premiären av denna nostalgiska fotbollsporr. När Blåvitt chockade världen byggdes den framgången på gemenskap, ödmjukhet och framför allt en bred och väl förankrad tanke om jämlikhet. I Blåvitt var alla en spelare i mängden, medan i storlagen stod stjärnorna i en division där de inte ens bemödade sig med att skriva autografer till barn.

Oavsett om man tillhör falangen som tycker sig hört kopplingen mellan socialdemokratin och Blåvitt till leda, eller om man fortfarande tror på de ideal som format den här föreningens absolut starkaste framgångsepoker, så är debatten värd att ta. Den som tror på fullt allvar att IFK Göteborg som förening kan ta upp en ekonomisk konkurrens med de stora lagen i Europa får gärna göra det. Men efter att ha sett ett tidsdokument om hur den här staden och det här laget en gång i tiden gjorde det "omöjliga" så är jag benägen att tillhöra grupp två. Men likt de olika grupperingarna inom ett brett parti som Socialdemokraterna så måste de vitt olika åsikterna få tillåtas inom den blåvita supporterrörelsen. Det är den breda förankringen och höga toleransnivån för debatt mellan olika åsiktsströmningar som gör rörelsen relevant. När bara en mindre grupp tar kommandot för föreningsidén, eller för den saken partiet, är det dödsdömt på förhand.

Den dagen IFK Göteborg åter lyckas skapa något unikt inom föreningen, något som övergår miljonerna olika lockfåglar erbjuder, som får alla att sätta lagets intressen före den egna individens, där Blåvitt vågar tänka på ett nygammalt sätt, tror jag att vi kan nå reell framgång. Tills dess kommer Blåvitt att tillhöra ett jättelikt koppel av svenska och europeiska lag som bara drömmer vått om att växa ikapp dem som för tillfället dominerar fotbollen på kontinenten. Ett år kommer alla att jaga Barcelona, nästa jagas AC Milan eller Manchester United. Men en sak är för mig helt säker, som jag tror att de flesta är rätt medvetna om innerst inne, vi kommer aldrig helt ifatt med den metoden. Därmed inte sagt att vi inte borde fortsätta att utvecklas, förbättra oss, jaga större inkomster och öka graden av professionalisering. Det ska vi naturligtvis göra, men det behövs något mer än så.

Något mer är att tänka som "Rövarn" gjorde, men i en tappning för 2000-talet. Det är inte fel att se till sina egna traditioner, ideal och epoker för att använda dem som utgångspunkter till att odla nya vägar till framgång. Jag tror inte att någon förespråkar att vi ska gå i exakt samma fotspår som då, att föreningen bör göra om det vi gjorde för 30 år sedan. Men ingenting lär oss bättre läxor än vår egen livs historia. Så oavsett om det är den nya ledaren för ett socialdemokratisk parti som ännu inte alls lyckats ta initiativet i annorlunda och föränderlig tid, eller om vi är klubbledare i ett IFK Göteborg som har blivit frånåkta av hela Europa, så är våra ideal och vår historia grunden till vilka vi är.

Alla bör se "Fotbollens sista proletärer", oavsett om man är borgerlig, socialistisk, fotbollstokig eller totalt ointresserad av både politik som idrott. Det här är inte en dokumentärfilm om en tid som flytt utan ett tidsdokument på över hur samhället kan må bra av pausa och se på sin egen utveckling. Av att ställa sig frågan: Var det här verkligen så lyckat? Oavsett vilket svar man kommer fram på frågan är det värt att se filmen bland annat för att skåda allt från optimismen och glädjen i slutet av 70-talet till de riktigt tragiska bilderna från 1986, året då två svenska giganter föll.

En på Sveavägen, en på Nou Camp.

Biljetter till Fotbollens sista proletärer köper ni här.

Debatt: Vad är Blåvitts ambitioner inför 2011?

ÖPPET BREV. BaraBen kan i dag avslöja att IFK Göteborg för närvarande får ta emot en strid ström av brev och e-post från medlemmar och supportrar som vill vädra sitt missnöje med föreningens fiaskosäsong. Ett av dessa skrevs av Hans Liljedahl som varit medlem i föreningen sedan 1987 och är skarpt kritisk till de rykten som placerar Lars Lagerbäck som ny blåvit tränare. Här har ni brevet - skickat till Kamratgården - i sin helhet!

Käre Håkan, Seppo och övriga ansvariga hos IFK Göteborg!

Jag skriver detta mail baserat på stor kärlek & passion till de blåvita färgerna, och av stor omsorg till föreningen. De senaste 10 åren har vi vunnit SM-guld en enda gång, 2007, även om det var smärtsamt nära 2009.

Så inför 2010 trodde vi nog alla att detta skulle bli revanschens år och Nästa & Mesta Mästarnas år.

Men vad sker i stället?

En stor besvikelse för alla oss Blåvita och en enda lång Golgata-vandring. Torfigt, trist och förutsägbart/lättläst spel, och just nu ligger vi på en 8:e plats som ett resultat av detta. Den sämsta placeringen på många, många år och med lag som Djurgården, Örebro, Trelleborg & Mjällby (!) före oss i tabellen. Säsongen 2010 var i princip över redan innan VM-uppehållet och med ett antal riktigt oengagerade insatser, framförallt på bortaplan. Med HIF borta, ÅFF borta, DIF borta som absoluta lågvattenmärken.

Vi har sålt av många av våra yngre lovande spelare (Gustav, Bjärs, Kim, Pontus, Mackan med flera) och istället värvat spelare som Turonen, Faltsetas, Ericsson.

Spelare som varit långt i från startelvan.

Vår spelidé är förutsägbar och lättläst och Jonas Olsson och Stefan Rehn verkar sakna både ledaregenskaper och det strategiska och taktiska kunnade som krävs. De skall ha all heder av sitt arbete och för att de lotsat fram våra duktiga ungdomar, men nu är det dags att någon annan tar över. Men absolut inte Lars Lagerbäck!

Trots den totala bristen på sportsliga framgångar och bra spel har vi ett ganska fantastiskt hemmasnitt på 10 758 personer på vår nya fina arena. En fantastisk god grund att bygga vidare på.

Många av dessa hade dessutom köpt årskort (uppåt 7 000?) liksom mig och mina kamrater de senaste två åren, och frågan är väl hur många av dessa som kommer att förnya dessa 2011?

Jag, liksom många, många Blåvita, vill se en förändring inför 2011 och klara, tydliga svar från ansvariga inom IFK Göteborg:


Vilka är våra sportsliga ambitioner framöver?
Är vi nöjda numera med att vara ett mediokert mittenlag?
Handlar det enbart om att försörja holländska/turkiska/danska mittenlag med billig arbetskraft?
Eller vi vill vi fortfarande vinna SM-Guld med ambitioner på Europa?
Vilka värvningar kan vi förvänta oss? Nytt tränarteam?
Vill IFK ta över driften och ägande av Gamla Ullevi?

I så fall, vad är strategin och taktiken för att uppnå detta under 2011 och säkra framtida framgångar? Käre Håkan & Seppo, nu vore det mycket intressant att få era svar på dessa spörsmål.

Med vänlig hälsning,
Hans Liljedahl, medlem sedan 1987, blåvit sedan födseln.

Håller du med Hans Liljedahl i hans kritik? Uttryck din synpunkt här!