Nu måste fansen ta tag i problemen på läktarna!

KRÖNIKA/DEBATT. "Inte nu igen", tänkte nog många av oss när vi läste om skandalen i Skåne. Men till skillnad från en del så var det besvikelse och inte upphetsning som jag kände när den senaste i raden av idiotdåd drabbade svensk fotboll. En sak bör alla ha jävligt klart för sig, det är hög tid att fotbollsfansen börjar ta itu med sina egna problem. För en sak är vi experter på och det är att peka finger. Alltid bär någon annan skulden för den skit som vi släpar med oss in på arenorna.

Ja, här om veckan sprängde nästan AIK-fans bort skallen på en linjedomare. Efter det tände Gais-fans eld på halva sin läktare och kastade pyroteknik in på en fullsatt läktare. I kväll fortsatte dessa "bangers" stå i centrum och följdes dessutom upp av en idiot som sprang in på planen för att visa musklerna i direkt kamp med en fotbollsspelare. Ja, alltså inte med en huligan ute på stan, utan med en fotbollsspelare.

Efter Göteborgsderbyt publicerade vi på BaraBen.com en film då de dårar som är misstänkta för delar av brotten som begicks i Gais-klacken. Då fick vi höra - naturligtvis från anonyma näthatare - att vi är "golare", att vi "hänger ut" deras typ av människor. Men jag är mäkta stolt över att BaraBen står på den andra sidan. Vi tillhör de fans som inte accepterar den skit som dårarna drar in i vår fotbollsvärld. Därmed har flera bloggare kunnat hänga ut sådana dårar som begått brott i samband med fotboll, där AIK-fans som stormade Gamla Ullevis entré hösten 2009 är ett annat exempel. Även då valde en del anonyma mörkermän att spotta sina fängelseinspirerade glåpord mot oss.

"Golare", kallas vi i vissa ultras- och huligankretsar. Vi som tycker det är fel att skydda brottslingarna som förstör vår idrott. Ironiskt nog är samma personer som skriker "golare" alltid de som har en fientlig attityd mot maktens organ inom fotbollen. De står och skriker eller hänger upp banderoller med det välbekanta budskapet "mot den moderna fotbollen" och "anti SvFF". Men gång på gång är det samma oförstående grupperingar som driver fotbollens utveckling precis åt motsatt håll.

Nu talar svensk fotboll på allvar om möjligheten att införa så kallade "metallbågar" och hundbevakning vid ingångarna till svenska fotbollsarenor. Dessa har inte "golarna" legat bakom, dessa har inte ens huliganerna i firmakulturen bidragit till - utan de har den vansinniga och till självkritik totalt oförmågna ultraskulturen bidragit till. Det måste bli ett slut på skiten och det måste ske nu.

Allt bottnar i attityder. På vissa delar av ståplatsläktarna är det "häftigt" att vara som de vuxna ultraskillarna är. Där frodas samtidigt en extremt liberal syn på användningen av pryoteknik, vilket - oavsett om gruppen eller ett lags fans använder sig av den till vardags - i nästa steg innebär att stollar, unga människor och lättpåverkade personer tycker att användandet av "bangers" eller våld är en väg in i den häftiga kulturen. Beteendet känns igen kring organiserade kriminella grupperingar, där yngre förmågor är de farligaste av alla. De är berädda att gå oerhört långt för att imponera på de etablerade medlemmarna av gruppen. Därför agerar de först och tänker på konsekvenserna senare.

Men fotbollsfans vill inte ta ansvar för sin kollektiva grupps beteende. De skriker sig alltid hesa om att det är "orättvisa" när hela gruppen, hela läktaren, hela supporterkollektivet bestraffas för vad en enskild människa gör. BaraBen.com kan i dag avslöja att den person som slängde en "banger" i Norrköping - på ett sätt som halvt skrämde ihjäl en barnfamilj och som var nära att allvarligt skada en ung liten pojke - tillhör en lös gruppering som figurerar kring klackkärnan på den blåvita ståplatsläktaren. Han är nu identifierad av IFK Göteborg och skall enligt uppgifter till BaraBen.com ha erkänt att han var den som kastade. Motiveringen? Han "ville imponera på ultras". Där har vi ett jätteproblem inom den svenska ståplatskulturen.

Hur ska vi kunna acceptera en situation där ett jättelitet fåtal av fotbollsfansen om och om igen förstör för den stora majoriteten? Här har vi situationer där vissa fans utnämner sig själva till viktigare personer och element än hela den kollektiva majoriteten och idrotten i sig. De skiter fullständigt i om matcher avbryts, om barn eller vuxna skadas eller skräms till livet, om "deras" lag får böter eller poängavdrag. De som faktiskt kan påverka denna strömning på läktarna är fansen själva. Det är grupperna som anses vara "coola" på läktarna.

Men dessa grupper ser ansvar för idiothandlingar som "goleri". De behandlar dem som står upp för en läktarkultur utan bränder, smällare och som i dag planinvasioner, som angivare och del av etablissemanget. Det etablissemang som de avskyr och tycker sig motarbeta. Fotbollen är en bred folkrörelse med hundratusentals utövare och ännu fler åskådare. Men trots denna bredd tillåter sig majoriteten hönsas och pissas på av små myror som tycker sig vara viktigare än sina kamrater på läktarna, tycker sig vara det viktigaste som finns inom deras klubb eller förening och tror sig stå över lagen.

Om den som springer in på en läktare, eller som något blåvitt supporterpucko gjorde i Borås förra året - kastar en smällare på sin egen målvakt - blir plockad av fansen runt omkring, utpekad av dussintals andra som inte vill se deras lag få böter och poängavdrag, eller som inte vill att matchen ska avbrytas, då finns det hopp. Men i den fotbollskultur som råder i dag är det som i övriga samhället. Alla sköter sig själva, blundar för det som grannen gör och svär som mest hemma vid köksbordet. Kanske knyter de handen i fickan.

Men om du är urbota trött på vansinnet, på idiotin som om och om igen tillåts stjäla rampljuset, så pekar du ut packet som förstör för oss alla. Då hjälper du fotbollskulturen och läktarens folkhav att få en fotboll i framtiden som inte tvingats till säkerhetsanordningar och restriktioner som är värre än de som finns på amerikanska flygplatser. För oavsett om du är för eller emot den moderna fotbollen, så måste du vara jävligt korkad om du tror att majoriteten av oss på läktarna sympatiserar med det lilla fåtal som tycker det är roligt - och ibland till och med rätt (sic!) - att kasta explosiva medel mot spelare, domare eller andra fans. Du är nog ännu mer ensam och puckad om du tror att det anses som coolt att springa in på en plan och veva mot någon.

Idioter kommer alltid att finnas. Nu undrar jag bara när den övriga folkmassan ska sluta att bete sig som passiva idioter och ta varje tillfälle i akt att sätta dit de dårar som förstör för den stora massan. Kalla mig gärna "golare", det rör mig inte i ryggen för fem öre. Om jag ser någon utsätta en annan person på en fotbollsläktare för livsfara så måste jag och säga i från och visa att detta inte är ett acceptabelt beteende. Vi måste sluta peka finger och börja ta vår del av ansvaret. Allt annat är fegt och ryggradslöst.

Att sparka Håkan Mild vore en katastrof för Blåvitt

FRANKIE'S KRÖNIKA. Efter förlust nummer två i Allsvenskan verkar det ha kokat över totalt för folk på alla håll och kanter. Varenda ord som skrivits här eller på annan plats i den blåvita internesfären har tolkats, söndertolkats, övertolkats och i vissa fall feltolkats av väldigt arga män vid datorer. Nu kräver "alla" huvudtränaren Jonas Olssons avgång, många skriker på att sportchefen Håkan Mild ska väck och vill rent allmänt att huvuden ska rulla på alla håll och kanter.

Då undrar jag en sak. Jag har en liten motfråga.
Vad är er plan efter detta?

Att sparka folk utan att ha en extremt tydlig vision med det och en genomtänkt plan för vad som ska komma sedan är som att hugga huvudet av sin höna och sedan förvänta sig att den ska värpa ägg. Dessutom ska den huvudlösa Kamratgårdshönan helst värpa guldägg, hur det nu än är tänkt att gå till.

För någon vecka sedan körde jag en videoblogg här på BaraBen.com med en vädjan om att vi inte skulle se världen i allmänhet och Blåvitt i synnerhet så svart och vitt. Ändå tvingas man läsa rent ut sagt skrämmande kommentarer på olika Facebook-grupper som startas för att manifestera missnöjet med vår nuvarande tränare. Alltså – jag är först ut med att hålla med om hur det bör vara högt i tak på en debatt kring ett storlag som Blåvitt – men när det blir VM i smutskastning vill jag inte vara med längre. Vem vinner på något sätt över huvud taget att våra spelare eller ledare kallas för saker som jag knappt ens sett mördare bli kallade?

När jag kritiserade IFK Göteborgs spelare och ledare efter förlusten mot Örebro gjorde jag det utan att en enda gång nämna någons avgång. När jag sedan kritiserade IFK Göteborgs spelare och ledare efter förlusten mot Häcken gjorde jag det på ett ironiskt vis och åter igen utan att ta ordet "avgå" i min mun. Inte en enda gång har jag krävt att någon inom IFK Göteborg ska avgå eller sparkas. Jag tror nämligen inte att den debatten är hälsosam efter två omgångar. Om IFK Göteborg vinner sina kommande tre matcher – hur ska de som nyligen fällt de mest hatiskt formulerade kommentarerna kunna säga "bra jobbat" till samma personer? För till skillnad från en del vill jag inte att IFK Göteborg förlorar.

Någonstans måste man ju dra gränsen till vad som är acceptabelt för att kunna kalla sig supporter. Och här drar jag min gräns. Visst, bojkotta matcherna, håll upp en banderoll eller bua åt ditt lag. Men när folk som kallar sig blåvita faktiskt vill se sitt lag förlora har hela supporterskapet lösts upp till ett meningslöst alibi. Då håller folk inte på IFK Göteborg, utan på det specifika "dröm-Blåvitt" som de kan ha kokat ihop i sina värsta/bästa drömmar. Det är inte supporterskap, det är att leva i drömmarnas värld.

Trots i mitt fall en medvetet reserverad retorik i frågan om avgångar och tränarbyten verkar de flesta tolka kritiken mot spelet och systemet som en slags medveten hets mot Jonas Olsson och per definition då även mot Håkan Mild.

Därför vill jag vara tydlig med följande: Det där är fria fantasier och inte min åsikt. Jag skrev redan efter slutet av säsongen 2010 att Blåvitt skulle få det väldigt tufft om man inte började den här säsongen med idel segrar. En fiaskosäsong efter den djupt förnedrande guldförlusten till AIK var allt som många fans tolererade. Redan i höstas kände jag hur det bubblade av supportermissnöje på flera håll. Tragiskt nog klarade Blåvitt inte av att starta säsongen på ett positivt sätt och vi fick precis den storm som många av oss kunde förutspå. Men det är inte samma sak att förutspå avgångskrav som att leda lynchmobben.

På Rambergsvallens sittplatsläktare sa jag till bloggarna Konfiko, feldgrau och Peeman att det är en otäck stämning i luften i den blåvita supportersfären just nu. Det jag menar är att vissa verkar längta efter att få bli del i den lynchmobb som ska fördriva både den ena och andra från föreningen. Jag var orolig för att vi omedvetet ska vara med och driva på den utvecklingen här på BaraBen.com. Peeman svarade något i stil med: "När Frankie tar orden 'vi måste vara försiktiga' i sin mun har det gått långt".
Men jag känner så fortfarande. Även i dag när jag såg hur folk rent ut sagt hatiskt kastade skit på varandra på Facebook – med Jonas Olsson som slagträ – kändes närvaron av denna lynchmobbsattityd markant.

När supportrar övergår från att heja på sitt lag till att bete sig som en grupp män med vita kåpor från 30-talets Alabama borde alla vi andra säga "Stopp och belägg, det räcker nu".

Om IFK Göteborg väljer att byta tränare under 2010 så borde de göra det som resultat av ett noga genomtänkt beslut. Vid en sådan utveckling måste ett alternativ finnas färdigt och en både kort- som långsiktig plan redo för att ta vid. Föreningen gynnas absolut inte av att mindre grupper bland supportrarna börjar fysiskt eller verbalt hota eller hetsa sina ledare eller spelare. Tänk på vilken bild av föreningen som den mentaliteten sprider utanför våra "fyra väggar". Hur ser spelare och ledare på att misslyckas i AIK? Ni vet klubben där huliganer stormar in på sammanträden och träningar för "kvartssamtal" och där det bildas en hotfull stämning så fort något inte går vägen.

En sådan utveckling gynnar absolut inte IFK Göteborg. Jag har inget problem med att folk uttrycker sin åsikt eller är väldigt kritiska, Torbjörn ska veta att jag själv inte skräder orden efter förlustmatcher eller grova misstag. Men det finns en tydlig nyansskillnad mellan att säga ett Spraven-inspirerat "katastrof, fullständig katastrof" och att de facto förvandlas till en en regelrätt gam – som svävar i cirklar över "sitt" skadeskjutna lag i väntan på att kunna frossa i sig av Blåvittkadavret.

Jag har ännu inte fått höra några tydliga visioner om vad som borde ersätta det vi har i dag. Själv har jag en hel del åsikter om vad vi borde förändra. Bland annat tycker jag att 4-2-3-1 borde skrotas eftersom vårt spelarmaterial inte passar för den typ av fotboll som krävs av uppställningen. I alla fall inte långsiktigt. Och så länge ledarna anser att vår trupp är tillräcklig borde spelsystemet anpassas efter materialet och inte tvärtom. I slutet av matchen mot BK Häcken såg vi tendenser till ett 4-4-2 och sedan även 3-5-2 som resultat av skador och underläge. Men jag är rädd för att vi inte kommer spela mer än en match i följd med ett rakt 4-4-2 så länge Jonas Olsson är boss för A-laget. I mitt fall har jag jättelika problem med laguttagningarna, då jag exempelvis är stor förespråkare för att spela med minst två anfallare. Dessutom ska en av dem ska vara en tydlig targetspelare som har huvudspelet som främsta vapen, när jag får bestämma. Och så anser jag att det bör gå att spela med ett rakt mittfält bestående av tvåvägsroller snarare än att de ska vara uppdelade på defensiva och offensiva roller, även 2011. Framgång är inte att kopiera Barcelona, framgång är att hitta något eget att sticka ut med.

Alla dessa åsikter kan staplas på varandra men ger ändå mig ingen klockren lösning för vem som borde ersätta Jonas Olsson och än mindre vem som skulle kunna axla Håkan Milds mantel. Tvärtom har jag långsamt lanserat tanken om att jag vill se honom som klubbdirektör efter Seppo Vaihela, om den sistnämnde en dag skulle gå vidare i arbetslivet.

Men betyder detta att vi borde hålla käften med våra åsikter om utvecklingen i föreningen? Tvärtom. Kritiska supportrar är i princip alltid mer utvecklande för en stor förening än supportrar som är ryggdunkare och nöjer sig med att få smulpoäng kastade till sig mellan varven.

Men kritik blir sällan trovärdig när den står helt naken, utan motförslag. Därför går det sällan att ta "Sparven"-typen på allvar. Han eller hon skriker "katastrof, katastrof" och vill se huvuden rulla men har inte den blekaste aning om vad som komma bör därefter. Jag tror inte Lars Lagerbäck tar över IFK Göteborg om en vecka. Trots Expressens och Aftonbladet kampanj för att så ska bli fallet. Trots alla rykten från "källor med insyn i IFK Göteborg". Mina två realistiska tränarförslag är dock upplåsta i nordiska klubblag och skulle bli alldeles för dyra att lösa. Så jag tänker inte lansera några alternativ, i alla fall ännu. Jonas Olsson är värd mer än två matcher av "allvaret". Nu får Blåvitt utstå extra spott och spe på grund av en katastrofal försäsong. Men det ska man inte lasta dem för. Hade vi vunnit alla försäsongsmatcher skulle det fortfarande inte ha genererat oss så mycket som en vindpust i rätt riktning i Allsvenskan.

Och om Blåvitt vinner de kommande två matcherna i Allsvenskan, då? Även om det inte är särskilt mycket som pekar på att så ska bli fallet just nu, hur ska det tusental supportrar som nu kräver Jonas avgång på Facebook förhålla sig den situationen? Nej, försäsongen i all ära. Den sportchef som har en färdig backuptränare "klar" efter två omgångar i Allsvenskan tror inte för fem öre på sitt lag, sin förening, sin A-trupp. Den chef som går in i ett nytt projekt med en färdig idé om hur man ska göra när det går åt helvete sprider ingen vinnarglöd till sina underhuggare. Nej, man måste tro på sig själv och det gör tyvärr Håkan Mild i långt större utsträckning än våra spelare, för närvarande. Men så har ju inte "Tjalle" mister Jonas Olsson som chef heller. Kan det vara orsaken? Kanske. Men kan man lasta Mild för att han tror på förmågan hos till största del det gäng som var en stolpträff från att vinna guld för två år sedan? Jag tycker inte det.

Frågorna staplar sig på varann. Gör Mild rätt att ha den här inställningen? Det återstår att se. Kommer Blåvitt avsluta säsongen 2011 med Jonas Olsson som huvudtränare? Det återstår verkligen att se. Jag hoppas att jag får fel i min aning om att så inte blir fallet. Ingen blir gladare än mig om allt vänder redan nu på måndag och att alla som bräkt ut sin kritik – inklusive mig själv – får käka upp det. Tänk om hela Blåvitt kunde ge ett kollektivt och hånfullt mittfinger rakt upp i kritikernas nyllen, vad skönt det vore trots allt.

Men jag är rädd för att så inte blir fallet.

Innebär det då att IFK Göteborg borde göra sig av med Håkan Mild? Eller än värre klubbdirektören och styrelsen? Inte en chans. Inte i april. Okay, förlorar vi fem matcher till och både sportchef som styrelse tycker det är helt i sin ordning så lär de nog tvingas avgå ändå. Utan sjukdomsinsikt dör man rätt fort. Men än så länge har vi förlorat två matcher i Allsvenskan. T-v-å. Två, inte tre, inte fyra. Utan två. Det är trots allt inget underlag för att sparka någon alls. Och precis lika lite som man kan leva på gamla meriter i årets allsvenska borde fjolårsfiaskot ligga till grund för bedömningen av årets kompetens.

Återkom om vi står där utan seger efter omgång fem. Då lovar jag att personligen sätta mig ner med både Jonas Olsson och Håkan Mild och ta en lång och allvarlig diskussion på temat: "Är inte är dags för något nytt nu?" Ta det inte som ett löfte, ta det som ett hot. Och vägrar Blåvitt att ta den diskussionen så har vi ett väldigt tydligt tecken på att något grundläggande är ur balans på Kamratgården. Men nu har vi sju dagar på oss att slicka såren och ge ifrån oss ett dödsryck.

Än kan vi chocka Sverige och klå Helsingborg på måndag. Jag tror inte vi klarar det, om jag ska vara helt ärlig. Men ingen skulle njuta mer än mig om Blåvitt kan leverera ett fett fuck off till den åsikten lagom till niotiden denna kommande måndagskväll. Jag lovar att bjuda samtliga spelare som en fet kyss om ni levererar oss tre poäng. Inkasseras när ni vill. Så, bättre morot har väl sällan skådats? Om inte supportrarna tror på det omöjliga – hur fan ska de då kräva att spelarna ska göra detsamma? I de jävligaste av situationer skiljs agnarna från vetet.

På måndag fyller vi läktarna till stöd för Blåvitt, inte av avsky för någon enskild. Bloggaren Erling skrev: "Kalla mig idiot, optimist, naiv eller vad som helst. Jag skiter i det. Idag lägger jag undan alla tvivel", inför Örebro-matchen. Jag kallar det att vara fotbollssupporter. I motgång som medgång. Nu jävlar visar vi spelare och ledare att det finns ett gäng som inte viker ner sig för att det börjat på värsta tänkbara vis. På måndag kan du visa att Blåvitt är mer än elva spelare och en tränare. I den jävligaste av stunder är den tolfte spelaren viktigare än någonsin.

Frankie: "Blåvitt och livet är inte svart eller vitt..."

Superjämn omröstning på BaraBen just nu!

OMRÖSTNINGAR. På torsdag publiceras en av två ovanstående krönikor på BaraBen.com. Vilken krönika det blir vet ingen än så länge, då det är läsarna som bestämmer vilken som publiceras! Och den kampen är för närvarande helt sjukt jämn. Vid 13.40 på söndagseftermiddagen hade 102 personer röstat på alternativ ett – medan exakt lika många – 102 personer hade lagt sin röst på alternativ två.

Röstar gör du i högerspalten här på BaraBen.com – under chatboxen.
Vad vill du se i "Frankie's krönika" på torsdag? Du har makten i dina händer!

Här dödas svensk fotbolls läktarkultur

LÄKTARKULTUR. På måndag kommer besökarna på Gamla Ullevi att få en överraskning av det riktigt tysta slaget. På initiativ av ultrasgrupperna Ultras GBG och Supras kommer klacken att genomföra en protest mot de sittplatsvänliga strömningarna i svensk fotboll. Gruppernas initiativ: De första 20 minuterna av matchen ska bli tysta som i graven.

Graven för ståplats.
En djup grav som grävs av maktens män.

Ståplats - snart ett minne blott?

Nyligen presenterade Ultras GBG det som ligger till grund för den nationella kampanjen mot ståplatsreducering i en gästkrönika här på BaraBen. Orsaken till protesterna bottnar i att Svensk Elitfotboll (SEF) och Svenska Fotbollsförbundet (SvFF) beslutat att genomföra en successiv reduceringen av ståplats under de kommande fyra åren, enligt följande modell:

2010: 80 procent av arenans totala publikkapacitet får nyttjas som ståplats.
2011: 70 procent...
2012: 60 procent...
2013: 50 procent...
2014: 20 procent av arenans totala publikkapacitet får nyttjas som ståplats.

Om fyra år får endast 20 procent av arenanornas publikkapacitet bestå av ståplatser som då ska kunna konverteras till sittplatser. Dessutom ska varje förening tvingas att ansöka om dispens för att kunna utnyttja dessa tjugo procenten fullt ut.

På läktarplats har reaktionerna kommit från alla möjliga håll. Och det är främst på ståplats som kritiken mot den här utvecklingen är stark, från sittplats har engagemanget för frågan varit svalt, i alla fall sett till de kommentarstrådar där debatten har böljat, bland annat här på BaraBen. Men frågan är inte så enkel så att den kan bemötas med standardsvaret "men vadå, stå upp framför era stolar, det klarar ju vi på Levande Sittplats alldeles utmärkt".

För frågan är så mycket större än "bara" detta.

Det vi ser nu är egentligen inte en proteströrelse enbart mot inskränkningen av ståplatsytorna inom svensk fotboll utan en allmän protest mot den utveckling som vi kan se inom svensk fotboll. Följderna av besluten som tas är de som skrämmer många vanliga supportrar, som ser stigande biljettpriser och mindre makt hos de individuella klubbarna som direkta resultat av det som SEF och SvFF vill se som norm. Det populäraste exemplet är att ta Bundesliga (där ståplats är tillåtet) som ett positivt exempel gentemot Premier League (som införde All-seater kulturen i fotbollsvärlden på 1990-talet). Exemplet har viss tyngd i att den tyska fotbollen även har Europas bästa publiksnitt, vilket dock självfallet inte enbart beror på att de har tillgång till ståplats.

Men vi ska nog inte underskatta stämningsfaktorn och de låga biljettpriserna som huvudsakliga faktorer till att tysk fotboll kan uppvisa dessa imponerande publiksiffror. För i Tyskland är det billigt att gå på fotboll och klack-kulturen är vida överlägsen sina spanska och engelska motsvarigheter.

Samtidigt har stämningen på engelska arenor sjunkit för varje år sedan ståplats förbjöds. I takt med att biljettpriserna vuxit sig dyrare och dyrare. Kulturen som råder där fotbollens sång- och tifomässiga kultur försvagas är i princip alltid en generellt ståplatsfientlig sådan. Om fotbollen som samlad rörelse vill se "ett England" även i Allsvenskan så ser många av oss faran i att det får ett par direkta konsekvenser.

Biljettpriserna kommer fortsätta att öka i en takt som inte alls är balanserad till den övriga samhällsutvecklingen. Fotboll blir alltså dyrare och dyrare som nöje i förhållande till vad människor tjänar på sina arbetsplatser. Redan under de senaste åren har vi fått bevittna en vild eskalering av krona för krona i förhållande till valutan för pengarna. I dag betalar många av IFK Göteborgs och Gais åskådare mer än dubbelt så mycket för att gå på sina favoritlags matcher än vad de gjorde för bara ett par år sedan. Om någon drar upp den nya arenan som förklaring till denna ökning av produktens pris bör de påminnas om att klubbarna inte betalat detta bygge, det gjorde vi skattebetalare. Vi betalar enbart mer pengar för biljetten för att klubbarna kräver mer betalt för samma - i många fall en sämre - produkt än vad de vågat göra tidigare. Deras syn på den här utvecklingen har alltså blivit lite mer aggressiv, medan vi i publiken inte svarat med samma mynt.

Tills nu.

Om ståplats marginaliseras så kommer stämningen på arenorna att försämras i rask takt. Detta kommer inte att vara kopplat till passionen som supportrarna känner för sitt lag, tvärtom. Men med dyrare biljettpriser, sittplatsläktare på alla håll och en negativ attityd gentemot ståplats som läktarform (och ståplatssupportern som kund) tvingas vi mot en så kallad "hockeyfiering" av läktarna. Med det menar jag att Frölunda Indians är skolexemplet på vad som kan ske när en passionerad publik byts ut mot en företagarpublik - som enbart ser idrotten som ett sätt att organisera härlig representation på.

I Scandinavium har de på lite mer än ett decennium effektivt förvandlat en kokande häxkittel till en stendöd läktargrav. I torsdags besökte jag och ett par vänner Kålleseum i detta studiesyfte, för att känna av vår framtid i fotbollens finrum. Vi såg en publik, som förvisso utmanas av eländiga resultat, där cirka 50 personer utgjorde klacken, där sång helt och hållet var utraderat och där hundratals människor lämnade och ankom till varje paus långt efter att domaren blåst släppt pucken eller perioden tagit slut.

Därmed måste vi se protesterna mot reduceringen av ståplats som ett större fenomen och rop på hjälp än att gälla bara frågan om folk kan stå upp eller inte. Det innefattar frågor som att små klubbar och kommuner drabbas hårdare rent ekonomiskt av att behöva bygga om sina läktare, men framför allt om en generell strömning som leder till en fotboll som tar fler kronor för biljetten och därmed tvingar ut många vanliga människor från möjligheten att ha råd med att gå på sitt favoritlags matcher.

På måndag kommer läktarna att präglas av tystnad under de 20 första minuterna. Detta som del av den nationella manifestation som pågår mot den rådande utvecklingen. Jag kommer att vara en av dem som inte sjunger, applåderar eller skanderar under manifestationen. Inte för att jag står på ståplats längre, utan för att jag förstår värdet med att ståplatsläktaren finns kvar i svensk fotboll.

Bevara ståplats - eller bevittna läktarkulturens död.

Roger förutspådde framgång innan den skedde

FRANKIE'S KRÖNIKA. Jag vaknade med en pulserande huvudvärk i dag. Det slutade med en sjukanmälan till jobbet. Den senaste veckan har jag gått och varit lite smått paranoid, det är ju den där tiden på året. Den klassiska höstförkylningen är på inmarsch i samhället och jag är en av de personer som brukar drabbas hårt av den. Min före detta flickvän blev chockad av att jag inte snörvlade för fullt när vi sågs här om veckan, då alla som umgås med mig vet att när hösten väl kommer - ja, då ägnar sig Markus åt att vara kraftigt förkyld i upp mot en månad. Det bara är så, som en slags naturlag.

Därför känns det som att det inte finns någon anledning att chansa. När jag väl börjat känna mig lite sjuk tar jag alla möjliga kraftåtgärder för att bromsa utvecklingen och förhindra den där tunga månaden av pappersnäsdukar, vitamintabletter och vitlökskurer. En "pre emtive strike" känns smartare, i detta fall.

Roger Gustafsson - Sveriges mest framgångsrike klubblagstränare.

Jag vet inte om det är feberyra (då min febertermometer fortfarande är i sin originalförpackning, oanvänd i badrumsskåpet) eller en genial insikt, men mitt förhållande till höstförkylningen har väldigt mycket med Blåvitt att göra. Nej, jag tänker inte påstå att Blåvitts spel har gjort mig sjuk eller något sådant lätt hysteriskt. Däremot tycker jag att det viktiga med en förutsägbar sjukdom är att kunna spå dess ankomst i förtid och agera för att stävja den. Min förkylning är lite som IFK Göteborgs höstform.

Ända sedan jag började följa Blåvitt aktivt, i början av 1990-talet, så har vårt lag varit mycket starkare på hösten än på våren. Det är ett känt faktum i svensk fotboll att Blåvitt har en tendens att bli "höstens lag". Vi har sett det vid otaliga tillfällen i ligaspelet, där mediokra säsonger lyfts till bra sådana och där katastrofala säsonger räddats upp till överlevnad på grund av en sen formtopp.

Ska vi teoretisera lite så började nog det här omkring 1990. IFK Göteborg fick en ny tränare i Roger Gustafsson. Hans banbrytande idéer om hur ett fotbollslag skall tränas och skötas genomsyrar på vissa sätt svensk fotboll och då främst Blåvitt än i dag. Detta trots att Roger lämnade över ansvaret till nya förmågor redan för 15 år sedan. Han tog storlaget Blåvitt, som vunnit två UEFA-cuptitlar på 80-talet, men efter det hamnade i ett tufft generationsskifte och förvandlade föreningen till en maktfaktor i Europa på ett sätt som inget annat svenskt fotbollslag förmått före eller efter hans epok på Kamratgården. Perioden 1990-1995 innebar att IFK Göteborg plötsligt kunde känna besvikelse av att tappa poäng mot de absolut bästa topplagen från Serie A, (då nystartade) Premier League och Bundesliga. Allt för att Roger visste hur en tränare kunde förutsäga säsongens olika element.

Så byggde Roger sitt lag.

Vår dåvarande tränare lade upp hela sin säsongsplanering efter mallen "vi skall vara som bäst i Europaspelet". Bara det tänket gör att hans sätt att coacha ett lag på många vis är rätt så exotiskt, både då som i dag. Han kalkylerade helt iskallt med att vi kunde tappa lite i ligan i början av säsongen, eftersom vår formtopp senare på säsongen skulle kompensera för den tidiga formsvackan. Målet med det här upplägget var ju att vi i Sverige - som inte har höst/vår-säsong likt de flesta större ligorna, behövde tänka annorlunda för att hävda oss mot de lag vi mötte senare på året. Detta kunde - i praktiken - innebära att Blåvitt spelade väldigt svajigt mot bottenlag i Allsvenskan under våren, för att sedan kunna spela fenomenal fotboll mot världslag under hösten. Hela upplägget byggde på den extremt väl kalkylerade "chansningen".

Oftast fungerade det. Om vi klarade kvalmatcherna och tog oss vidare in i en europeisk turnering så skulle vår form bara bli bättre och bättre under året, eftersom vi inte hade accepterat årstiderna som en indikation på när en försäsong bör börja och sluta. Blåvitt under Roger satte sina egna regler. Vintern tog slut när Kamratgården sa att den tog slut, inte förr, inte senare.

Nu är det extremt svårt att bedöma om Blåvitts tendens att vara bättre på hösten än under våren har några element kvar av Roger Gustafssons unika Europa-filosofi. Med all sannolikhet har den fejdat ut under åren. Men traditionens makt är svår att bryta. Så sent som under 2009 såg vi plötsligt ett Blåvitt som började lyckas vinna täta matcher på höstkanten och lade sig i guldstriden till absolut sista matchen. Naturligtvis har helt andra element än ett tränartänk från 90-talet påverkat den utvecklingen, men ändå står vi här med samma känsla i ryggraden.

Blåvitt är alltid bättre på hösten än de är på våren.

Så när jag känner min huvudvärk och anar vad som komma skall börjar jag fundera. Om vi förutsätter att nästa säsong går i samma riktning. Vi gör en helt acceptabel start på året, dippar sedan en del och kommer igen framåt höstkanten - om vi förutspår att det är så Blåvitt kommer att bete sig under året som fotbollslag, vad kan vi (och med "vi" menar jag chefstränare Jonas Olsson och sportchef Håkan Mild) göra för att antingen bryta mönster - och lägga upp säsongen på ett annat sätt - eller förstärka effekten av det vi kan förvänta oss - och därmed minimera svackan och förstärka formtoppen - för att få till en så lyckad säsong som möjligt?

Vad kan den som tror sig veta hur saker och ting skall bli göra för att undvika smällarna? Eller undvika förkylningen som lurar runt varje hörn. Själv tänker jag käka middag med en så stor portion vitlök och grönsaker som möjligt, för att stävja förkylningens onda andar med naturens bästa försvarare. Just den taktiken kanske inte bygger långsiktigt framgång på fotbollsplan, men själva tänket där organisationen förutspår problem innan de sker - för att därmed kunna undvika dem - tror jag är nyckeln till framgång i dag.

För 20 år sedan var det tvärtom, då förutspådde Roger framgång innan de skedde och agerade för att kunna nå det han själv visste var möjligt. Den nyckeln finns kvar i föreningens medvetande, men låset blir svårt att öppna under 2011. Tyvärr är Europaspel med all sannolikhet inget som finns med i vår kalkyl. Men en modig tränare räknar kallt med Europaspel 2012/2013 och börjar bygga sitt lag mot den utmaningen dagen efter att Allsvenskan är över för den här säsongen. Har vi det modet?