Tobias Hysén får aldrig bli en Henke Larsson

ANALYS. Efter den snöpliga förlusten mot BK Häcken, en förmodad toppkandidat i årets allsvenska, ställs Blåvitt nu mot ett Henke Larsson-fritt Helsingborg. I Skåne är laget alla snackar om Malmö FF, speciellt efter deras rivstart av årets serie. Men en och annan öresundsb(r)o lyfter ett varningens finger för HIF. Det talas om den klassiska "stjärnan är borta, så laget tvingas prestera"-effekten. När jag hör resonemanget tänker jag på Gais.

Det var nere på Cypern, inför Blåvitts träningsläger som jag och Ida valde att se Gais spela träningsmatch mot ett riktigt dåligt östeuropeiskt motstånd. De vann förvisso matchen med 3-2, men lämnade en bitter eftersmak åt de besökande göteborgarna. Ja, det två som var där - som jag redan har nämnt. Orsaken till detta var den väldigt skarpa stämning som präglade laget, främst i den interna kommunikationen. Wanderson fick ta stryk verbalt från höger och vänster - trots att han var den enda i laget som levererade fotboll som inte byggde på att tjonga för allt vad man bar. Wanderson gick av banan som tvåmålsskytt, men var samtidigt den överlägset mest trackade spelaren i gänget. En paradox med att vara stjärna i ett sämre lag - alla förväntar sig att han ska leverera och göra det perfekt. En felpass - så är orkanen av gnäll igång.

Henke Larsson har haft en liknande effekt i Helsingborg. Men där det handlar om negativ energi i Gais så har det handlat om en positiv passivitet i HIF. Storstjärnan i det förmodade topplaget blir killen som skall öppna vägen för alla omkring sig, samtidigt som han helst även ska leverera mål. Effekten här blir inte att laget gnäller om Henke inte hade sin bästa dag för säsongen - fokus hamnar i stället på att det "bara är Henke som presterar". Ungefär samma känsla som för storstjärnan i bottenlaget, men en helt annorlunda reaktion från omgivningen. Jag vet inte hur många gånger vi fick höra resonemang om att "Henke är för ensam med sin kreativitet" när experterna sökte förklaringar till att HIF inte blandade sig i den absoluta guldstriden under fjolåret.

Men hur skall IFK Göteborg förhålla sig till detta nya HIF? Nu har det bara gått två omgångar för de bägge lagen, vilket gör förhandsanalyserna rätt så svaga. Det är trots Malmö FF:s tidiga guldhybris väldigt svårt att skönja några ordentliga trender förrän i alla fall fem omgångar av ligan hunnit klaras av. Men det IFK Göteborg som reser ner till Skåne i morgon har en utmaning framför sig i och med att det inte är Henke Larsson-HIF, utan Helsingborgs IF, som står för motståndet. Den här gången möter vi ett lag utan sin absoluta storstjärna och intressemagnet. Det innebär att vi inte kan utnyttja deras svaga stunder på ett lika effektivt sätt som varit möjligt under de senaste säsongerna.

I teorin är HIF utan Henke Larsson ett bättre fotbollslag, i alla fall som kollektiv enhet. Om det sedan innebär att de är ett bättre fotbollslag i praktiken - det som faktiskt avgör tabellpositionen - återstår att se. Där ber jag att få återkomma om ytterligare ett par matcher, förhoppningsvis veckor där solstrålar stekt våra gräsmattor till grönska.

Det finns de som anser att det kvittar vilket motstånd som står på andra planhalvan. Dessa teoretiker anser att det är det egna lagets kompetens och taktiska möjlighet att få ut maximalt av sina resurser som är helt avgörande för fotbollsmatcher. Ofta ser den här typen av fotbollsanalytiker något storlags taktiska disposition som sin förebild, lex Barcelona, under de senaste decenniet. Personligen tillhör jag en annan skara av fotbollstänkare, nämligen den som anser att fotbollsmatcher vinns till större grad av kunnande om motståndet - än tro på den egna kompetensen. För är det något vi bittert fått erfara under 2009 så är det känslan av att bli lästa och bli det av en ärkerival. Här efterlyster jag lite eftertanke.

Med det här resonemanget öppnar jag absolut inte dörren för att säga "så länge man vinner matcherna så spelar det ingen roll hur det ser ut i spelet". Det vill jag vara tydlig med. För det resonemanget är en perfekt efterhandskonstruktion när motståndet pressat tillbaka en under 90 minuter - men det är ditt lag som reser hem med tre poäng. Det var väl, med viss modifikation, lite så känslan var efter Blåvitts besök i Kalmar - men framför allt en känsla som de flesta inom Häckens organisation kunde yttra efter sitt senaste besök på Gamla Ullevi.

Läser man motståndet så är halva slaget vunnet.

Sedan finns här andra bieffekter. Att spela på bortaplan är lite av en gambling med sitt lags självförtroende. Bra lag åker ofta till bortamatcher med ambitionen att "spela som hemma", det kan betyda allt från att bibehålla sin höga press till att kontrollera bollen under längre spelsekvenser. Men i en serie som Allsvenskan, där skillnaden på toppen och botten inte är jättelik, så är det sällan det självförtroendet leder till att ett bortalag har tillräckligt med mod, hunger och attityd, för att lyckas dominera matchen. Då och då kommer det, ofta med hjälp av en skicklig passningsspelare, som öppnar upp matchen för en storseger.

Där blir hemmalagets press att dominera matchen underminerad. För deras dominans betalar sig inte och då sprids en negativ stress mellan spelarna. Alla vet att de borde ha en fast hand kring taktpinnen, men ingen vet vem som skall leda laget. Då vill alla ha en Wanderson, en Henke Larsson eller en Tobias Hysén. För ja, precis så som Tobias Hysén hypas som Blåvitts storstjärna så kan han även i vissa negativa stunder bli lite av en belastning för den mentala skärpa som vårt kollektiv har i utvalda, kritiska, matchsituationer. Om saker inte går riktigt som det är tänkt så blir det väldigt lätt att - självklart inte medvetet och i all bemärkelse enbart i killarnas undermedvetande - förvänta sig, eller i alla fall hoppas, att "Tobbe petar nog in någon boll där framme ändå".

Sådana hjärnspöken talar de flesta inte om.
Det är tabu.

Det innebär inte att dessa tankar inte kan komma krypande, ändå. Nu möter Blåvitt ett lag som blivit av med sin superstjärna. Därmed har risken för att Helsingborgs spelare drabbas av dessa farliga (och för den kollektiva insatsen väldigt förlamanade) tankar minskat avsevärt. Men för varje gång Blåvitt beskrivs som "topplaget med allsvenskans skyttekung" så kryper det där förlamande spöket närmare hjärnorna i det blåvita lägret.

Ingen skulle någonsin erkänna att de ens existerar.
Men innerst inne räds vi alla dem. I alla fall på de dagar han inte levererar.

Därför ser jag på Gais med skräck. Där talar vi om ett lag som kommer slåss för att säkra kontraktet. Detta Gais med sin stora stjärna, den stjärna som omgivningen så hårt litar på, som alla önskar skall bli mannen som drar dem ur denna streckstrid. Som alla ser till för att han skall leverera, producera och dominera.

Precis en sådan figur var Henke Larsson.
Så min teori är att HIF ett bättre lag utan honom.
En sådan "profil" vill vi inte se i Tobias Hysén.

Nu är det tio spelares ansvar att döda det här hjärnspöket. Mot Helsinborg är det - i den mån det nu är smakligt att kalla en fotbollsmatch för detta - ett fullskaligt krig. Det är den enda akuta medicinen som fungerar mot stjärnans förlamande hjärnspöke. Jag vill se tio killar prestera sitt absolut yttersta för att bevisa att jag har fel i varenda stavelse i den här texten. Alla i organisationen behöver se en match där Blåvitt besegrar och krossar allt jag just har talat om. En match där de spelar sitt dominanta hemmaspel på bortaplan. Även om det inte innebär en avbild i själva spelet i sig. Det handlar om hunger, om vilja att vinna, om attityd. Oavsett om det går - det finns ju ett motståndarlag i bilden - så är det en ambition som vi alla måste längta efter, från tränarstab till läktarfåne.

Hungern att krossa det motstånd som står framför en.
Viljan att prestera fotboll som raderar ut alla tvivel.

IFK Göteborg får aldrig bli ett lag som bärs upp av sin stjärna. Det skulle inte bara släcka den gnistrande stjärnan - det skulle även underminera möjligheterna för laget att lyckas. Lyckas i de stora sammanhangen.

Match tre, av 30: Helsingborgs IF på Olympia.
Sverige vill se 90 minuters fotbollskrig från elva blåvita spelare.
Inte som Henke Larssons IF. Gräv ner er i skyttegravarna.
Här sätter vi trenden för 2010. Nu kör vi.