Framtidens Blåvita landslag!?

LANDSLAGET. För några dagar sedan var jag hemma hos mina kära föräldrar. De är några av de få människor jag känner som fortfarande äger en VHS-spelare. Jag bestämde mig för att rota igenom de gamla inspelade banden och se om jag hittade något värt att se. Efter lite rotande titlar bland ögonstenar som Jönsson-ligan och Rederiet hittar jag något som jag trodde var försvunnet sen länge. Den klassiska VM-krönikan från 1994! Jag ryste till i hela kroppen, slängde in bandet i VHS-spelaren och blev rent nostalgisk när de suddiga, men väldigt historiska, bilderna uppenbarade sig på tv-rutan.

Det är konstigt, 1994 känns inte särskilt längesen. Det känns som det var igår Ravelli gjorde en räddning som inte bara höll Sverige kvar i turneringen, utan också räddade Håkan Mild från att bli ihågkommen som "killen som brände straffen 94". Om man kollar på truppen från 1994 går det inte att missa att IFK-Göteborg ägde 90-talet inom Svensk fotboll. Hur man än vrider och vänder på det så var det där alla ville spela. Men det var inte det som den här texten skulle handla om. Det var om landslaget.

Under senaste årtiondet har jag haft svårt att se att den gemenskap, vilja och vinnarskalle som fanns i landslaget under 90-talet har odlats och levt kvar. Visserligen har vi tagit oss till slutspel, visserligen har vi överlevt "dödens grupp" och visserligen tar jag fortfarande Lars Lagerbäck i försvar när jag säger att han gjort en helgjuten insats under sin tid som tränare.
Att stämningen i gruppen däremot inte varit densamma har många olika anledningar. Det har exempelvis varit oerhört tydligt att somliga spelare inte klarat av Zlatan och hans totala brist på ödmjukhet. Lika tydligt har det varit att Mellberg och Ljungberg inte kommit överrens med varandra alla gånger. Det är när man ser sådana saker som man tappar tron på ett lag, och gör man det har man heller inga förhoppningar om att ens land ska gå särskilt långt i turneringar. Var det egentligen någon som blev förvånad över att vi inte nådde slutspel i kommande VM?

Framtiden däremot, ser väldigt ljus ut. Det blev riktigt tydligt när jag i somras såg U-Landslaget ta sig ändå till semi i U21-EM. Till skillnad från när man sett "det riktiga landslaget" spela, såg jag en spelglädje, en glöd och en jävla vilja. Som blåvit supporter glädjs man ju dessutom av att se spelare som Söder, Bjärsmyr, Wernbloom, Berg och framför allt Gustav Svensson spela. Jag säger inte att det är så, men jag har svårt att tro att dessa "grabbar" och den inställning de fostrats till i IFK Göteborg inte spridit av sig på resten av "det nya landslaget". Precis på samma sätt som jag tror att våra spelare i 94 års upplaga spred exakt samma anda på den tiden.

Med korten vi har på hand ser det som sagt väldigt ljust ut. Nu gäller det bra att Erik Hamrén vågar. Det ska bli minst sagt intressant att se hur vårat landslag utvecklas de närmaste åren. Häromdagen såg jag en intervju med Hamrén då han sa något i stil med att de spelare han söker är de som arbetar hårdast och vill bli bland de bästa i världen. Jag tror att många från förra årets trupp i U21-EM har just den inställningen och vinnarskallen som behövs, jag hoppas bara att Hamrén tror och vågar satsa på de killarna ochså. Gör han det så har vi en grymt intressant framtid och den ser jag fram emot!