En vanlig invändning från dem som saknar intresse för fotboll är "varför ska man bry sig om elva främlingar som springer efter en boll?" En del av svaret är förstås att tjusningen av själva spelet inte har så mycket att göra med att ett klotrunt objekt transporteras från punkt A till punkt B. Det intressanta är dessas relativa positioner och hur spelarna i sin sur orienterar sig i förhållande till dem. Mycket kan sägas om regler, taktik och spelarnas individuella och kollektiva färdigheter, men här vill jag uppehålla mig vid den andra delen av ett möjligt svar till fotbollsskeptikern: det är inte elva främlingar vi ser spela.
I filmen kör den unge racingtalangen Speed (Hirsch) för sin fars stall, ett litet familjeföretag där patriarken Pops (John Goodman) själv bygger de blixtsnabba bilarna. Stallets historia är både framgångsrik och mörk, ty Speeds barndomshjälte, storebrodern Rex (Scott Porter). föll för påtryckningarna från de mäktiga konkurrenterna. lämnade familjen under uppslitande former och avled senare i en krasch i ett kontroversiellt rally. Intrigen är uppbyggd kring huruvida Speed ska (tvingas) välja samma tragiska väg som sin bror: förblir han trogen familjen och den enkla men berusande glädjen i att köra racing eller tar han steget ut i stora världen där pengar och resurser tycks flöda ur ett ymnighetshorn men girighet och korruption undergräver allt det fina och genuina i sporten?
Mitt i allt detta finns lillebror Spritle (Paulie Litt), som med storögd beundran följer Speeds karriär, lider med honom i motgång och fullkomligt spricker av stolthet när framgångarna kommer. För mig blev Spritle en bild av den ideale supportern, som själv inte tävlar men som är född in familjen/klubben och har en personlig relation med sina hjältar. Riktigt så förhåller det väl sig sällan för oss blåvittsupportrar – om man inte råkar tillhöra familjen Hysén eller så – men det känns ändå naturligt att tänka på vår klubb som en familj, med sin egen historia, sina egna traditioner, ideal och egenheter. Jag känner inte och har aldrig ens träffat Tobias. Men jag vet var han vuxit upp, jag vet vem hans pappa är och jag vet att de blåvita rötterna sträcker sig längre bak i tiden än så.
Naturligtvis behöver inte alla spelare vara lika insyltade i vår historia som Tobbe för att vinna fansens kärlek. Men det krävs ett engagemang. en vilja att i någon mån åsidosätta sina egna intressen av karriär och pengar, och att man i övrigt uppträder på ett sätt som förtjänar respekt. "He came to play every night." Det kan räcka med att bara finnas där, på planen eller på bänken, år efter år, för att vi ska uppleva att vi har en relation till spelaren, att vi tillhör samma stall som han.
När Allsvenskan tappar i ranking och status. när lagen töms på profiler och drömmen om Europa bara tycks möjlig att förverkliga på individnivå – då vill jag vara en Spritle Racer, knatten som knappt får stanna uppe för att se på loppen, som tar hopp och förtvivlan till sina ytterligheter och inte kan härbärgera sin glädje när segern är ett faktum. Lite som våra egna Young Fellows. De funderar inte så mycket på extasens orsaker. De är mitt uppe i den.
Kanon-inlägg!
SvaraRadera