"Det finns inget som släcker törsten..."

OFF SEASON. Vi är nu några dagar in i Januari och ett nytt år, det är tre månader sen sista matchen för Allsvenskan 2009 spelades och det är nästan tre månader kvar tills första matchen i Allsvenskan 2010 spelas. Jag stod och väntade på bussen för någon kväll sedan, som förövrigt vägrade att komma. Det kändes som ett hån från busschauffören, att han visste hur äckligt kallt det var och med avsikt gjorde så att jag skulle få stå där och vänta tills jag dog. Jag var inte ensam på väg mot himmelen utan två äldre män stod vid min sida. Dom två äldre männen stod och diskuterade väldigt intensivt om något, jag försökte lyssna med förstod inte riktigt vad dom pratade om, jag spetsade mina öron och förstod efter en lång stund att det var hockey. Då slutade jag tjuvlyssna och började drömma mig bort från kylan istället.

Allsvenskan känns så fruktansvärt långt bort just nu, så fort man går ut blir näsan rödare än den fullaste alkoholisten. Tänderna skakar så mycket att jag är rädd att dom ska gå sönder. Dom isiga vindarna går genom ben och märg oavsett hur mycket kläder och underhudsfett man har. Och sen den där jävla snön, eller bristen på den. Pissvinter! Försvinn!

Vad ska man egentligen göra såhär på vintern i väntan på mars? Ansluta sig till scandinavium för att försöka skaffa ett intresse för hockey? Nej. I ett tappert försök spelade man en hockeymatch på stora Ullevi med en mindre framgång, men nej, det finns inget som släcker törsten i en Fotbollsfanatikers kropp som fotbollen gör. Men kanske mysa framför en vedeldad brasa med en varm kopp kaffe? Nej, jag har ingen eldplats och jag hatar kaffe. Det blir att sitta apatisk i soffan och repetera texterna till alla klackens ramsor, uppdatera IFK Göteborgs hemsida två gånger i minuten för att se om det har hänt något nytt och ligga och krama årskortet.

Nu kanske vissa av er tycker att jag kan vända mig ut i Europa för att njuta av fotbollen som spelas där, ja i och för sig, Barcelona bjuder ju upp på riktigt sevärda matcher nu och jag hejar väl som mest på Liverpool efter blåvitt men det blir aldrig samma kärlek, aldrig samma känsla.

Ingenting kan mäta sig med en matchdag, promenaden ner till Ullevi, förväntansfull och stissig. När man strålar samman med diverse blåvitt folk och möter deras blickar, fokus, eld och framgång. Vissa ögon har inte sett mycket, andra har varit med sedan berlinmuren byggdes. Man går i ett tåg likt en vallfärd mot något som betyder något mer, mot grindarna som vi måste passera för att komma in i vårt andra hem, in till våra platser. När jag sätter mig hör jag klacken, det dånar av trumman och alla stämmor som smälter samman till en oövervinnerlig röst, ser hur grabbarna på planen värmer upp och känner på boll, jag känner doften av blött gräs. Spelarna går in i sina omklädningsrum och kommentatorn börjar presentera sig och välkommnar publiken. Sen smäller det, man hör musiken, vi ställer oss alla upp och sjunger, nu är det match.

ÅT HELVETE MED VINTERN!