Årets höjdpunkt: Kazakstan borta

EUROPASPEL. Jag var pessimist redan för fem år sedan när jag började skriva på BaraBen. Jag har inte ändrat mig ett dugg sedan dess. Det har egentligen inte Blåvitt gjort heller. 2004 och 2005 kasserade vi in en tredje- och en andraplats. 2008 och 2009 kasserade vi in... just det, en tredje- och en andraplats. Visst, det finns annat som gör att det ser ljusare ut just nu, men rent placeringsmässigt är vi i exakt samma läge som då. Vad som däremot har ändrats, till det positiva för en gångs skull, är att jag har insett storheten i europeiska bortaresor.

Det blev Basel borta 2008 och Tel Aviv borta 2009. Sett till vad man fick ut av resorna rent sportsligt är det skam att säga att det finns någon storhet i dem. Men det är ju vägen som är mödan värd, som alla fotbollsfantaster vet. Och det finns inte många fotbollsrelaterade ögonblick i mitt liv som når upp till det jag upplevt under de två gångna årens resor. Att stå på läktaren och se, verkligen se, Robin Söder göra 2–1 mot FC Basel, eller att hänga med det lilla gänget svenskar på English Pub i Tel Aviv, det är två helt olika händelser, men de har en sak gemensamt. Det är bland det bästa man kan uppleva sportsligt och supportermässigt.

Därför blickar jag inte fram mot den allsvenska säsongen 2010. Jag blickar numera aldrig fram mot någon allsvensk säsong. Jag har—likt jag innan den 28 oktober 2007 förberedde mig på ett liv utan att få uppleva ett SM-guld som inbiten supporter—numera förberett mig på ett liv utan att få uppleva mer än just det SM-guldet. Istället blickar jag framåt mot europaspelet. Det är en lyckostund som lär återkomma med jämna mellanrum framöver, trots avsaknad av SM-guld.

Ju sjukare resa desto fler stunder som är värda att minnas. Basel var i sig inget sjukt resmål och väl på plats var upplevelsen inte speciellt mycket att hänga i granen, bortsett då från våra två ledningsmål, men att spendera 20 timmar ner och 20 timmar hem på en buss med många av de supportrar som jag därefter lärt känna ganska väl, var en upplevelse i sig. Inför förra årets lottning satt vi som (nästan) bestämt oss för att åka och snackade lite om att Hapoel Tel Aviv och Krylia Sovetov Samara (mot Uralbergen till) var de enda två tveksamma resmålen. Allt annat skulle vi ta på stört. Naturligtvis blev det Israel och naturligtvis åkte vi ändå.

Därför blickar jag i år fram emot ett ännu sjukare resmål eller en ännu sjukare resa, åtminstone. Att invadera Ålborg eller någon annan dansk stad i ett skandinaviskt möte hade naturligtvis inte varit helt fel. Knappast en resa man skulle känna sig unik av att ha gjort, men fan vilken dunderfest det hade varit med ett par tusen göteborgare på Ålborgs eller Odenses gator. Mest blickar jag dock fram emot en resa till Kazakstan. Det hade varit det ultimata.

Det går egentligen inte att komma längre bort från Sverige. De ryska lagen från Tomsk (bortom Uralbergen) och Vladivostok (Stilla havet) har egentligen inte varit i närheten av några europaplatser de senaste åren. Israel är visserligen Asien precis som Kazakstan men är ändå relativt europeiskt. Kazakstan hade varit något helt annat. Det hade varit Aeroflot, vidsträckt, öststat, mongoliskt, öken och grymt spännande i en enda stor blandning. Det ser jag fram emot.

Därför blickar jag fram emot mitten av juli när det är meningen att åtminstone ett kazakstanskt lag ska skrälla i den andra omgången av Europa League. Håll tummarna.