Ihopskrynklade minnen från ett jävla fotbollsår

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er supportrar.Ibland ett okänt namn, ibland en blåvit profil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare såmejla in ditt material. I dag minns "K. Duker" säsongen som gick...

Jag sitter och byter ut sidor i min kalender. Det är en befriande känsla att byta ut förra årets nedkladdade sidor mot nya, tomma blad. Den första sida jag river ut ur min kalender är självklart, och kanske inte helt överraskande, sidan som längst upp i hörnet pryds med en röd etta. Det är en dag vi alla vill glömma, och en dag jag lagt åtskilliga timmar på att försöka bearbeta och förtränga. Jag knycklar med trevande fingrar ihop sidan till en boll och slänger den i papperskorgen. Stirrar apatiskt framför mig, samtidigt som jag långsamt bläddrar bakåt.

Där är den.

Lördagen den 27 juni - dagen vi fick beskedet om att Robin Söders knä var så illa däran att inget hopp om spel i allsvenskan 2009 fanns på kartan. Vår unga och hyllade supertalang spelade skadad för att inga byten längre fanns att tillgå i truppen mot England. Vilken hjälte, vilket hjärta, vilken förlust. Jag fortsätter att bläddra.

28 April - Nyheten om att Wernbloom lämnar Blåvitt. Jag minns tomheten och den totala uppgivenhet jag kände vid beskedet, ett blåvitt utan Wernbloom kändes för tillfället som en Håkan Mild utan kondition.

14 juli - dagen det blev bekräftat av IFK att Bjärsmyr skulle lämna. Trots serieledning för tillfället kändes framtiden utan Wernbloom, Söder och Bjärsa oviss och miserabel.

20 september - Hysén haltar av planen och lämnar oss ovetandes om framtiden. Jag ser hans grimaserande och förtvivlade ansikte framför mig. Jag ser känslorna och tankarna i åskådarnas ansikten framför mig. Ser hur de kalkylerar. Hur länge blir han borta? Kommer han spela mer den här säsongen? Jag minns känslorna hos mig själv. Uppgivenheten, sorgen och ilskan.

Jag river ut flertalet sidor och slänger dem i papperskorgen. Elfsborg borta, Häcken borta, AIK borta. Samtliga ligger i papperskorgen nu. Sönderrivna och ensamma. Jag känner mig illa till mods, vill inte minnas. En känsla av ångest sprider sig i min kropp. Fy fan, vilket jävla år.

Jag tar en närmre titt i den numera ofullständiga kalendern som ligger på mitt skrivbord. De flesta av sidorna sitter fortfarande på plats. Jag bläddrar långsamt i genom de sidor som finns kvar. En obeskrivlig känsla infinner sig hos mig. Den börjar i magen och sprider sig långsamt genom kroppen. Jag börjar bläddra igen, det är helt klart en trevligare resa nu. 11 April och 6-0 mot Djurgården. Jag minns Joel Almes första liveuppträdande, Selakovics premiärmål på Gamla Ullevi, Ragnars 5-0 mål som seglade över halva planen , jag minns stämningen. Jag minns Wernblooms 6-0 mål rakt upp i krysset. Jag minns hur solen värmde och hur jag tänkte - Det här är den bästa platsen i världen. Huden på mina armar börjar knottra sig nu.

20 April och 3-0 i första derbyt mot ÖIS. Jag minns hur hela arenan skakade i takt till lyriska supportar. Jag minns spänningen som låg i luften sekunderna innan straffen som ledde till 3-0 målet sköts. Jag minns känslan av att stå på läktaren efter slutsignal och än en gång sjunga med i Joel Almes mästervärk. Jag minns glädjen som speglades i allas ögon. Håret på mina armar reser sig upp nu. Jag forstätter bläddra och stannar på en sida som innehåller blandade känslor men som ändå måste räknas som ett underbart och fint minne.

30 Maj och Wernblom tar farväl efter 4-0 hemma mot Brommapojkarna. Jag minns glädjen när Wernbloom fick göra första målet. Jag minns hur det kändes när han blev utbytt, hur hela arenan exploderade. Jag minns tiden efter slutsignalen, hur Wernbloom kastas upp i luften av resterande manskapet, hur han sedan står ensam framför en fruktansvärt stolt klack och mimar med i “Snart Skiner Poseidon” en sista gång. Det sista minnet jag har från dagen, är även det minnet jag helst av allt vill bära med mig i framtiden. Jag ser framför mig hur en tårögd Wernbloom mimar med i frasen “För vi glömmer aldrig änglarna”.

Det suger ihop sig i magen på riktigt nu, pulsen ökar. 9 augusti och andra derbyt mot ÖIS. Jag kommer ihåg hur hela klacken skanderade “Vi älskar Bengan” på uppvärmningen, jag minns hur Hysén nickade in 1-1 i 52:e minuten och hur han sedan framnickad av Stiller sköt in 2-1 i 90:e minuten. Jag minns hur hela Ullevi exploderar. Känslan i magen har på något märkligt sätt spridit sig ner till ryggslutet. 24 augusti och Kims makalösa räddningar mot djurgården. Det är inte bara räddningarna från djurgårdsmatchen jag minns, jag minns alla de gånger Kim blev de där extra centimetrarna längre.

Känslan sprider sig från ryggslutet upp längs ryggraden och lägger sig tillfället till rätta i nacken. 30 augusti och brutal revansch hemma mot Elfsborg. Minnena från första halvlek. Det kittlar i varenda del av min kropp just nu. 5 oktober och Selakovics avgörande i 93:e mot GAIS. Jag minns varje sekund av matchen, jag minns alla chanser, och alla räddningar GAIS målvakt stod för. Jag minns känslan i 92e matchminuten, och känslan i 93:e. Jag är både skållhet och iskall just nu, det är en märklig känsla. 19 oktober och viljematchen mot Malmö FF borta. Vilken match, vilken vilja, vilken kamp. En total känsla av välbehag lägger sig likt en skugga över min knottriga hud.

Jag kommer på mig själv med att hånle åt de ihopskrynklade sidor som ligger i papperskorgen. Där kan de gott få ligga, och bli bortglömda. De dagar och händelser jag vill minnas river jag ur och lägger i tryggt förvar i skrivbordslådan. Jag sätter in det nya årets tomma blad och det är med fortsatt välbehag i kroppen jag med stora bokstäver skriver in Kalmar - Blåvitt, lördagen den 13 mars. Jag bläddrar fram till söndagen den 7 november. Jag iaktar sidan nogrant. IFK - Gefle. Ingela och Ingergerd.

Snart håller ni Wernbloom, Bjärsa och mina finaste minnen sällskap i skrivbordslådan.

/K Duker.