Här talar Lagerbäck ut om Blåvitt-ryktet

TRÄNARFRÅGAN. I kväll besökte Lars Lagerbäck talkshowen Robins i SVT (ett förinspelat program, från början av veckan). Här ovan kan ni se ett intressant klipp ur programmet, där den förre landslagsbossen formulerar sig så här:

"Jag har faktiskt inte haft några förhandlingar
med IFK Göteborg, fram till nu i alla fall."

- Lars Lagerbäck i SVT.

Lagerbäck och Blåvitt - en magisk mix?

SILLY SEASON/ANALYS. Som BaraBen kunde berätta i förra veckan snackar IFK Göteborgs styrelse om att genomföra ett antal förändringar efter den förlorade säsongen 2010. Då utkristalliserade det sig i att ett flertal etablerade spelare sade sitta löst, till förmån för ett antal juniorer som ska få chansen i A-truppen.

Naturligtvis är inte vi så naiva att vi köper det här rakt av.

Det finns mycket mer än ren idealism bakom det här beslutet. Unga spelare kostar mindre att hålla i truppen än vad etablerade bänknötare gör. Dessutom så har IFK Göteborg en kostsam ungdomssektion som måste börja visa resultat, för att kunna berättiga sin existens. När kronor och ören räknas på marknads- och ekonomiavdelningarna på Kamratgården är det väldigt lätt att bara se ungdomssektionen som en ren kostnadsfråga, inte som en framtida investering.

Så må hända att avkastningen inte kom exakt så fort som föreningen från början hade kalkylerat med, men den känns levande. Mikael Dyrestam var den första att gå hela vägen från pojklagsspel upp till startelvan i A-laget sedan visionären Roger Gustafsson lade fram sin plan för framtiden för mer än ett decennium sedan. Nu har de unga killarna pressen på sig. Vi blåvita är just nu med om en avgörande fas i den här föreningens historia, en omställning från "köpelaget" till det hemmasnickrade.

Om fem år förväntas drygt dussinet A-lagsspelare ha gått samma väg.
Först när vi står med facit i hand kan vi avgöra graden av succé eller fiasko.

Men på samma sätt som framtiden fostras på Änglagården och i vår skolverksamhet så är A-lagets ledning naturligtvis tongivande för hela föreningens verksamhet. De som spelar för IFK Göteborg i Allsvenskan och den eller de personer som tränar det laget sätter standarden för hur ungdomssektionerna kan verka. Ett framgångsrikt A-lag gör alla ungdomslag attraktiva och gör det möjligt för våra P10-killar, P14-spelare och i framtiden även våra F15-tjejer att inspireras till framgång och fortsatt satsning på fotbollen - i en allt mer konkurrensutsatt vardagsmiljö.

Nu ställer vi oss frågan, är före detta förbundskapten Lars Lagerbäck mannen för det uppdraget? Kan han möjligtvis vara en avgörande bricka i den här historiska processen och omvandlingen? Spontant är jag tveksam. Men med tiden växer sig hans namn allt starkare. Jag läste Lühr i GT och Expressen - som avslöjade nyheten - fundera kring Lagerbäcks framgångar i seriespel. Faktum är att han tog sitt landslag till mästerskap efter mästerskap, just i seriespel. När det sedan kom till cupspelen i själva mästerskapen nådde laget aldrig riktigt fram till de väldigt höga, nästan orimliga, krav som ställs på laget från den svenska allmänheten.

Jag kallar det 94-spöket.

När man en gång fått smaka på framgång är det väldigt svårt att acceptera misslyckanden. Och ribban för vad som är ett misslyckande höjs många snäpp när ett lag når nästan svårförståelig framgång. Som den från sommaren -94 i USA. Men exakt samma recept går att skriva ut för de blåvita fansen som än i dag drömmer sig tillbaka till 1980-talens framgångar i UEFA- och Europacupen, eller vi som växte upp med 90-talets Blåvitt där Champions League-gruppspel var snarare standard än undantag.

Det är fullt möjligt att IFK Göteborgs supportrar har fullständigt orimliga krav sett till hur vår förening ser ut i dagsläget. Sett till vad vi faktiskt kan prestera som organisation. Men det här ögonblicket varar endast så länge som du blinkar, när ögonen åter öppnas kan du forma nästa sekund till en ny verklighet. Framtiden är ännu ej skriven.


Ur det perspektivet är de höga kraven en jättelik styrka. IFK Göteborg som organisation har alla förutsättningar i världen att växa sig starkare på den svenska och nordiska, men om man sköter sina kort rätt - även Europeiska fotbollsmarknaden. Pengar är allt i dagens marknadsekonomiska kapprustning, men även den rikaste förening kan gå omkull snabbare än någon klarar av att förutspå.

Precis på samma sätt kan en liten och i det större perspektivet fattig förening som IFK Göteborg nå oanade framgångar om vi sköter våra kort rätt och satsar på något som är annorlunda och unikt. Om hela organisationen tror på det som är föreningens vision. Och genomför planen till punkt och pricka.

Därför vore Lars Lagerbäck en bra manager för IFK Göteborg. Han vill spela ett 4-4-2 som IFK Göteborg byggt alla sina framgångar på. Han har större landslagsmeriter än någon annan svensk tränare, Tommy Svensson inkluderad, sett till antal mästerskap som laget kvalificerat sig till under hans ledning. Därmed är det ett namn som medför respekt, som kan föra organisationen åt samma håll som A-lagets vision kräver av den. Jag hyser respekt för Lars Lagerbäck som tränare.

Men samtidigt förstår jag oron. Han fick en stämpel på sig som "tråkfotbollens" företrädare och vi minns alla hur efteranalysen i kölvattnet av 0-0 mot Turkiet lät. Vi vet nog alla hur medier och fans kommit mil i från landslagets verksamhet under Lagerbäck-eran. Men i ett klubblag som Blåvitt är det mycket svårare att skärma av sig på det viset. Lagerbäck skulle få anpassa sig till Kamratgården, inte tvärtom. Låsta dörrar och en stängd kultur skulle ingen acceptera i den här staden.

Speciellt efter ett år med alla dessa avslöjanden om bastuklubbsmentaliten och med färskt minne av fifflarna i duon Mats Persson och Janne Plånbok hängande över oss. Visst, de offrades på många vis på Kamratgårdens altare, för allas väl - men det som de lämnade efter sig var en stor skepcis mot skumraskaffärer och hemlighetskultur. Där vet jag inte hur Lars Lagerbäck skulle klara av utmaningen.

Men alla formar sin framtid på egen hand. Kanske kan IFK Göteborgs framtid innehålla en före detta förbundskapten? I vilket fall lär de närmaste fem åren visa om föreningen klarar av att uppfylla sin egen potential. Om den gör det, kan vi få se en ny era av framgång som inget annat svenskt lag lär kunna hänga med i. En förutsättning för att nå framgångar på ett internationellt plan. Och den typen av framgångar har ju Lagerbäck redan en dokumenterad svit erfarenheter av. Det kan bli en magisk mix.

Frankies Mayhem: Messi, Maradona & Nigeria

Larger then life - dagens tränarduell i VM

"Han är lite kortare än mig. Och kanske lite rundare."

- Lars La(r)gerbäck om Diego Armando Maradona

i SVT inför dagens match mellan Nigeria och Argentina.

Framtidens Blåvita landslag!?

LANDSLAGET. För några dagar sedan var jag hemma hos mina kära föräldrar. De är några av de få människor jag känner som fortfarande äger en VHS-spelare. Jag bestämde mig för att rota igenom de gamla inspelade banden och se om jag hittade något värt att se. Efter lite rotande titlar bland ögonstenar som Jönsson-ligan och Rederiet hittar jag något som jag trodde var försvunnet sen länge. Den klassiska VM-krönikan från 1994! Jag ryste till i hela kroppen, slängde in bandet i VHS-spelaren och blev rent nostalgisk när de suddiga, men väldigt historiska, bilderna uppenbarade sig på tv-rutan.

Det är konstigt, 1994 känns inte särskilt längesen. Det känns som det var igår Ravelli gjorde en räddning som inte bara höll Sverige kvar i turneringen, utan också räddade Håkan Mild från att bli ihågkommen som "killen som brände straffen 94". Om man kollar på truppen från 1994 går det inte att missa att IFK-Göteborg ägde 90-talet inom Svensk fotboll. Hur man än vrider och vänder på det så var det där alla ville spela. Men det var inte det som den här texten skulle handla om. Det var om landslaget.

Under senaste årtiondet har jag haft svårt att se att den gemenskap, vilja och vinnarskalle som fanns i landslaget under 90-talet har odlats och levt kvar. Visserligen har vi tagit oss till slutspel, visserligen har vi överlevt "dödens grupp" och visserligen tar jag fortfarande Lars Lagerbäck i försvar när jag säger att han gjort en helgjuten insats under sin tid som tränare.
Att stämningen i gruppen däremot inte varit densamma har många olika anledningar. Det har exempelvis varit oerhört tydligt att somliga spelare inte klarat av Zlatan och hans totala brist på ödmjukhet. Lika tydligt har det varit att Mellberg och Ljungberg inte kommit överrens med varandra alla gånger. Det är när man ser sådana saker som man tappar tron på ett lag, och gör man det har man heller inga förhoppningar om att ens land ska gå särskilt långt i turneringar. Var det egentligen någon som blev förvånad över att vi inte nådde slutspel i kommande VM?

Framtiden däremot, ser väldigt ljus ut. Det blev riktigt tydligt när jag i somras såg U-Landslaget ta sig ändå till semi i U21-EM. Till skillnad från när man sett "det riktiga landslaget" spela, såg jag en spelglädje, en glöd och en jävla vilja. Som blåvit supporter glädjs man ju dessutom av att se spelare som Söder, Bjärsmyr, Wernbloom, Berg och framför allt Gustav Svensson spela. Jag säger inte att det är så, men jag har svårt att tro att dessa "grabbar" och den inställning de fostrats till i IFK Göteborg inte spridit av sig på resten av "det nya landslaget". Precis på samma sätt som jag tror att våra spelare i 94 års upplaga spred exakt samma anda på den tiden.

Med korten vi har på hand ser det som sagt väldigt ljust ut. Nu gäller det bra att Erik Hamrén vågar. Det ska bli minst sagt intressant att se hur vårat landslag utvecklas de närmaste åren. Häromdagen såg jag en intervju med Hamrén då han sa något i stil med att de spelare han söker är de som arbetar hårdast och vill bli bland de bästa i världen. Jag tror att många från förra årets trupp i U21-EM har just den inställningen och vinnarskallen som behövs, jag hoppas bara att Hamrén tror och vågar satsa på de killarna ochså. Gör han det så har vi en grymt intressant framtid och den ser jag fram emot!