Intryck från åren som gått

NOLLNOLL-TALET. Ett decennium är till ända och ett större antal av BaraBen.com:s bloggare tolkar och sammanfattar - från sina egna och unika sätt att se på världen - de gångna åren i fotbollsvärlden. Vinjetten är som på många andra håll i dessa tider NollNoll-talet, eller 00-talet om man så vill. BaraBen:s NollNoll tal is here.

Som liten pojke brukade jag sitta och tänka på hur gammal jag skulle vara år 2000. Bilden jag hade målat upp var en av mig själv i ovårdat långt hår och uppknäppt flanellskjorta med sliten t-shirt under; det hela var väl egentligen en väldigt skev bild av framtiden men jag växte upp i en sömnig medelklassförort till Kungälv och de större ungarna stod fortfarande med ena kängan i Grungen på den tiden. Plötsligt har visst tio år till gått och jag skall försöka sammanfatta mina känslor rörande detta förhållandevis guldfattiga decennium. Till råga på allt har jag blivit vuxen.

Jag tar mig friheten att mena att jag inte är en pojkspoling längre. När man sitter och bläddrar igenom listan på spelare vi startat med under den gångna säsongen blir man lite ställd. Herrarna Bärkroth och Söder gjorde uppenbarligen mer vettiga saker med sina tonår än jag; de kan räkna färre rynkor på huden än undertecknad och har redan hunnit beta av att spela i den finaste av tröjor. Men 2000-talet har såklart varit mer än den tid då plötsligt spelarna på planen började bli yngre än jag själv. Laget jag älskar föddes igen framför mina ögon.

En händelse skiner klarare än såväl självaste Poseidon som Walles skalle i straffområdet på Fredriksskans. Jag talar om SM-guldet. Jag var ruggigt sjuk den dagen men släpade mig ändå till Ullevi; efter universalmedlet mot alla smärre krämpor (två thailändska energidrycker, två välkända värktabletter av påstått intelligent typ samt två glas porter) fick jag ett minne för livet och en nätt liten feber på runt de fyrtio som höll i sig i dagar efteråt. Det var en annorlunda typ av lycka och väl värt det. Euforin var större i stunden den där gången som Kalle gjorde mål i sista minuten mot Ellos borta, när århundradets mål helt otippat sattes på Behrn arena eller när Hjalmar sköt för att döda på ett sommarsoligt Örjans vall. Känslan var för mig mer en av rättvisa; de gudsförgätna matcherna i slutet på den föregående säsongen hade plötsligt genomlidits med ett syfte. Enbart fågel Fenix hade kunnat göra något liknande, och än mer osannolikt var att det hela skedde på den där hockeyarenan som vi aldrig riktigt kan kalla vårt hem.

00-talet var också många tvångsmässiga promenader förbi det stora hål som gapade några hundra meter väst om vårt tillfälliga hem; vi skövlade helig mark den dagen när reportrarna stod redo med sina kameror och såg den östra läktarens gamla bjälkar knäckas som tändstickor; men det gjordes för att bereda väg för något bättre. Hjärtat vid korsningen Parkgatan-Ullevigatan slår hårdare än på flera säsonger. I år kom ingen därifrån oberörd. Vägen till framgång kräver att man slaktar en eller annan helig ko och med regelbunden frekvens ifrågasätter påståendet att himlen är blå. Vi hade nästan glömt bort detta och skall egentligen be en bön av tacksamhet för att vi vaknade upp i tid. Den som vill veta hur fel det kunde ha gått kan motvilligt tvinga sig till en hufvudstadsresa och vid ankomst betrakta närmsta person i grön-vita kläder. Världen står aldrig stilla; den som är stark rör sig i takt med tidens strömmar.

Slutligen måste jag bli känslosam; jag sitter lycklig med händerna fulla av pusselbitar men har inget inget bra bord att lägga dem på; så denna del av texten blir kort. En match har alltid kunnat göra mig till just den personen jag mest gillar att vara; en hysterisk dödshuligansupporter med ork (och självutfärdad licens) att chockrasera alla Stampens hus medelst jordbävning. Det handlar om att sjunga rösten ur led trots åtaganden dagen efter; att låta knogarna vitna i spänd förväntan innan straffen slås; att överväga att surhaj kanske kan vara gott; att veta att man i dagar efter en seger har en fördel gentemot vem som helst av alla de där som inte bryr sig. Det handlar till stor del om kärlek och det handlar i högsta grad om att leva; och det är en kärlek och ett liv utan ånger. Det bästa av allt är att resan inte är slut än på långa vägar. Vi har tio år av framgångar framför oss. Varje dag som går för oss en liten bit närmre det kommande guldet, det skall bli roligt att se på vilket sätt som vi vinner det!