"The Queen förvandlades till en blodig krigszon"

GÄSTKRÖNIKA. Gais huligangruppering Gärningsmännen gav sig i fredags på cirka 75 gäster på puben "The Queen" på Viktoriagatan. Enligt uppgifter till BaraBen.com från personal och gäster skall hälften av dessa varit vanliga blåvita fans och den andra hälften förfestande ungdomar - varav majoriteten unga tjejer. Det här är en gästkrönika som sticker ut, då det är en vittnesskildring från en vanlig blåvit supporter - som fastnade mitt i Göteborgs omotiverade fotbollsvåld .

The Queen, Viktoriagatan, 2009-10-23. Det var matchdag i Göteborg i dubbel bemärkelse. Gais mötte Malmö i en viktig match på Gamla Ullevi medan Blåvitt skulle promenera hem segern mot Brommapojkarna i Stockholm. Själv satt jag på krogen The Queen i centrala Göteborg i egenskap av blåvit och följde matchen.

Vi slog Brommapojkarna med 3-0. När Niclas Alexandersson punkterade matchen med sitt 2-0 mål så visste jublet inga gränser. Euforin var oerhört stark och nostalgin gick att ta på. Återigen skulle guldet hem till Göteborg. Bara någon kilometer i från mig så hade Gais spelat 1-1 mot Malmö.

Runt omkring 23:00 och cirka två timmar efter matchernas slut så befinner jag mig fortfarande på The Queen men nu på uteserveringen och dricker öl med ett gäng polare. Ironiskt nog sitter vi djupt insatta i en diskussion gällande fotbollsvåldet och dess påverkan på idrotten när jag plötsligt ser hur de båda vakterna på The Queen tar upp sina batonger och vrålar någonting mot en av sidogatorna. Sedan går allting fort. Jag hinner uppfatta det typiska huliganvrålet och sliter in resten av människorna på uteserveringen genom dörren. Jag lyckas få en skymt av vad som sker på sidogatan bredvid.

En lång korridor av människor förflyttar sig snabbt mot The Queen. De är säkert femtio till hundra stycken. Att uppskatta folkmassans storlek är inte direkt det första som slår dig när du i adrenalinets impuls bara vill komma ur vägen. Därför kan jag bara svara uppskattningsvis, de kan ha varit färre eller fler. Jag trycker mig in genom dörren och vrålar till folk att ta det lugnt. Trots att vi är under sjuttiotalet personer därinne så drar jag en löjlig och i stort sett patetisk
parallell, Heysel.

"Fan också, jag vill inte dö härinne."

Folk stannar upp och lugnar ner sig, någon garvar. Han sätter snabbt skrattet i halsen när en cykel helt plötsligt finner sin väg genom en av de stora glasrutorna som täcker The Queen. Plötsligt bryter helvetet lös, Queen förvandlas till en krigszon. Fotbollsvåldet har flyttat in i vardagen och in på min favoritkrog.

Samtliga rutor på The Queen krossas inom loppet av några sekunder och platserna där det nyss fanns fönster gapar nu tomma. Folkmassan på utsidan ser sin chans till ytterligare förstörelse och det regnar in stolar, bord och vägskyltar. Jag hinner uppfatta hur ett och annat glas flyger in genom rutorna och krossas mot bardiskarna. En kille bredvid mig vrålar att vi måste ut, jag försöker lugna honom. Plötsligt träffas han av en projektil från utsidan rakt i ansiktet. Han segnar ihop men reser sig. När jag stirrar på hans ansikte så är han blodig. Jag misstänker att ena ögonbrynet spruckit.

Runt omkring mig har människor försökt gömma sig för att placera sig utom räckhåll för huliganernas anstormning. Men de lediga ytorna räcker inte till. Ännu en cykel kastas in genom fönstret och denna gången träffar den sitt mål. En Blåvittsupporter vid bardisken får den i ryggen. Jag ser hur det bildas en liten blodpöl på baksidan av hans skjorta.

I en blandning av glassplitter och diverse projektiler står jag och försöker jag mana till lugn. Tjejerna som är i stor majoritet på krogen skriker, personalen har intagit bilkrock-ställning bakom bardiskarna, vakterna försvarar ingången med sina batonger mot ett gäng med huliganer som försöker komma in genom entrédörren. Jag själv står bara där och lapar på min öl.

Situationen är surrealistisk.

Händelseförloppet utspelar sig under ett fåtal minuter innan polisen är där vilket får reaktionen att huliganerna sprider sig och försvinner. Vad de lämnar bakom sig är ett inferno av glas, en liten mängd blod och en hel del inredning som förpassats sig till en plats där den absolut inte hör hemma.

Vi sticker från The Queen. När vi kommer tillbaks tre timmar senare så har krogen öppnat igen. Rutorna är lagade, glaset har sopats upp och det enda som finns kvar som påminner mig om vad som nyss har hänt är cykeln som står utanför entrén. Det slår mig att fotbollsvåldet inte inhämtat någon seger idag heller. Scenariot som utspelade sig för några timmar sen är redan bortglömt. Vakterna har återgått till sin trevliga och lediga stil. Allt är som vanligt igen.

När jag går hem senare på kvällen så upptäcker jag blodfläckarna på min skjorta. Det enda beviset på vilket inferno jag egentligen befann mig i. Händelsen rapporteras som en liten notis i en av våra dagstidningar.

"En liten grupp problemsupportrar krossade tre rutor på krogen "The Queen" i
centrala Göteborg".

Det är inte sant som tidningarna skriver. Att fotbollsvåldet ökat lavinartat, det finns inga belägg för det. Men det hör fan inte hemma på en krog bland oskyldiga människor. Ska en tonårstjej behöva lida för att hennes bänkgranne tillhör GU? Den frågan är retorisk, fotbollsvåldet hör fan inte hemma bland oss. Bland de som älskar Blåvitt och aldrig hatat.

Nästa gång jag hör en hatramsa på en match så skall jag fan låta bli att sjunga med. För jag är så trött på hatet som föder våldet. Jag sparar hellre min röst till att sjunga om kärleken till Sveriges bästa fotbollsklubb.

Forza Änglarna. Mot guldet!
/ Ernst Andersson.