Landskamp mot Danmark får mig för övrigt osökt att tänka, inte på fylledansken, utan på EM 92. Jag var åtta år och EM i Sverige var egentligen det första stora mästerskapet jag följde. Jag minns VM 1990 väldigt vagt och kan inte riktigt känslomässigt relatera till 1–2, 1–2, 1–2. Men jag har klara minnen av Janne Erikssons 1–0-nick mot Frankrike i öppningsmatchen. Det tror jag de flesta andra som följde turneringen också har, utöver vinsten mot England med Brolins mål och den snöpliga förlusten mot Tyskland i semifinalen med Hässlers frispark. Vad många, inklusive jag själv, kanske inte har riktigt lika klara minnen av är att vi faktiskt slog de blivande europamästarna Danmark med 1–0 i gruppspelet.
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
Men varför är landskamperna viktiga även om man bara bryr sig om Allsvenskan? För att en slagkraftig landslagsfotboll skapar intresse för inte bara landslaget utan även för svensk klubblagsfotboll. Inte ens de svenska klubblagens internationella framgångar från slutet av 70-talet och vidare genom 80-talet skapade något drag kring en serie som därför snittade runt 5 000 åskådare per match. Under 2000-talet har den siffran fördubblats. Det är inte så enkelt som att landslagets framgångar under 90-talet lade grunden för intresset, och att landslagets framgångar under 2000-talet hållit intresset uppe, men det är ingen slump att Allsvenskans två mest publikglada perioder inträffat under 50-/60-talet samt nu. Så oavsett hur mycket jag och alla ni andra vill ha "allt ljus på Blåvitt" går det inte att bortse från faktum; en förlust mot Danmark och ett missat VM stjälper det vi älskar mest mer än det hjälper.
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
Minns ni förresten de där samlaralbumen för klistermärken som poppade upp likt svampar varje gång det var mästerskap? Jag har ett från EM 92 (Serieförlaget) komplett med alla 261 klisterbilder, jag har ett från Allsvenskan 1993 (också det Serieförlaget) som inte är halvfullt, och jag har två från VM 94. Dels Serieförlagets som jag aldrig brydde mig om, dels en, verkar det som, ursprungligen italiensk variant utgiven i Sverige av Atlantic. 366 klisterbilder totalt. Två rutor är fortfarande tomma. USA:s Cobi Jones och Mexicos Miguel España. Man kunde ju skicka in dubletter till förlaget i utbyte mot bilder man saknade, vilket jag även gjorde, men dessa två lyckades jag aldrig få tag på. Den där jävla España blev inte ens uttagen till Mexicos trupp i slutändan. Han och Cobi Jones har plågat mig i 15 år nu. Kan ni befria mig från min plågoande? Maila feldgrau[at]baraben.com.
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
Mitt intresse för annat än Blåvitt har för övrigt stadigt minskat sedan 2002, det år då jag fastnade på riktigt för IFK. Jag har alltid hållit på Blåvitt, så länge jag kan minnas, men under just kvalmatcherna mot Västra Frölunda det året var jag fast för evigt. Hur som helst hade jag som ung ett enormt sporintresse. Fotboll, ishockey, bordtennis, handboll, speedway, bandy, friidrott, tennis, skidsport, sändes det på tv såg jag det. Jag var nästan mer hockeyfantast än fotbollsfantast som ung. Men efter hand har intresset försvunnit. Efter 2002 har det gradvis gått från allmänt sportintresse till intresse för fotboll och alla landslag, till intresse för svensk klubbfotboll och alla landslag, till intresse för svensk klubbfotboll och fotbollslandslaget, till intresse för svensk klubbfotboll enbart. Jag såg inte ens alla VM-kvalmatcher förra hösten. Hockey-VM, vad fan är det? Jag intresserar mig inte ens särskilt mycket för de stora europeiska fotbollsligorna. Jag är lite skrämd över min fanatism. Det var aldrig meningen att det skulle bli så här. Egentligen vill jag vara intresserad av all sport, men i jämförelse med Blåvitt står sig hockey-VM, Vasaloppet, Premier League och bandyfinalen slätt.
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
I det där samlaralbumet från EM 92 har jag förresten ett par autografer också. Thomas Ravellis, Stefan Rehns och Johnny Ekströms. De besökte Frölunda Torg—i egenskap av Blåvitts bidrag till truppen, Mikael Nilsson var inte där då hans autograf saknas—strax efter EM och där var man som liten grabb och fick tre signaturer. 16 år senare, förra året alltså, var Glenn Strömberg på besök på samma torg i den Hemköpbutik jag extrajobbar i, där han naturligtvis gjorde reklam för sina matprodukter. Jag tog för skojs skull med mig albumet för att få även hans autograf. Så här i efterhand har jag insett att Glenn, likt den där jävla Miguel España, aldrig blev uttagen till truppen. Jag undrar fortfarande vad han tänkte när jag bad honom skriva autografen över hans bild i albumet.
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
Det kommer kanske inte som en chock för er att jag älskar att gräva i fotbollshistoria, fotbollen som kulturfenomen och fotbollsstatistik. Därför är det med skam jag tillkännager att jag först nu tagit mig tid att läsa Simon Kupers klassiska verk Football Against the Enemy som släpptes ungefär samtidigt som mitt samlaralbum med 364 av 366 bilder inklistrade. Först och främst slås man av den turbulenta tid som början av 90-talet faktiskt var för fotbollen i Europa. Inför EM 92 stod två reservlag redo att ta över EM-platser från Jugoslavien respektive OSS, där Danmark inte bara fick sin plats utan till och med vann turneringen. Bara en sådan sak. Och vem tänker, när Helsingborg spelar i Armenien, Georgien och Bosnien inom loppet av en månad, på att dessa länder inte ens existerade för 20 år sedan? När det uppdagas att ett antal matcher i kvalomgångarna till europacuperna med största sannolikhet varit uppgjorda känns det som en piss i havet gentemot den då nya ryska ligan som beskrivs i Kupers bok. Alla 18 tränare svarar att det förekommer uppgjorda matcher i ligan, samtidigt som alla 18 tränare förnekar att deras lag spelar några uppgjorda matcher.
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
Fast känslomässigt är nästan U 21-landslagets EM-kval mot Kazakstan imorgon viktigare. Sommarens slutspel gav mig intresset för landslagsfotboll tillbaka, på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt. Nu är det dags för de yngre förmågorna att kvala till ett nytt EM och en vinst i morgon lägger grunden för att ta U 21 till ett slutspel i Danmark 2011. Jag hade hellre sett den matchen än dagens rysare.
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
Appropå fusk så har Kims stolpflytt och Wandersons utgångna arbetstillstånd diskuterats livligt i veckan. Men var det någon som egentligen trodde på något annat än två friande beslut? Men den största frågan är ändå, varför försvann AIK:s regelbrott—att ha med en tolk på bänken som inte stått uppskriven på listan över personer som får befinna sig i den tekniska zonen—i den stora diskussionen? Löjligt, ja. Men om man nu ska tjafsa om en flyttad stolpe och om arbetstillstånd, varför inte tjafsa om en tolk?
Man borde ju egentligen ta upp och ge Flavio eller vad aiks nya brasse heter, ett gult kort för att han tog av sig matchtröjan och kastade upp den på läktaren efter ett av sina mål i derbyt mot djurgården...
SvaraRaderaPaninis album från VM-86 är det finaste. Antal Roth, Tomas Boy, Steve Archibald osv.
SvaraRaderaHade gått en del på blåvitt innan, men den dagen jag riktigt fastnade för blåvitt var, tro det eller ej, cupfinalen i Royale League mot FC Köpenhamn på Ullevi 04/05. Kommer aldrig att sluta minnas det där jävla straffdramat, Mourads stolpe och Sebastian Johansson riktigt dåliga straff när vi kunde avgöra den där regniga, iskalla dagen... fan...
SvaraRaderaFlavio fick väl gult kort för det!?
SvaraRaderaI vilket fall så fick han ett gult kort i den matchen!
Tror inte att Allsvenskan och landslaget har så mycket gemensamt längre. Efter Bosman, så spelar i princip ingen landslagsspelare i Allsvenskan. Detta var annorlunda förr. Faktum är att det är den största invändningen från de som inte följer sitt lag varje omgång i Allsvenskan, den innehåller inga stjärnor. Landslagsstjärnor.
SvaraRaderaDäremot har Lagrell sett till att klubblagen får konkurrera med landslaget enligt Lagrells regler, dvs. alla pengar ligger i en stor hög och the pamp himself avgör vilket lag som ska få hur mycket. Och hittills har det hållit, en svag liga har utarmats ännu mer till förmån för kvalificeringar till VM. Kvalificeringar som har varit kvasiframgångar.
"Mitt intresse för annat än Blåvitt har för övrigt stadigt minskat sedan....osv"
SvaraRaderakände fan igen mig direkt!!! Allt för blåvitt!
Måste bara säga ett kvalmatcherna mot västra frölunda även var startskott för mitt blåvita intresse! Keep up the good work
SvaraRaderaGött feldis, jag känner igen mej exakt! Jag känner också att jag borde intressera mej för mer sport, men det är fan bara Blåvitt som är intressant! Men intresset för Blåvitt tar sig ju å andra sidan snudd på psykotiska former...
SvaraRaderaHittade ett Panini-album från Mexico 1986 näst intill komplett. I VM 1990 skickade jag efter de bilder som saknades men man missade att skicka med Hamed Hamzy från Egypten. Där har ni min plågoande
SvaraRaderaFörresten, Skecka blåvitt
SvaraRaderaMycket igenkänning i det här inlägget. För mig var det Italien-VM (eller egentligen kvalet dit) som var den stora introduktionen till landslagsfotboll.
SvaraRaderaMen roligast var ändå att feldgrau extrajobbar i samma mataffär som jag gjorde 2000-2001. Fast då hette den såklart Billhälls. Finns det osannolikt sunkiga rökrummet kvar innanför lunchrummet?
Cliff/ Haha, gött. Jag började extrajobba där för 7½ år sedan så vi missade varandra med något halvår eller så... Rökrummet är kvar men är numera plats för en massagestol. :)
SvaraRadera