Det är som andra världskriget - de goda segrade till sist

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er supportrar. Ibland ett okänt namn, ibland en blåvit profil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material. I dag uppmanar signaturen "K Duker" till "lugn bara lugn".

Jag brukar vara harmonisk på hösten, det är något med kylan i luften och färgerna på löven - som får mig att slappna av. Just i dag är jag allt annat än avslappnad och harmonisk. Jag är så brutalt stressad. Tanken på den första November framkallar så många olika känslor på samma gång att jag börjar tro på en andra Big Bang.

Ur alla dessa känslor kan få plats i min arma kropp på en och samma gång är för mig ett mysterium. Skräcken och Kärleken går liksom hand i hand, på väg mot ett öde ingen kan förutspå.

Jag har alltid haft svårt att hantera stress. Stressade situationer får mig att tänka på allt annat än uppgiften som faktiskt stressar mig. Men inte den här gången. Det är fullkomligt omöjligt för mig att få bort tankarna från matchen på söndag ur mitt huvud. Mitt jobb blir lidande, jag är så förbannat ofokuserad. Flera gånger om dagen sveper en nervositetsvåg av guds nåde över mig. Pulsen galopperar iväg till omänskliga hastigheter och fingrarna darrar i takt med höstlöven utanför. Jag får en känsla av ångest i hela kroppen. Den är svår att hantera.

Jag försöker hålla mig borta från hemsidor eller artiklar som har med domedagen att göra. Men misslyckas gång på gång. Utan att märka det har jag plötsligt surfat in på AIK-supportrarnas bloggsida och läser om hur de ska fira guldet i vår borg. Det får mig att tänka på nattens mardröm. Jag vaknade av en dröm, värre än de innehållande massmördare som jag plågades av för ett antal år sedan. Gustav Svensson står vid sidlinjen och gråter. Tårar rullar långsamt ner längs hans orakade kinder. Han är förtvivlad. Jag ser inte vad som händer på planen. Sedan vaknar jag.

Jag ringer min storebror. Han har ett blåvitt hjärta nästan lika stort som mitt. Men han är inte nervös, han mår inte dåligt, han får inte panikattacker. Han är inte förtvivlad. Han är LUGN. Han skrattar åt nervositeten i min spruckna röst. Han pratar till mig som om jag vore praktikanten i ICA-reklamen. Han dumförklarar mig och mitt uppenbara tvivel på mina hjältar. Han lyssnar på mina osammanhängande meningar.

HelveteattgustaväravstängdhanbehövsverkligenochtänkomvispelarlikaförbannatdåligtsomvigjordeiförstahalvlekenmotbrommarpojkarnaochhalmstaddåvetjagintevadjaggörochtänkomdetverkligenintegårbratänkomAIKtarguldivårborgivårthemdåkommerjaggråtaochskrikaochjagspyrpåmigsjälvochjagklararintemerochvadskajaggörajagmårpissochjagklararinteavdethärsnällahjälpmigvadskajaggöra.

Han andas tungt nu. Ta det LUUUGNT, säger han. "Det är som andra världskriget. Det var åt helvete och massa oskyldiga fick lida. Men de goda segrade till slut. Det samma gäller nu." Han säger att Blåvitt kommer lösa det här, att jag måste ta det luuugnt. Jag måste lita på att Blåvitt aldrig kommer sabba en sån här chans, de vet vad som krävs och de kommer aldrig vika ner sig. Det kommer aldrig någonsin att hända. Så jag kan bara fortsätta att jobba, ta mig i kragen och ta det luuuuuugnt.

Allt löser sig, det är ingen fara.

Men jag kan inte ta det lugnt. Det känns som att sitta på en vippbräda placerad strax ovanför ett väldigt brant stup. Hur kan man vara lugn då? Hur är det ens möjligt? Jag tror att min brors filosofi är väldigt förlitad till Blåvitts vilja. De sitter allihopa på den där vippbrädan, och de tänker aldrig någonsin trilla över stupet. Min mardröm är min brors dröm. Hade han drömt den samma hade inte Gustavs tårar vid sidlinjen varit tårar av förtvivlan, de hade varit tårar av glädje.


Två timmar efter vårt samtal länkar min kära bror det här klippet till mig, och jag känner mig träffad.


Visst är det stora saker på gång, men lugn bara lugn. Vi löser det här. Och på tal om min andra krönika. Jag måste varit hög på endorfiner när den skrevs. Jag kommer inte fira om AIK tar guld i i vårt hus. Men jag kommer vara stolt. Stolt men förtvivlad. Men nog snackat om det. Det kommer aldrig hända. Luuuugn, bara luuuuugn.

/K. Duker