Idag är det ståplats som gäller här!

MATCHTANKAR. När jag vaknade upp idag trodde jag mig vara smittad av Svininfluensan. Näsan rann, halsen kändes lika grusig som fotbollsplanerna på ruddalen. Det var helt enkelt en sånn där dag där man måste hitta motivation att gå upp. Under dagen hade jag sett fram emot en härlig match mot Halmstad och tre sköna poäng till IFK. Nu blev det inte så.

När jag tagit mig till Gamla Ullevi och slagit mig ner i sätet kändes det inte särskilt nervöst. Den största nervositeten låg i huruvida Gustav, Sella eller Dyrestam skulle dra på sig gula kort. När en polare i vår "baraben-klick" kliver in på arnenan säger han:

"Idag är det ståplats som gäller här!"

Jag skrattar lite som vanligt och sjunker tillbaka och tänker att SÅ spännande blir det nog inte att man kommer stå upp hela matchen. Mer fel kunde jag inte ha.

Matchen börjar rätt trevande, men innan 0-1 målet får Blåvitt faktiskt till några skapliga chanser. Sella har bland annat ett jätteläge som han bränner strax över ribban. Men när 0-1 kommer försvinner det lilla offensiva spel vi trots allt hade i början. Många bollar hamnar hos Hysén och han gör riktigt bra nedtagningar, problemet är att ingen fyller på och ingen tar andrabollen. Det är förvisso inte det enda som går fel. Hela spelet blir trevande och stressigt, många bollar slås fel, och många går bort sig.

Det är väl egentligen ingen som gör en riktigt bra insats i första halvlek, och trots att Bärkroth är tekniskt skicklig emellanåt så går det fullständigt åt skogen för honom när han ska dribbla stående. När han väl kommer förbi och det blir riktigt farligt uppstår en situation där många ropar på straff, jag hann inte se några reprisbilder, men det känns som domaren står bra till och jag hör flera kommentera runt omkring mig att det nog inte var straff. När man börjar kolla på klockan och inse att en halvtidsvila nog behövs för att stuva om i laget och ha ett "litet samtal" i omklädningsrummet kommer 0-2 och en blandad känsla av vrede, besvikelse och uppgivenhet sprider sig i kroppen.

I halvtid står vi och diskuterar rätt mycket. Som den pessimist och bittra människa jag är frågar jag mig själv högt hur många 0-2 underlägen vi vänt under året.

-Jag säger bara Häcken hemma" får jag till svar från raden framför mig.

En stund senare säger jag också:

- Fan, hur det än går nu har laget gjort en grymt stark säsong med tanke på skador och sålda spelare.

återigen får jag svar från nedre raden:

- Vafan är det för inställning? Vi ska vinna den här matchen! Du snackar sånt jävla skitsnack. Vi kom iallafall tvåa, det luktar gaisare!

Jag minns inte hela samtalet, men jag minns att det gav mig hopp igen!

När spelarna kommer in för andra halvlek och klacken drar igång på högsta växel är det svårt att inte känna att vi faktiskt kan både utjämna och till och med vinna matchen. Stiller kommer in, vilket känns helt rätt. Den första kvarten av andra halvlek äger IFK matchen. Det radas upp lägen, laget känns som ett helt annat och det hade varit kul att se siffrar från bollinnehavet från den perioden. Jag tror faktiskt att jag står mer än jag sitter under andra halvlek, och när 1-2 väl kommer exploderar de flesta runt omkring mig, den kända Baraben-profilen Sandsäter däremot står där helt oberörd.

Med handen på hjärtat känner jag faktiskt vid 1-2 att vi skulle fixa minst ett kryss. Bollen skulle bara in, så enkelt var det! När Hysen väl sätter 2-2 kommer en känsla av eufori och lättnad. Men samtidigt blir jag MER nervös efter målet. Fram tills målet har klockan tickat på jävligt fort, efter målet däremot känns det som att den går på tok för sakta. Visserligen är matchen under kontroll, men man vet hur det är med fotboll, inget är säkert förren den feta domaren blåst i pipan. Och när han väl gör det drar jag en lättnadens suck.

Det enda som är riktigt tråkigt med matchen (bortsett från det faktum att vi inte får in trean) är att Gustav åker på ett gult kort. Jag har svårt att se vad som händer, men det känns som domaren står rätt placerad och ser exakt vad som händer. Men å andra sidan var det inte bara ett konstigt domslut idag. Hur som helst tycker jag att Gustav gör det rätt. Han offrar sig för laget och det hade nog utmynnat i ett friläge om han inte tagit kortet, och då vet man inte hur matchen hade slutat. Hur som helst så är det jävligt tråkigt att Gustav som är ett riktigt nav i vår spelmotor inte får vara med och spela sista matchen!

Nu hinner man lagom pusta ut innan man går och lägger sig, sen är det väl dags för sömnlösa nätter igen. AIKs match imorgon är inget man ska lägga energi på, det är på söndag guldet ska spelas hem och med handen å hjärtat tror jag att det kan vara bra att ha pressen att vinna på sig. Det värsta som kan hända är att tiden tickar iväg och man blir allt för defensiv och får ett mål emot sig i åttionde minuten. Något man däremot KAN hoppas på är gula kort. Ett gult kort på obolo och AIK tappar hela sitt anfalls-spel, ett gult kort på Ortiz och deras försvars-spel blir redigt försvagat.

Nu ska jag sätta mig ner, hälla upp en varm whiskey för min arma hals och försöka lugna ner mig, jag vågar påstå att det inte bara är mina nerver som inte riktigt är i styr efter den här kvällen!