2009/10/14

Derbyt blev hans första match med Blåvitt

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er supportrar. Ibland ett okänt namn, ibland en blåvit profil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material. I dag berättar signaturen "Jono" om en blåvit premiär.

Jag bestämde mig redan i somras, derbyt mot GAIS skulle få bli grabbens allra första match. Fixade biljetterna på familjeläktaren, köpte ett IFK matchställ till honom, gömde det ordentligt i garderoben. Matchdagen närmade sig och jag oroade mig för vädret, det såg inte så där lovande ut och jag ville verkligen att förutsättningarna skulle vara perfekta. Ok, grabben kan bli trött eller hungrig. Det går att ordna med korv och godis. Men blöt, nej, det får bara inte regna, tänkte jag. Dagen innan derbyt, väderprognosen pekade på fint väder, kallt men uppehåll. Perfekt! Grabben lekte fiskdamm där hemma, plockade ihop en massa saker som vi andra i familjen fick fiska upp. När det sedan var hans tur att fiska blev det stornapp direkt. Han fiskade upp sitt allra först IFK matchställ. Om det sedan blir som pappa hoppas på, så är det ett av de få blåvita matchställ jag kommer att behöva köpa till honom. Han blev alldeles stum av presenten, ropade högt av förtjusning när jag berättade "att imorgon, imorgon skall vi gå och se på IFK, bara du och jag!"

Matchdag, var på simskolan med grabben, lite nervös att han skulle bli för trött senare på dagen. Grabben brukar normalt dra på sig pyjamasen vid 19-tiden, men den här dagen skulle han sitta på Gamla Ullevi vid den tiden. Det blev DVD-film nästan hela eftermiddagen. Vid 17:30 klädde vi på oss våra IFK-tröjor och körde in till Göteborg. Min plan att parkera i Ullevigaraget sprack direkt, och jag insåg att det inte skull bli lätt att få tag i parkering nära arenan. Chansade på att han hade orken att fixa en promenad, parkerade på Södra Gubberogatan. Promenaden till Gamla Ullevi var inga problem, vi checkade in, såg Thomas Wernerson gå förbi i trappan, köpte godis och popcorn och satte oss på våra platser. Perfekt läge insåg jag; under tak och nära klacken. Jag var lite nervös, inte bara för själva matchen, utan även för hur grabben skulle uppleva det. Kände på mig att han skulle bli fascinerad av klacken, men skulle han fixa att sitta still i 90 minuter. Hoppades att IFK skulle göra mål så att han skulle få uppleva den stämningen och så hoppades jag så klart att IFK skulle vinna så att han även skulle få uppleva hur det är. När "Snart skiner Poseidon" började eka ut i högtalaren berättade jag för grabben att det var dags att ta fram halsduken. Han höll den över sitt huvud, precis så som vi övade hemma innan vi åkte. Jag sjöng för allt vad jag var värd, tänkte på hur min grabb upplevde hela situationen, hoppades att detta skulle bli något att minnas. Mindes hur jag själv upplevde det när jag var på UEFA-cupfinalen -82, SM-finalen -85, UEFA-cupfinalen -87, alla CL-matcherna på 90-talet, SM-guldet -07. Jag rös igen...."för vi glömmer aldrig Änglarna..."

Matchen körde igång. Grabben frågade lite om vad som skedde på plan, käkade lite popcorn, försökte klappa i takt som klacken gjorde, tittade med stora ögon på mig när jag i frustration brast ut i ett "men kom igen då". Plötsligt var Sella på rätt plats och stänkte in 1-0. Härligt! Jag jublade, grabben jublade men satt kvar på sin stol. Lyfte upp honom så att han kunde stå uppe på stolen istället, ville visa honom att när IFK gör mål då sitter man inte still. Det blev paus, så långt hade allt gått över förväntan, inte det minsta gnäll och IFK i ledning. Vi köpte korv, gick på toa och kom tillbaka på läktaren precis när matchen drog igång igen. Tyvärr tog det inte lång tid innan GAIS kvitterade till 1-1. Klockan tickade, IFK spelade bra, grabben höll intresset uppe, själv började jag bli mer och mer nervös och frustrerad. IFK måste ta det här, det var ju en del av min plan. Kämpa för SM-guld och kämpa för att grabbens första IFK-match skall bli perfekt. Det såg hopplöst ut. IFK radade upp målchanser, men det var alltid en häl eller en ribba i vägen. Jag började nästan ge upp hoppet.

Frispark i 92:a minuten, in mot straffområdet, bollen slås bort, slås tillbaka in mot straffområdet igen. "Ballongboll" hinner jag tänka innan den helt plötsligt nickas ner bort mot Sella, som vräker sig fram och får en tå på den. 2-1.........matchen är slut! Jag skriker, tittar på grabben, han står redan upp på stolen och skriker han också, jag lyfter upp honom, vi jublar tillsammans och jag känner mig väldigt nära honom, pappa och son, tillsammans, en gemensam upplevelse, ett gemensamt minne. Det känns stort!

Vi drar oss mot utgången, vi hör hur "Snart skiner Poseidon" spelas igen. Ryser. Håller grabben hårt i handen. Vi promenerar tillbaka till bilen, det är kallt, grabben är uppspelt, travar på hela långa vägen till parkeringen. Klockan är 21:20 när vi packar in oss i bilen. Hoppas mamma är vaken när vi kommer hem, säger han. Det tror jag nog att hon är, svarar jag. Det är bra, mumlar han precis innan han somnar, vi måste ju berätta för henne vem som vann matchen.

/jono

77 kommentarer:

  1. Världsklass! Du lyckas verkligen förmedla känslan hela vägen rakt in i hjärtat. Fullständigt ideal första match att se på Gamla Ullevi för övrigt. Synd att farsan inte tog det här initiativet/ansvaret när undertecknad var liten pojkspoling. Bra skrivet!

    SvaraRadera
  2. grymt bra skrivet!

    SvaraRadera
  3. Vackert! Minns själv min första match med (på Stora Ullevi) i mitten på 80-talet. Morfar, pappa och jag. 3-0 mot Öis och humöret på topp.

    SvaraRadera
  4. Språk analytiker2009-10-14 17:46

    jag träffa wenersson i trappa me! Kanske jag träffa deg med!

    Nu e din pöjk en Ängel, från Gais , matchen till livets siste stunn!

    Ängel ända in i benmärjen

    SvaraRadera
  5. Riktigt bra känsla i den här texten!

    SvaraRadera
  6. Förbaskat bra skrivet! Stormtrivdes att läsa detta! Spara texten o visa för din son när han är äldre, tror han kommer gilla det och även minnas det!

    SvaraRadera
  7. En annan Jonas2009-10-14 17:51

    Väldigt, vädligt bra skrivet!

    SvaraRadera
  8. Snyft, vackert! Längtar efter att min lille blir arton så han får följa med på Levande Sittplats...

    SvaraRadera
  9. Ok skrivet men framför allt var det äkta känslor du lyckades förmedla och det kommer man långt på!

    SvaraRadera
  10. Underbar beskrivning! :-)

    Min jobbkollega hade en liknande upplevelse när han tog sin två småkillar till deras första match just mot Gais.

    Efter matchen var de helt lyriska över stämningen och tror nu att alla Blåvitts matcher är likadana.

    På vägen hem tvingade de dessutom sin far att köra några extra varv runt kvarteret så att de fick vifta med sina nyköpta flaggor genom bilfönstret och tjoa lite till. :-)

    SvaraRadera
  11. Helt utomordentligt klockrent! Blev tårögd... Grabben kommer aldrig nånsin glömma det här, var så säker! SPARA TEXTEN till honom

    SvaraRadera
  12. Härlig krönika, värmde hjärtat.

    SvaraRadera
  13. Ha ha minns också min första match. Blåvitt-Dundee United ´87. Sämre start kunde man fått...

    Farsan ville inte gå med mig något mer, han insåg snabbt att han hade en passionerad Ultras till son redan som 11-åring..

    Bra skrivning!

    SvaraRadera
  14. Gulligt värre! Hur gammal är grabben?

    SvaraRadera
  15. Helt underbart skrivet! Satt och log för mig själv genom hela texten.

    Hur gammal är grabben din?

    Önskar dig all lycka med familjen!

    MVH skrikande ängel ifrån klacken

    SvaraRadera
  16. När får vi se grabben på räcket?

    SvaraRadera
  17. Fy fan vad vackert, tårögd bakom skärmen!

    SvaraRadera
  18. Simon Ström2009-10-14 19:12

    Den här grabben kommer få ett sån't härligt liv!

    SvaraRadera
  19. Fick en lite tår i ögat när jag läste detta. Mindes hur min far bar mig över spärrarna på Nya Ullevi när jag var lite, fina minnen måste snacka med farsan om det någon dag så vi kan minnas tillsammans. :-)

    SvaraRadera
  20. Bra skrivet, tackar gudarna för att min far tog med mig på matcherna under 90-talet det gav mig minnen för livet och en vilkorslös kärlek till blåvitt endast matchad av den för familjen.

    Blåvitt är religon!

    SvaraRadera
  21. Brukar inte orka läsa dessa krönikor, brukar hoppa lite mellan raderna, men här dubbelläste jag varje rad! Sjukt bra!

    Första matchen för mig tror jag var nån gång i slutet av 90 talet. Farsan är ju norrlänning så man fick gå dit med polare, och då var man ju över 10 bast iaf. Den match från barndomsben jag bäst kommer ihåg är kvalet mot VF. Kul att storma gamla :)

    Hur gammal är din lille pöjk?

    SvaraRadera
  22. Väldigt fint skrivet! Tack så mycket för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  23. Bästa på lääänge, underbart! Du har säkrat en till blåvit själ <3

    SvaraRadera
  24. Grymt bra skrivet, fick rysningar av texten :)

    SvaraRadera
  25. Äntligen en krönika om hur återväxten säkras.
    Ofta brukar vi läsa här hur alla som är riktiga supportrar står i klacken och hoppar.

    Här handlar krönikan om hur vi ser till att det år efter år finns killar och tjejer i klacken.
    Min farsa tog mig på Blåvitt (när vi inte låg i högsta serien) och det var kärlek direkt. Jag har haft med mina barn på Blåvitt hela deras uppväxt (fn har vi årskort på familjeläktaren) och de kommer när de har åldern inne att flytta till klacken. Detta är vår uppgift- vi som inte står i klacken längre.

    Underbar läsning!!
    //Robert

    SvaraRadera
  26. fantastiskt fint...

    tårar för fan

    SvaraRadera
  27. Vackert!

    Spara och visa pöjken på tex 18års dagen.

    /n

    SvaraRadera
  28. Grymt bra!! =)

    SvaraRadera
  29. jag har sån jävla gåshud nu!! så satans bra skrivet!!

    SvaraRadera
  30. Underbar historia, tårarna kom!

    SvaraRadera
  31. Jättefin text. Minns inte min första match som farsan tog med mig på. Var väl inte lika extremt känslomässigt och atmosfär men det var i början av 90 talet och kommer ihåg att Raavelli stod långt lång utanför sitt straffområde, haha det är allt jag minns från de matcherna...

    Ska göra likadant som dig, den dagen man själv har kids.

    SvaraRadera
  32. ett två tre balle

    SvaraRadera
  33. Jag får gåshud. Hur bra som helst.

    SvaraRadera
  34. Du är en bra far, en blåvit uppfostran ska det vara.

    SvaraRadera
  35. Oerhört bra skrivet. Tårögd!
    Vill minnas att min första match var Lech Poznan eller Panathinakos på Gamla.

    SvaraRadera
  36. Trevlig krönika! Önskar att mitt fotbollsintresse hade fått den starten..

    SvaraRadera
  37. wow börjar ju grina - stort tack!

    förresten kom jag att tänka på att jag överhörde en konversation mellan far och son när jag lämnade arenan i trängslen efter nämnda match:

    son (uppspelt): pappa...

    far (ännu mer uppspelt?): ja...?

    son: vi hatar gais

    pappa: ehhh... jaaa... eller så älskar vi blåvitt, det går bra det också!

    son(nickar ivrigt): mmm

    ett litet morliskt dilemma i den blåvita uppfostran möjligen men fantastiskt charmigt, jag njöt och kände hur jag sympatiserade med både far och son på en och samma gång.

    framåt kamrater!

    SvaraRadera
  38. Härligt! Gåshud och närmare tårar än svenska landslaget. Hoppas att jag själv, någon gång i mitt liv, får uppleva något liknande.

    SvaraRadera
  39. Vackert skrivet!
    Svärt att hålla tillbaka tårarna faktiskt:)

    SvaraRadera
  40. Jag ryser. Farsan tog med mig på första matchen när jag var 4 år. Säga vad man vill, men tack vare Blåvitt har jag en grym relation (och många minnen) med farsan.

    SvaraRadera
  41. väldigt fint skrivet!

    SvaraRadera
  42. Sjukt bra, satt och log konstant när jag läste detta. Såhär ska det minsann vara :)

    SvaraRadera
  43. Skön text! Tog själv med dottern på samma sätt för två år sedan. Match mot GAIS på Ullevi med 30 000 på läktarna och 1-0 efter mål av Marcus Berg på straff. Hon blev frälst och har varit med fler gånger sedan dess!

    SvaraRadera
  44. Åh! Mina ögon tårades! Sa till en tjejkompis som inte ens gillar fotboll att läsa krönikan. Även hon förstod känslan som du förmedlade genom texten. Gåshud!

    SvaraRadera
  45. Blev fan tårögd när jag läste. Helt grymt bra skriviet!
    Min första match var mot AIK på Gammla Ullevi. Ståplats. Jag satt på det stångräcket man lutar sig mot minns jag. Jag minns också att det var mycket, mycket hat den matchen. Sånna små detaljer minns jag men jag minns inte hur självaste matchen slutade...

    SvaraRadera
  46. Fan nu måste man ju skaffa sig en knodd! =)

    SvaraRadera
  47. Fantastisk krönika, en av de bättre jag läst på väldigt länge!

    SvaraRadera
  48. Underbart skrivet. Mer sant har!!! Minns min forsta match da farsan tog mig till Gamla Ullevi mot Djurgarden, just det, matchen da don drog upp stolar och kastade pa andra manniskor pa sittplats. Vi gick i halvlek, det blev for stokigt.

    Gyrmt bra skrivet ochy langtar nu som fan hem till Gotet. Far se pa resterande matcher fran Melbourne via internet istallet.

    SvaraRadera
  49. Mycket fint skrivet, jag fick tårar i ögonen faktiskt.

    SvaraRadera
  50. Vackert! Gåshud! Tårögd!

    Tog själv med sonen på sin första match förra året mot Elfsborg. Som Stockholms-ängel blir det tyvärr inte så många tillfällen att ta med honom på match.

    SvaraRadera
  51. Underbar krönika! Hade med mina egna barn vid 4 månaders ålder på första matchen. Tror inte de kommer att minnas det lika väl som din son! Men nu är de stadiga gäster bredvid mig på läktaren och blåvita i själen.

    Min egen första match var hösten 1969, kommer mest ihåg att det var mörkt och att det var mycket folk. Skolades sedan under Div II åren in i klacken, vidare till "vanlig" ståplats, årskort på ståplats och nu årskort på sittplats. Nästa säsong blir det mitt sjätte årtionde som Blåvit!

    Hoppas din son får vara med om lika mycket glädje som jag varit!

    SvaraRadera
  52. Grym krönika! Om 5-6 år är jag där själv!

    SvaraRadera
  53. Härligt blir röd till tårar.

    SvaraRadera
  54. Fan va gött!
    Mer känslor och "vanliga" supportrar!

    SvaraRadera
  55. Väldigt välskrivet! Minns när min storebror tog med mig på min första match mot PSV 93. Det började med att Mikael Nilsson stenhårt skruvade in en Roberto Carlos-frispark. Då fick jag på samma sätt lära mig att man ställer sig upp när det blir mål. Samt att man somnade skönt i bilen i köerna ut från parkeringshuset...

    SvaraRadera
  56. Underbart att läsa, tog själv med min pojk första gången förra året på stora Ullevi mot ellos då han var 5 år, kan man hitta någon bättre debut, 5-2 seger och han var nöjd. Tänkte hur toppar man det, köpte biljetter till premiären i år oops 6-0 till blåvitt, och sedan höra han sjönga hela vecka efter, glad påsk djurgården fyra noll till blåvitt. Sedan har det fortsatt med BP och hammarby och det verkar som han är en riktig lycko ängel. Det bästa är när vi sätter oss i bilen och han säger, pappa sätt på kasta våra tomma glas, och sedan sjönga med i nästan hela texten.

    SvaraRadera
  57. Sitter framför datorn på jobbet och blir alldeles tårögd... Vackert
    /Thomas

    SvaraRadera
  58. Underbar läsning. Nu ska jag läsa den en gång till :)

    SvaraRadera
  59. "tog vi bilen och körde in till Göteborg" Välkommen bönder, ännu en liten bondpojk från kranskommunen som fastnat för IFK Lindome. Underbart att vi det riktiga stadslaget slipper sådan skit.

    SvaraRadera
  60. Min första match var Blåvitt-Djurgården någon gång i början av 80:talet. Du gav mig en skön nostalgitripp genom din text. Din son skall vara nöjd med ditt engagemang i honom, särskilt då ert "tränande" hemma inför matchen!

    SvaraRadera
  61. gåshud som bara den, mycket fint skrivet

    SvaraRadera
  62. Det är precis detta jag drömmer om att jag ska få uppleva om några år när min lille knodd blir stor...

    SvaraRadera
  63. Fan, jag lipar och ryser om varanat. Gåshud!

    SvaraRadera
  64. Härlig krönika !
    - Fotboll är kärlek !
    - Blåvitt är ännu mer kärlek !
    -Far & son-relation på en fotbollsmatch med blåvitt är evig kärlek !!

    /Figo

    SvaraRadera
  65. Och där har vi sått frön för en framtida huligankarriär. Grattis...

    SvaraRadera
  66. Jag har gått med dottern sedan hon var tre-fyra. Hon är 18 nu och vi satt tillsammans mot Gais och när vi gjorde 2-1 lyfte jag henne som du lyfte din son. Vackert skrivet.

    SvaraRadera
  67. Vilken underbar text! Precis så här det ska vara. Fan va sugen man blev på en egen lärling nu.

    SvaraRadera
  68. Härlig text! Jag minns min första match jag såg med farsan: en härlig 4-1-vinst mot Helsingborg. Fullsatt. Najs.

    SvaraRadera
  69. Det är annat än min chefs relation med sin 8-årige son.

    Chefen håller på blåvitt, sonen på Gais! Vad ofattbart hemskt med familjer som delas på detta fruktansvärda sätt.

    SvaraRadera
  70. Det blev fan gåshud... Vilken underbar känsla för er båda! Verkligen! Detta var nog den enda och största motiveringen jag kännt på länge till att skaffa barn! hehe...

    SvaraRadera
  71. Flaggviftarn2009-10-17 20:45

    Det krävs rätt mycket för att få mina ögon att bli fuktiga... men du lyckades. Underbar läsning!

    Längtar nu ännu mer tills den dan man får en egen son/dotter som man kan dela upplevelserna med på samma sätt :)

    Läste genom inläggen här också, flera sköna historier från andras första minnen mm. Också kul läsning. Och mitt bland alla dom trevliga inläggen hittar man plötsligt en bitter jävla skinnväst som skriver skit. Så då fick man sig ett rejält hånskratt också, åt dessa patetiska varelser.

    Stort tack för att du delade med dig av detta, ert minne för livet :)

    SvaraRadera

Hos BaraBen.com använder vi sunt förnuft och generell "netikett" i diskussion och debatt. Bete dig inte som en idiot - slipp känna saxens vrede.