Gästkrönika: Vi har redan vunnit

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er supportrar. Ibland ett okänt namn, ibland en blåvit profil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material. I dag uppmanar signaturen "K Duker" till en mäktig sång - oavsett resultat - den 1 november.

Det finns många ord att beskriva lycka med. Genom åren har synonym efter synonym lagts på listan för ord som kan beskriva känslan som infann sig den 28 Oktober 2007. Glädje, endorfinrus, eurofi, salighet eller välbefinnande är bara några av många. Men hur många ord som än läggs på listan kan de aldrig på riktigt beskriva hur jag mådde, där i ösregnet på Ullevis gräsplan den där dagen.

Jag var inte bara lycklig den där dagen, jag var stolt också. Jag var så in i helvete jävla stolt över hur ni lyckades kämpa ända in i slutet. Hur ni till slut tog saken i era egna händer för att senare kunna höja bucklan i nyss nämnda. Den stolthet jag kände för Blåvitt den där regniga oktoberkvällen för drygt två år sedan trodde jag skulle vara svår att överträffa. Så fel jag hade.
När slutsignalen löd i derbyt mot Gais genomträngdes varenda cell i min kropp av lycka. En tsunami av lycka och stolthet sköljde över mig samtidigt som jag sprang runt, runt i idiotiska cirklar och lät mina stämband få veta att de levde. Jag är så förbannat stolt över er alla, såväl på bänken som på plan.

Ni har tappat viktiga pusselbitar under året men alltid haft kreativitet och vilja till att finna nya som passar in i pusslet. Ni har tagit originalbilden på framsidan och förvandlat den till något om möjligt ännu vackrare. Det är något som förtjänar stående ovationer. Och visst, hade ett guld suttit fint. Och visst längtar jag efter att återigen få springa ut på Ullevis gräsplan och må så där obeskrivligt bra. Och visst längtar jag efter att återigen få byta text och få möjligheten att sjunga ”Vi har nitton SM-guld” Men, det vårat Blåvitt har lyckats med hitintills i år, är nästan mer oslagbart och ovärderligt än ett guld i sig. Även om pusslet hade blivit fulländat med en guldig pusselbit, är det vackert som det är idag. Så in i helvetes jävla vackert.

Så om den första november kommer och det står råttjävlar överallt och skriker av lycka, är det en gång för alla dags att bräcka dem. Om slutsignalen lyder och siffrorna på storbildsskärmen visar allt annat än vad vi vill se, är det en gång för alla dags att öppna ögonen och i stället skåda pusslet vårat Blåvitt har lagt i år. Och när vår älskade melodi för sista gången i år basuneras ut från Gamla Ullevis högtalare är det dags att sjunga med, mer från hjärtat än någonsin tidigare.

”Vi såg hur du haltade, vi såg hur du sprang. Med tårar på kinden och hjärtat i brand.
Med längtan i bröstet du stod där och sa, snart skiner Poseidon och Blåvitt står kvar.”

Så, om den första november kommer och våra älskade spelare inte lyckats att fullända de vackra pusslet de så frenetiskt kämpat med att lägga i år, så låt oss fira ändå. Låt den första november bli en glädjens dag. För det finns så otroligt mycket att fira i år, det finns så otroligt mycket gott att minnas. Det finns så mycket som kommer värma våra kalla hjärtan när abstinensen efter allsvenskan gör sig svårhanterlig i vinter. Och den röda tråden i alla dessa minnen kommer stavas s t o l t h e t.

För även om det kan hända att vi den första november inte får springa ut på Ullevis gräsplan och skrika i kör. Så finns det ingen som kan ta i från oss möjligheten eller viljan att stå på Gamlas läktare och skrika av stolthet. Spelarna förtjänar vårt stöd, mer än någonsin. Och det även efter slutsignalen i årets sista allsvenska drabbning har gått.

Låt hela jävla världen få veta, att vi kommer fira Blåvitt den första november. Oavsett vad.
Man brukar säga att man förlorar ett guld och inte vinner ett silver, i år kan det ordspråket få en ny betydelse. I år kan det hända att vi vinner ett silver. Det finns ingenting i våran värld som kallas att förlora ett guld. Vi har redan vunnit.

/K Duker.