Visar inlägg med etikett fotbollsvåld. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fotbollsvåld. Visa alla inlägg
2011/06/28
Att leva utanför verkligheten
GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er läsare och supportrar. Ibland från ett okänt namn, ibland en fotbollsprofil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material till oss. Idag publicerar vi ett inlägg av exil-stockholmaren Erik Haking i debatten om s.k "fotbollsvåld", tidigare publicerat på bloggen Den ömhet du är värd.
Så har riksdagen röstat för förslaget om anmälningsplikt för huliganer (DN, AB, SVD, Ex). Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern sålde ut. Nu återstår bara för Regeringen att ta ställning till en utredning om åtgärder mot läktarvåld innan förslaget kan klubbas igenom. Vad det låter på Beatrice Ask så innebär det att Per Unckel ska åka över och hänga med lite bobbys i London.
Anmälningsplikt innebär att den som har tillträdesförbud på svenska arenor på grund av brott som kan relateras till evenemangen tvingas anmäla sig på polisstation i samband med matcher för att säkerhetsställa att personen inte kan bryta mot förbudet. Föregångslandet är - som så ofta - England som med liknande åtgärder, enligt påstått initierade figurer, lyckats stävja fotbollsrelaterat våld i samband med matcher. Vart våldet istället kanaliseras verkar egalt. Hur tvingandet av individer att infinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt går ihop med rörelsefriheten lämnas obesvarat. Varför det ska råda separata lagar för fotbollsrelaterad brottslighet likaså.
Som politiker är det ytterst tacksamt att kunna ställa sig upp och modigt ta ställning mot våld. Särskilt sådant våld som blir föremål för kategorisering som vittnar om att problemet egentligen ligger någonstans utanför det samhälle man själv är med om att förvalta. Att såväl felet som ansvaret för att åtgärda det ligger någon annanstans.
Videovåld, Hedersvåld, Läktarvåld. Alla begreppen tydliggör att det inte rör sig om "vanligt" våld. Det vanliga våldet är nämligen ingenting man vill ta i, därför att man i sådana fall måste ta tag i sociala orättvisor, djupt rotade strukturer, sjukvård, missbruk, en snedvriden maskulinitet och till och med den otäcka insikten att våldet är en manifestering av rådande normer.
Med kategoriseringen undslipper man det och kan istället skyla över det hela med en quick fix. Paragrafer, åldergräns, slöjförbud, anmälningsplikt. Bekvämt och oerhört ohederligt.
För den luttrade besökaren är detta gammal skåpmat. Parlamentariker som vill lysa upp sin gloria använder gärna fotbollen som svavelsticka. Varför försöka begripa när man kan förbjuda? Varför inte bara göra det lätt för sig? Självrannsakan hör inte heller samman med ämbetet.
Vad som är mer uppseendeväckande och oroande är att vi faller för det varenda gång. Vi tror på allvar, trots att vi ständigt finner bevis på motsatsen, att den polisiära vägen är den enda rätta.
Den gravt förenklande låtsasvärld som politiker, polis och på tok för många journalister önskar att vi levde i börjar mer och mer sippra in i det allmäna medvetandet. Prat om "hårdare tag" hörs överallt ifrån, med särskilt höga röster från oinsatta skribenter och diverse samhällsförbättrare som aldrig satt sin fot på en fotbollsmatch.
När en överförfriskad 18-åring tog sig in på planen i samband med matchen mellan Malmö och Helsingborg och knuffade till HIF:s målvakt piskade drevet upp till en lynchstämning som spred kalla kårar längs ryggraden. Sju-åtta poliser bar bryskt ut honom, pressen förföljde honom hem och fiskade kommentarer från föräldrarna. Allt ivrigt påhejat av såväl internets alla anonyma troll som krönikörer, supportrar, politiker, - statsministern! - och företrädare för rättsapparaten.
Livstids avstängning! Längre fängelsestraff! Vatten och bröd! Satt i proportion till vad den här personen möjligen gjort sig skyldig till - olaga intrång och ofredande - anser jag det legitimt att kalla reaktionerna överdrivna och dessutom farliga.
Men den som påpekar detta får räkna med mothugg. "Hur kan du försvara det?" är det vanligast. Som om det handlade om det. Det är väl ingen som försvarat att skjuta raketer mot folk eller ta sig in på plan och knuffa till spelare? Bara att reaktionerna och "lösningarna" på sådana ting är - i bästa fall överilade, ogenomtänkta och verkningslösa, i värsta fall integritetskränkande, rättsosäkra och har spår av totalitära drag.
Varje gång vi lagstiftar eller gör polisiära problem av sociala offrar vi också en del av allas vår integritet. Därför måste vi noga väga dessa uppoffringar mot varandra. Tendenserna verkar vara att vi låter detta ske mer lättvindigt utan eftertanke.
Ofta haglar också anklagelser om att vara naiv eller "springa huliganers ärenden". Men naiv är den som tror att problem försvinner för att man lagstiftar mot dom eller för att det rekryteras fler upprätthållare av rådande bestämmelser. Den som inte problematiserar integritet och rättssäkerhet kontra utökadade kontroller och hårdare lagstiftning saknar förmåga att tänka längre än näsan räcker.
Den som tror på repression som medel i första hand och ökad polarisering är den som "springer huliganers ärenden".
Erik Haking
Så har riksdagen röstat för förslaget om anmälningsplikt för huliganer (DN, AB, SVD, Ex). Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern sålde ut. Nu återstår bara för Regeringen att ta ställning till en utredning om åtgärder mot läktarvåld innan förslaget kan klubbas igenom. Vad det låter på Beatrice Ask så innebär det att Per Unckel ska åka över och hänga med lite bobbys i London.
Anmälningsplikt innebär att den som har tillträdesförbud på svenska arenor på grund av brott som kan relateras till evenemangen tvingas anmäla sig på polisstation i samband med matcher för att säkerhetsställa att personen inte kan bryta mot förbudet. Föregångslandet är - som så ofta - England som med liknande åtgärder, enligt påstått initierade figurer, lyckats stävja fotbollsrelaterat våld i samband med matcher. Vart våldet istället kanaliseras verkar egalt. Hur tvingandet av individer att infinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt går ihop med rörelsefriheten lämnas obesvarat. Varför det ska råda separata lagar för fotbollsrelaterad brottslighet likaså.
Som politiker är det ytterst tacksamt att kunna ställa sig upp och modigt ta ställning mot våld. Särskilt sådant våld som blir föremål för kategorisering som vittnar om att problemet egentligen ligger någonstans utanför det samhälle man själv är med om att förvalta. Att såväl felet som ansvaret för att åtgärda det ligger någon annanstans.
Videovåld, Hedersvåld, Läktarvåld. Alla begreppen tydliggör att det inte rör sig om "vanligt" våld. Det vanliga våldet är nämligen ingenting man vill ta i, därför att man i sådana fall måste ta tag i sociala orättvisor, djupt rotade strukturer, sjukvård, missbruk, en snedvriden maskulinitet och till och med den otäcka insikten att våldet är en manifestering av rådande normer.
Med kategoriseringen undslipper man det och kan istället skyla över det hela med en quick fix. Paragrafer, åldergräns, slöjförbud, anmälningsplikt. Bekvämt och oerhört ohederligt.
För den luttrade besökaren är detta gammal skåpmat. Parlamentariker som vill lysa upp sin gloria använder gärna fotbollen som svavelsticka. Varför försöka begripa när man kan förbjuda? Varför inte bara göra det lätt för sig? Självrannsakan hör inte heller samman med ämbetet.
Vad som är mer uppseendeväckande och oroande är att vi faller för det varenda gång. Vi tror på allvar, trots att vi ständigt finner bevis på motsatsen, att den polisiära vägen är den enda rätta.
Den gravt förenklande låtsasvärld som politiker, polis och på tok för många journalister önskar att vi levde i börjar mer och mer sippra in i det allmäna medvetandet. Prat om "hårdare tag" hörs överallt ifrån, med särskilt höga röster från oinsatta skribenter och diverse samhällsförbättrare som aldrig satt sin fot på en fotbollsmatch.
När en överförfriskad 18-åring tog sig in på planen i samband med matchen mellan Malmö och Helsingborg och knuffade till HIF:s målvakt piskade drevet upp till en lynchstämning som spred kalla kårar längs ryggraden. Sju-åtta poliser bar bryskt ut honom, pressen förföljde honom hem och fiskade kommentarer från föräldrarna. Allt ivrigt påhejat av såväl internets alla anonyma troll som krönikörer, supportrar, politiker, - statsministern! - och företrädare för rättsapparaten.
Livstids avstängning! Längre fängelsestraff! Vatten och bröd! Satt i proportion till vad den här personen möjligen gjort sig skyldig till - olaga intrång och ofredande - anser jag det legitimt att kalla reaktionerna överdrivna och dessutom farliga.
Men den som påpekar detta får räkna med mothugg. "Hur kan du försvara det?" är det vanligast. Som om det handlade om det. Det är väl ingen som försvarat att skjuta raketer mot folk eller ta sig in på plan och knuffa till spelare? Bara att reaktionerna och "lösningarna" på sådana ting är - i bästa fall överilade, ogenomtänkta och verkningslösa, i värsta fall integritetskränkande, rättsosäkra och har spår av totalitära drag.
Varje gång vi lagstiftar eller gör polisiära problem av sociala offrar vi också en del av allas vår integritet. Därför måste vi noga väga dessa uppoffringar mot varandra. Tendenserna verkar vara att vi låter detta ske mer lättvindigt utan eftertanke.
Ofta haglar också anklagelser om att vara naiv eller "springa huliganers ärenden". Men naiv är den som tror att problem försvinner för att man lagstiftar mot dom eller för att det rekryteras fler upprätthållare av rådande bestämmelser. Den som inte problematiserar integritet och rättssäkerhet kontra utökadade kontroller och hårdare lagstiftning saknar förmåga att tänka längre än näsan räcker.
Den som tror på repression som medel i första hand och ökad polarisering är den som "springer huliganers ärenden".
Erik Haking
2011/06/24
Om moralism och historielöshet i debatten om "fotbollsvåldet"
FOTBOLLSVÅLD. Tidigare i veckan antog riksdagen ett förslag om anmälningsplikt för huliganer. De rödgröna partierna och Sverigedemokraterna röstade för, medan de borgerliga partierna röstade emot. Formellt innebär beslutet att riksdagen ber regeringen att lämna ett förslag om anmälningsplikt för de personer som har tillträdesförbud på idrottsevenemang.
Riksdagens beslut är ett tecken på hur inflammerad frågan om våld i samband med större idrottsevenemang har blivit. Ansvaret för frågan skickas som Svarte Petter mellan polisen, politikerna och klubbarna. I stället för att invänta utredaren Per Unckels förslag i frågan vill oppositionen visa handlingskraft och låta regeringen lida ytterligare ett nederlag innan riksdagens sommaruppehåll.
Visst är våldet i samband med idrottsevenemang ett stort problem som fläckar fotbollens varumärke. Enskilda människor kommer till skada. Sponsorer tvekar och barnfamiljer undviker vissa matcher.
Men debatten präglas också av historielöshet, bristande proportioner och moralism. Jämfört med andra våldsyttringar i det svenska samhället i dag är det ytterst få människor som kommer till skada. I stället är det våldets ritualisering och meningslöshet som provocerar.
Det var knappast bättre förr. För mer än 40 år sedan - den 25 oktober 1970 - spelade IFK Göteborg en avslutningsmatch i Allsvenskan mot Örebro SK på Eyravallen. Örebro ledde med 2-0, vilket innebar att IFK Göteborg skulle trilla ur serien. IFK Göteborgs supporters stormade då planen och försökte riva upp en målbur, i en fåfäng strävan att få matchen avbruten och i förlängningen ett omspel. Det var en grovt huliganhandling, men som i dag omskrivs närmast i ett nostalgiskt skimmer.
I grunden handlar huliganvåld nästan alltid om grupper av unga män i kombination med alkohol eller droger. Den typen av våld är sannerligen ingen ny företeelse, utan snarare något som har präglat mänsklighetens historia. Våldet utgick länge från en lokal identitet, som t ex i Ulf Peder Olrogs "Samling vid pumpen": Samling vid pumpen, Tunabergare hitåt! Alfred ha de slagit så han ligger och blör. I grusgropen slåss de med Buskhyttaborna, länsman fick på huvet, så jag tror att han dör. Eller Olle Adolphsons "Balladen om det stora slagmålet på Tegelbacken": Det var grabbarna från Eken, det var grabbar med kulör. Det var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör, som med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett gick till Tegelbacken för att skipa rätt.
Riksdagens beslut är ett tecken på hur inflammerad frågan om våld i samband med större idrottsevenemang har blivit. Ansvaret för frågan skickas som Svarte Petter mellan polisen, politikerna och klubbarna. I stället för att invänta utredaren Per Unckels förslag i frågan vill oppositionen visa handlingskraft och låta regeringen lida ytterligare ett nederlag innan riksdagens sommaruppehåll.
Visst är våldet i samband med idrottsevenemang ett stort problem som fläckar fotbollens varumärke. Enskilda människor kommer till skada. Sponsorer tvekar och barnfamiljer undviker vissa matcher.
Men debatten präglas också av historielöshet, bristande proportioner och moralism. Jämfört med andra våldsyttringar i det svenska samhället i dag är det ytterst få människor som kommer till skada. I stället är det våldets ritualisering och meningslöshet som provocerar.
Det var knappast bättre förr. För mer än 40 år sedan - den 25 oktober 1970 - spelade IFK Göteborg en avslutningsmatch i Allsvenskan mot Örebro SK på Eyravallen. Örebro ledde med 2-0, vilket innebar att IFK Göteborg skulle trilla ur serien. IFK Göteborgs supporters stormade då planen och försökte riva upp en målbur, i en fåfäng strävan att få matchen avbruten och i förlängningen ett omspel. Det var en grovt huliganhandling, men som i dag omskrivs närmast i ett nostalgiskt skimmer.
I grunden handlar huliganvåld nästan alltid om grupper av unga män i kombination med alkohol eller droger. Den typen av våld är sannerligen ingen ny företeelse, utan snarare något som har präglat mänsklighetens historia. Våldet utgick länge från en lokal identitet, som t ex i Ulf Peder Olrogs "Samling vid pumpen": Samling vid pumpen, Tunabergare hitåt! Alfred ha de slagit så han ligger och blör. I grusgropen slåss de med Buskhyttaborna, länsman fick på huvet, så jag tror att han dör. Eller Olle Adolphsons "Balladen om det stora slagmålet på Tegelbacken": Det var grabbarna från Eken, det var grabbar med kulör. Det var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör, som med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett gick till Tegelbacken för att skipa rätt.
I dag betingas människors identiteter allt mindre av var vi bor. Världen har blivit rörligare och vi flyttar alltmer. Men supporterlojaliteten med den egna klubben lever kvar, oavsett vart i världen vi styr kosan. I dag är det inte unga berusade män från Tunaberga som slåss mot unga berusade män från Buskhyttan. I stället är det unga, berusade män från Firman Boys som slåss mot unga, berusade män från Djurgårdens Fina Grabbar. Utanpåverket kanske skiljer sig åt, men de grundläggande mekanismerna är de samma.
Jag vill inte leva i ett samhälle där anmälningsplikt, fingeravtrycksidentifiering och övervakningskameror ända in på toaletterna blir en naturlig del av fotbollen. Min principiella inställning är i stället följande:
1.) Våldsanvändningen hänger nästan alltid hänger samman med bruk av alkohol. Ta därför bort all alkoholförsäljning från arenorna.
2.) Medierna bör fortsätta på den inslagna vägen och tona ned rapporteringen från interna uppgörelser mellan vår tids Tunabergare och Buskhyttabor, d v s klubbarnas s k firmor. Uppmärksamhet i medierna innebär ju bara ytterligare en kick för den lilla grupp som deltar i dessa sammanstötningar.
3.) I den mån individer på eller utanför en idrottsarena bryter mot lagen är det polisens ansvar att agera. Självklart skall polisbevakningen av idrottsevenemang bekostas av det allmänna. Det är därför vi betalar skatt, och polisens våldsmonopol varken kan eller bör delegeras till någon annan.
4.) Klubbarna har ett ansvar genom att inte bidra till firmornas legitimitet. Stockholmsklubbarnas s k kvartssamtal med firmarepresentanter undergräver ju all trovärdighet i klubbarnas påståenden att de motarbetar firmorna.
5.) Spelare och ledare har också ett ansvar i att skärpa sin stil och hyfs på och bredvid planen. Det ständiga tjafsandet på domaren och fuskandet i form av att medvetet och på felaktiga grunder tillskansa sig fördelar (filmningar, "stjälande" av inkast och hörnor etc) bidrar också till att i onödan hetsa upp stämningen.
Men framför allt - spänn av. Fotbollsvåldet är ett otyg och skall bekämpas. Men det är inte kriget som har kommit till vårt land.
Liknande tankar har tidigare formulerats av Vänstra Stranden.
Med dessa rader önskas alla BaraBens läsare en riktigt Glad Midsommar!
2009/12/07
Veckans karate kid: Vyacheslav Malafeev
Zenit St. Petersburgs målvakt Vyacheslav Malafeev är Rysslands OS-hopp i karate inför London 2012.
2009/10/25
"The Queen förvandlades till en blodig krigszon"
GÄSTKRÖNIKA. Gais huligangruppering Gärningsmännen gav sig i fredags på cirka 75 gäster på puben "The Queen" på Viktoriagatan. Enligt uppgifter till BaraBen.com från personal och gäster skall hälften av dessa varit vanliga blåvita fans och den andra hälften förfestande ungdomar - varav majoriteten unga tjejer. Det här är en gästkrönika som sticker ut, då det är en vittnesskildring från en vanlig blåvit supporter - som fastnade mitt i Göteborgs omotiverade fotbollsvåld .
The Queen, Viktoriagatan, 2009-10-23. Det var matchdag i Göteborg i dubbel bemärkelse. Gais mötte Malmö i en viktig match på Gamla Ullevi medan Blåvitt skulle promenera hem segern mot Brommapojkarna i Stockholm. Själv satt jag på krogen The Queen i centrala Göteborg i egenskap av blåvit och följde matchen.
Vi slog Brommapojkarna med 3-0. När Niclas Alexandersson punkterade matchen med sitt 2-0 mål så visste jublet inga gränser. Euforin var oerhört stark och nostalgin gick att ta på. Återigen skulle guldet hem till Göteborg. Bara någon kilometer i från mig så hade Gais spelat 1-1 mot Malmö.
Runt omkring 23:00 och cirka två timmar efter matchernas slut så befinner jag mig fortfarande på The Queen men nu på uteserveringen och dricker öl med ett gäng polare. Ironiskt nog sitter vi djupt insatta i en diskussion gällande fotbollsvåldet och dess påverkan på idrotten när jag plötsligt ser hur de båda vakterna på The Queen tar upp sina batonger och vrålar någonting mot en av sidogatorna. Sedan går allting fort. Jag hinner uppfatta det typiska huliganvrålet och sliter in resten av människorna på uteserveringen genom dörren. Jag lyckas få en skymt av vad som sker på sidogatan bredvid.
En lång korridor av människor förflyttar sig snabbt mot The Queen. De är säkert femtio till hundra stycken. Att uppskatta folkmassans storlek är inte direkt det första som slår dig när du i adrenalinets impuls bara vill komma ur vägen. Därför kan jag bara svara uppskattningsvis, de kan ha varit färre eller fler. Jag trycker mig in genom dörren och vrålar till folk att ta det lugnt. Trots att vi är under sjuttiotalet personer därinne så drar jag en löjlig och i stort sett patetisk
parallell, Heysel.
Samtliga rutor på The Queen krossas inom loppet av några sekunder och platserna där det nyss fanns fönster gapar nu tomma. Folkmassan på utsidan ser sin chans till ytterligare förstörelse och det regnar in stolar, bord och vägskyltar. Jag hinner uppfatta hur ett och annat glas flyger in genom rutorna och krossas mot bardiskarna. En kille bredvid mig vrålar att vi måste ut, jag försöker lugna honom. Plötsligt träffas han av en projektil från utsidan rakt i ansiktet. Han segnar ihop men reser sig. När jag stirrar på hans ansikte så är han blodig. Jag misstänker att ena ögonbrynet spruckit.
Runt omkring mig har människor försökt gömma sig för att placera sig utom räckhåll för huliganernas anstormning. Men de lediga ytorna räcker inte till. Ännu en cykel kastas in genom fönstret och denna gången träffar den sitt mål. En Blåvittsupporter vid bardisken får den i ryggen. Jag ser hur det bildas en liten blodpöl på baksidan av hans skjorta.
I en blandning av glassplitter och diverse projektiler står jag och försöker jag mana till lugn. Tjejerna som är i stor majoritet på krogen skriker, personalen har intagit bilkrock-ställning bakom bardiskarna, vakterna försvarar ingången med sina batonger mot ett gäng med huliganer som försöker komma in genom entrédörren. Jag själv står bara där och lapar på min öl.
Situationen är surrealistisk.
Händelseförloppet utspelar sig under ett fåtal minuter innan polisen är där vilket får reaktionen att huliganerna sprider sig och försvinner. Vad de lämnar bakom sig är ett inferno av glas, en liten mängd blod och en hel del inredning som förpassats sig till en plats där den absolut inte hör hemma.
Vi sticker från The Queen. När vi kommer tillbaks tre timmar senare så har krogen öppnat igen. Rutorna är lagade, glaset har sopats upp och det enda som finns kvar som påminner mig om vad som nyss har hänt är cykeln som står utanför entrén. Det slår mig att fotbollsvåldet inte inhämtat någon seger idag heller. Scenariot som utspelade sig för några timmar sen är redan bortglömt. Vakterna har återgått till sin trevliga och lediga stil. Allt är som vanligt igen.
När jag går hem senare på kvällen så upptäcker jag blodfläckarna på min skjorta. Det enda beviset på vilket inferno jag egentligen befann mig i. Händelsen rapporteras som en liten notis i en av våra dagstidningar.
Nästa gång jag hör en hatramsa på en match så skall jag fan låta bli att sjunga med. För jag är så trött på hatet som föder våldet. Jag sparar hellre min röst till att sjunga om kärleken till Sveriges bästa fotbollsklubb.
Forza Änglarna. Mot guldet!
/ Ernst Andersson.
The Queen, Viktoriagatan, 2009-10-23. Det var matchdag i Göteborg i dubbel bemärkelse. Gais mötte Malmö i en viktig match på Gamla Ullevi medan Blåvitt skulle promenera hem segern mot Brommapojkarna i Stockholm. Själv satt jag på krogen The Queen i centrala Göteborg i egenskap av blåvit och följde matchen.Vi slog Brommapojkarna med 3-0. När Niclas Alexandersson punkterade matchen med sitt 2-0 mål så visste jublet inga gränser. Euforin var oerhört stark och nostalgin gick att ta på. Återigen skulle guldet hem till Göteborg. Bara någon kilometer i från mig så hade Gais spelat 1-1 mot Malmö.
Runt omkring 23:00 och cirka två timmar efter matchernas slut så befinner jag mig fortfarande på The Queen men nu på uteserveringen och dricker öl med ett gäng polare. Ironiskt nog sitter vi djupt insatta i en diskussion gällande fotbollsvåldet och dess påverkan på idrotten när jag plötsligt ser hur de båda vakterna på The Queen tar upp sina batonger och vrålar någonting mot en av sidogatorna. Sedan går allting fort. Jag hinner uppfatta det typiska huliganvrålet och sliter in resten av människorna på uteserveringen genom dörren. Jag lyckas få en skymt av vad som sker på sidogatan bredvid.
En lång korridor av människor förflyttar sig snabbt mot The Queen. De är säkert femtio till hundra stycken. Att uppskatta folkmassans storlek är inte direkt det första som slår dig när du i adrenalinets impuls bara vill komma ur vägen. Därför kan jag bara svara uppskattningsvis, de kan ha varit färre eller fler. Jag trycker mig in genom dörren och vrålar till folk att ta det lugnt. Trots att vi är under sjuttiotalet personer därinne så drar jag en löjlig och i stort sett patetisk
parallell, Heysel.
"Fan också, jag vill inte dö härinne."Folk stannar upp och lugnar ner sig, någon garvar. Han sätter snabbt skrattet i halsen när en cykel helt plötsligt finner sin väg genom en av de stora glasrutorna som täcker The Queen. Plötsligt bryter helvetet lös, Queen förvandlas till en krigszon. Fotbollsvåldet har flyttat in i vardagen och in på min favoritkrog.
Samtliga rutor på The Queen krossas inom loppet av några sekunder och platserna där det nyss fanns fönster gapar nu tomma. Folkmassan på utsidan ser sin chans till ytterligare förstörelse och det regnar in stolar, bord och vägskyltar. Jag hinner uppfatta hur ett och annat glas flyger in genom rutorna och krossas mot bardiskarna. En kille bredvid mig vrålar att vi måste ut, jag försöker lugna honom. Plötsligt träffas han av en projektil från utsidan rakt i ansiktet. Han segnar ihop men reser sig. När jag stirrar på hans ansikte så är han blodig. Jag misstänker att ena ögonbrynet spruckit.
Runt omkring mig har människor försökt gömma sig för att placera sig utom räckhåll för huliganernas anstormning. Men de lediga ytorna räcker inte till. Ännu en cykel kastas in genom fönstret och denna gången träffar den sitt mål. En Blåvittsupporter vid bardisken får den i ryggen. Jag ser hur det bildas en liten blodpöl på baksidan av hans skjorta.
I en blandning av glassplitter och diverse projektiler står jag och försöker jag mana till lugn. Tjejerna som är i stor majoritet på krogen skriker, personalen har intagit bilkrock-ställning bakom bardiskarna, vakterna försvarar ingången med sina batonger mot ett gäng med huliganer som försöker komma in genom entrédörren. Jag själv står bara där och lapar på min öl.
Situationen är surrealistisk.
Händelseförloppet utspelar sig under ett fåtal minuter innan polisen är där vilket får reaktionen att huliganerna sprider sig och försvinner. Vad de lämnar bakom sig är ett inferno av glas, en liten mängd blod och en hel del inredning som förpassats sig till en plats där den absolut inte hör hemma.
Vi sticker från The Queen. När vi kommer tillbaks tre timmar senare så har krogen öppnat igen. Rutorna är lagade, glaset har sopats upp och det enda som finns kvar som påminner mig om vad som nyss har hänt är cykeln som står utanför entrén. Det slår mig att fotbollsvåldet inte inhämtat någon seger idag heller. Scenariot som utspelade sig för några timmar sen är redan bortglömt. Vakterna har återgått till sin trevliga och lediga stil. Allt är som vanligt igen.
När jag går hem senare på kvällen så upptäcker jag blodfläckarna på min skjorta. Det enda beviset på vilket inferno jag egentligen befann mig i. Händelsen rapporteras som en liten notis i en av våra dagstidningar.
"En liten grupp problemsupportrar krossade tre rutor på krogen "The Queen" iDet är inte sant som tidningarna skriver. Att fotbollsvåldet ökat lavinartat, det finns inga belägg för det. Men det hör fan inte hemma på en krog bland oskyldiga människor. Ska en tonårstjej behöva lida för att hennes bänkgranne tillhör GU? Den frågan är retorisk, fotbollsvåldet hör fan inte hemma bland oss. Bland de som älskar Blåvitt och aldrig hatat.
centrala Göteborg".
Nästa gång jag hör en hatramsa på en match så skall jag fan låta bli att sjunga med. För jag är så trött på hatet som föder våldet. Jag sparar hellre min röst till att sjunga om kärleken till Sveriges bästa fotbollsklubb.
Forza Änglarna. Mot guldet!
/ Ernst Andersson.
2008/10/27
Elfsborgsfans i vansinnesattacker igår kväll
BÖNDERNA REAGERAR Efter storförlusten mot Blåvitt igår eftermiddag gav sig traktorbönderna ut på vägarna. I två separata vansinnesattacker tog de ut frustrationen på sin boskap ute på slätten. BaraBen vill varna för mycket känslig läsning i följande två djupare artiklar i ämnet:Först våldschocken "Bil och ko i krock" som inträffade drygt en halvtimme efter slutsignalen på Ullevi följdes senare under kvällen upp av dramatiska massakerförsöket "Tre till sjukhus efter hästkrock". Bägge av bilister på väg från västkusten till Ellosland.
Vi på BaraBen tar avstånd från den här typen av vidrigt fotbollsvåld med styrka i rösten. Det kan inte vara rätt att ge sig på de försvarslösa djuren ute på landsbygden, hur bekväm man än känner sig i deras miljö. Stoppa fotbollsvåldet nu!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)