Öppet brev till mamma

SMALL TALK. Hej, Mamma. Du minns nog att du skickade ett tröstande sms i måndags där du skrev att ”Det vänder nog snart. Kram”. Det var precis när jag gick hem från Gamla Ullevi, jag hade knappt hunnit förbi Bergakungen. Du hade väl sett det på Sportnytt, eller så var det lill-brorsan som visade dig på text-tv, att Blåvitt hade förlorat igen. Tack, det var omtänksamt och jag är ledsen att jag inte orkade svara. Men vad du däremot inte förstod mamma var att det du skickade mig var en provokation i sin renaste form, ditt meddelande fick mig att vilja smyga ner min telefon i spårvagnsrälsen så att någon kvällsarbetande vagnförare ovetandes kunde smula sönder varje liten möjlighet till fler sådana, groteska, tröstande sms. Ditt sms fick mig att vilja se min mobil explodera i handen på mig. Förstår du? Nej, mamma, det vänder inte snart. Skriv inte så. Det är nämligen åt helvete alltihop. Helt åt helvete.

Du har nog läst mamma, att det finns folk som lider av vårdeppighet, att när snön börjar smälta och ljuset kommer, då är det något som får folk att bli lite nere, trots att man ju rimligtvis borde bli glad av sol. Man kan inte säkert säga var det beror på, men det finns teorier om att det är just de stora förändringarna i vår exponering för solljus som orsakar detta. Det tycker jag låter konstigt. En annan mer psykologisk orsak sägs vara att det är de stora förväntningarna på våren som genom stressen över att utnyttja de nya långa dagarna skapar ångest, att vi aldrig kan leva upp till vinterns dröm om våren. Kanske är det så. Men mamma, vet du vad? Jag tror båda teorierna är fel, jag tror att det egentligen handlar om fotboll. Åtminstone är det värt att göra mätningar utifrån den hypotesen. Kan du t.ex. föreställa dig någon vårdeppighet i Skåne?

Men det är helt okej ändå, för det finns nämligen försvarsmekanismer mot sånt här. Evolutionen har sett till att vi har huvuden och hjärtan som klarar motgång, tack evolutionen. Annars skulle det inte funnits fotboll och absolut inga fotbollsanhängare. Om vi hade haft svaga hjärtan alltså, eller om vi vore mer benägna till sorg än vad vi är. Nej för tusan mamma, du skulle bara se vad vi snackar gött i sådana här blåvittforum som finns på internet. Vi har hopp kvar minsann, om vi bara gör några små förändringar här och där, det handlar bara om detaljer, så kommer det gå bra igen. Då kommer vi vinna, mamma! Det är bara att knyta näven i fickan och… Jag vet vad du tänker. Du känner ju mig, du ser på tonen i mitt språk att jag bara raljerar, att jag har slutat ta något på allvar. Det är sant, sedan i måndags är jag en hopplös jävel. Men vad fan liksom? Jag ska bättra mig till påskmiddan!

Du förstår nog inte riktigt, det är svårt att förklara. Vi har noll poäng, vi misslyckas, vi sitter med dumstrutar framför våra datorer och blir hånade av finniga Gaisare i tolvårsåldern som gör ALT-TAB mellan Baraben och World of Warcraft. Vi ser bilder från Abu Ghraib-fängelset där fångar kastats i en hög, med påsar över huvudet, och folk som tittar in i kameran och skrattar, pekar, och vi tänker: ”Men, där är ju vi! Vrid upp volymen, jag är på teve! Ser du mig där, längst ner i högen?” Mamma, du vet kanske inte vad Baraben är, men det spelar ingen roll. World of Warcraft är det där som lill-brorsan spelade innan han började ta tag i skolan. Jag vet inte varför jag skriver det här till dig mamma, du läser ju ändå inte Baraben . Men återigen, det spelar ingen roll. Jag är bara lite bitter.

Eftersom du inte läser Baraben ska jag avsluta med en annan liknelse på hur det känns just nu, som det kanske egentligen är bäst att du inte alls läser. För du vet mamma, när man är så jävla skitfull att man spyr på Nefertitis toalett och sedan kryper ut bland alla som köat och väntat, och inför alla dessa ersätter vätskeförlusten med en massa slabbiga öl-slattar som står vid pissoaren, enbart av den enkla anledningen att man inte bryr sig längre. Så ungefär är det nu att hålla på Blåvitt. Man står sned och tragisk och lutar sig mot en dörrkarm och gapar om att man vill ha mer, mer sprit, mer motgång! Öh, tyck inte synd om mig… Fuck you all, ert jävla patrask! Man vinglar till och ramlar, lägger skjortärmen i piss på golvet, därifrån tittar man patetiskt upp mot alla runt omkring. Man torkar sig om munnen och sluddrar fram: ”Vi är Blåvitt – bäst i… Sverige”

Med gamla skor på premiär

Karin Boye på Avenyn.

SMALL TALK. Jag tänker när jag knyter skorna, att dessa skor har aldrig varit på Gamla Ullevi. Ändå är de vita skosnörena inte längre vita, utan grå. På några ställen nästan svarta. Och mönstringen på skosulan vid hälen är redan blanknötta efter en hel hösts användning, sedan en hel vinter. Och så en vår. Skorna börjar bli slitna, det är vad jag tänker samtidigt som jag knyter de grå skosnörena. Och i dag är första gången de ska beträda Ullevibetong. Så långt är alltså ett uppehåll, så långt att ett par skor hinner bli slitna. Närapå odugliga, hinner tjäna ut. Det är många steg att avverka mellan sista och första match.

Det är nästan så att jag inte hittar matchhalsduken, den ligger intryckt längst in i byrålådans hörn. Jag måste flytta på mössa och vantar som ligger i vägen. Tjocktröjan med dragkedja upp i halsen ligger där också. När jag fått ut halsduken trycker jag in mössa och vantar där halsduken tidigare legat. De behövs inte längre. Jag tar på mig kavajen, har alltid kavaj när jag ska på match, sedan halsduken. Jag tittar i spegeln så att den sitter snyggt, drar en hand genom håret. Trycker sedan in en cigarett mellan läpparna och känner på mina fickor för att se till så att allt är med, det nya årskortet ligger i plånboken. Stänger av mobilen. Sedan går jag ut.

2-2, så slutade det senast jag var där. En skitsäsong. Jag har försökt glömma den hela vintern. Och Agnes hette hon då. En skittjej. Henne har jag också försökt glömma hela vintern. Nu är det vår istället för höst, nu heter hon inget alls längre. Jag börjar om på nytt, liksom Blåvitt. Det är lika bra, tar det från början och låter allt fortgå metodiskt. Enkelt. Agnes var lättläst, hade aldrig svar på frågor, blev rädd inför nya problem. På så vis var de lika, hon och förra säsongens Blåvitt. Lika bra att lämna och gå vidare.

Utanför porten glider just spårvagnen in på hållplatsen. Med några snabba språng hade jag hunnit ta den, men nej. Jag vill gå, tänker att mina skor aldrig har gått vägen till Gamla Ullevi. Spårvagn har de åkt så det räcker. Så jag tänder cigaretten och börjar vandra, sju steg senare och sulan börjar glappa, en man på cykel susar förbi intill trottoaren. Under hans vårjacka ser jag matchtröjan. En annan som går en bit framför mig har halsduk precis som jag. Hon går långsamt precis som jag. Och jag vet att hon känner precis som jag. Nu samlas vi.

Vid stadsbiblioteket på Avenyn står Karin Boye med en tvekande blomsterknopp i sin hand. Den är ännu ingenting, bara grön och hård. Ofärdig. Vintern har hållit tillbaka dess potential, dess skönhet. Den är ingenting utan våren, den vore ingenting utan den sol som just i dag får Poseidon att skina. Jag känner på min halsduk, köpt före ett fullsatt Öis-derby på Nya Ullevi för många år sedan. Då var jag en annan, bara en tonåring. Då var Öis ett annat lag, det var en helt annan tid. Kanske är det Allsvenskan som får tiden att gå? Kanske är det Allsvenskan som vrider upp världen till att ticka på våra armbandsur? Kanske är det Allsvenskan som får mina skor att slitas...

När jag sneddar över Heden är vi inte längre bara några enstaka, nu kommer grupper om fem, om tio personer, nu är vi överallt. Några sjunger, ett barn släpper sin pappas hand och sveper en flagga genom vinden. Vi myllrar ut från alla kvarter och skumma krogar, mina skor är ivriga att komma fram, stegen blir snabbare. Vi hör arenans röst, ekot av tusen. Skorna skyndar allt för snabbt, tyget spricker vid ena stortån, man kan antyda den svarta strumpan genom hålet. Jag stannar så och tittar ner på hålet, tänker att det här blir dessa skors sista promenad.

Det är tjugo minuter kvar till avspark när mina trasiga skor för första och enda gången beträder Ullevibetong. De är sönderfallande efter ett långt uppehålls vandringar, efter en lång vinters danssteg på grusade vägar. De fick vara på Jazzhusets röda heltäckningsmatta, på Nefertitis parkett, på Andra Långs glassplitterdekorerade asfalt, på Pusterviksbarens kladd, de fick ta mig bakfull hem från Majorna, från Bergsjön, från Kungshöjd, från platser jag glömt.

Och så, med sin sista suck, fick skorna ta mig till Gamla Ullevi. På premiär. Nu är det ny säsong. Och nya skor. Snart skiner Poseidon i den nyfödda solen. Sedan visas Karl Svensson ut, Haddad gör Örebros och matchens enda mål. Vi har förlorat igen och allting är precis som vanligt. Allting är alltid precis som vanligt.