Tretton år senare...

Jag har nog haft rätt tur i min karriär som supporter till IFK Göteborg. Jag började följa laget 1993 och det var även då jag fick förmånen att åka på min första bortamatch, nyss fyllda tio år. Inför sista matchen var det så gott som klart, det skulle krävas en vinst för IFK Norrköping, samtidigt som vi skulle förlora för att mista guldet om jag inte minns det fel. Jag och min dåvarande bäste vän hade bara en tanke i det läget, och det var naturligtvis att åka till Växjö och se matchen och fira ”vårt” första Sm-guld. Då vi var på tok för unga för körkort och supporterbussen inte heller var något alternativ så fanns det bara en sak att göra.

Vi inledde säkert kampanjen en månad innan finalen då vi förstod hur det skulle gå hän. Men morsan bara skakade på huvudet och skrattade åt oss. Att hon skulle ställa upp som chaufför och dessutom tvingas följa med in på ”vallen” och se eländet var knappast något alternativ för min goda mor, som varken förr eller senare sett fotbollen som något vidare underhållande tidsfördriv. Men som ni säkert förstår så lyckades vi till slut övertala morsan att sätta sig bakom ratten. Iväg for vi genom Smålands djupa skogar.

Väl framme tror jag nog alla kommer ihåg hur det gick. 2-0 till oss och guldet var säkrat. Stämningen på läktaren var självklart på topp och jag tror till och med min egen mor rycktes med lite. Efter matchen var jag dessutom på jakt efter autografer så jag tog mig helt sonika in på kansliet vid Värendsvallen och väntade för att se om någon av öster-spelarna skulle dyka upp. Det var inte vem som helst som kom gåendes.

Stefan Landberg, en av mina favoriter och kanske Östers bäste spelare. Jag fick hans autograf och köpte en öster-kortlek och sen var min dag gjord och jag kunde sätta mig i bilen för en skön hemresa. Än idag tänker jag på det ibland när jag ser ”Lampan” på kamratgården. Jag vill dessutom minnas att han skrev på för oss bara dagarna efter säsongens slut, vilket naturligtvis jag inte hade något emot.

Hursomhelst så var det ett minne för livet och nu är det alltså dags att ta sig till Växjö igen. Denna gång är det jag själv som kör men resultatet får gärna bli detsamma som den där fantastiska dagen för tretton långa år sedan…