Blåvitts framtid ser ljus ut - både på lång och kort sikt!

GÄSTKRÖNIKA Efter en kaskad av hård kritik mot de låga ambitioner som både Blåvita fans som själva föreningen ibland har kommer idag en gästkrönika med ett mindre cyniskt perspektiv på situationen. Man skulle kunna kalla det kritikens jang. Analysen är skarp och distinkt, levererad från en riktigt positivists ögon...

Efter att ha läst en hel del hård kritik mot Blåvitt i dessa spalter (IFK har ingen flärd, Arne Erlandsen är ingen vinnare och bör sparkas, Elfsborg är det mest spännande laget i väst osv) tog jag mig en rejäl funderare. Och kom fram till att framtiden för IFK Göteborg är mer ljus än för något annat lag i Allsvenskan! Här kommer anledningarna:

Det är numer otroligt svårt att köpa ihop ett dominant lag.
Varför är det positivt för Blåvitt? Därför att vi inte har några pengar just nu. Det har Malmö, Djurgården och Elfsborg. Och med pengarna kommer lusten till en "quick-fix" - etablerade, dyra, hyfsat oprövade (och gärna utländska) spelare köps in. Problemet är att rika svenska klubbar inte är tillräckligt rika - de kan inte köpa "säkra" kort d v s riktigt högklassiga
spelare (Anders Svensson är förmodligen enda undantaget) utan får nöja sig med skiktet under. Det stora utbudet av dessa spelare och trycket från agenter är numera så hårt att det är lätt att köpa grisen i säcken. Är spelarna dessutom utländska är risken för problem uppenbar -språkproblem, mentalitetskrockar, kulturkrockar. Tålamodet tryter, spelarna säljs (är de
en succé säljs de av den anledningen). Den väldiga omsättningen av spelare leder till att det inte blir någon kontinuitet i laget. Det blir svårt att bygga upp ett grundspel, svårt för spelarna att lära känna varann, svårt att skapa klubbkänsla och svårt för fansen att verkligen älska ett lag eftersom det ideligen innehåller nya, främmande ansikten. Utan att ha sett Jose Shaffer spela - jag hade alltså föredragit att IFK valt vänsterbacken Mikael Lustig från GIF Sundsvall istället - men det var väl förmodligen en ekonomisk fråga.

Kort och gott: Det går inte att bygga långsiktig framgång genom ideliga riskvärvningar. Man måste hitta en annan väg. Vilket leder oss in på "Det unga IFK".

Det unga IFK.
Stommen i IFK består av unga spelare, många hämtade direkt från U-truppen. Och detta unga lag har stora chanser att vinna serien redan i år! Ingen annat allsvensk klubb kan mig veterligen visa upp något liknande - varken nu eller tidigare.
Pontus Wernbloom (20 år!) har gått från ingenstans till att bli en ny Håkan Mild och Tommy Söderbergs favorit. Förmodligen given från start i U21-landslaget.
Oscar Wendt är numera också bofast i U21-laget, och tyvärr, i FC Köpenhamn.
Andres Vasquez (19 år!) är ordinarie i Blåvitt och även han U21-landslagsman.
Bröderna Berg och Martin Smedberg är mycket talangfulla enligt min mening och jag hoppas verkligen de orkar vänta på sin riktiga chans i klubben. Gustav Svensson har jag inte sett men han får ofta lovord från Stefan Landberg. Och i U-truppen väntar ännu fler talanger som Moses Sewankambo och Erik Dahlin. Därtill kommer alla de unga talanger som hämtats till klubben -
Kalle Svensson, Mattias Bjärsmyr, Adam Johansson, George Mourad.

Fördelarna med att bygga ett lag med unga talanger är många. De är formbara. De spelar tillsammans under lång tid och lär känna både varandra och lagets spel - de blir en lagmaskin som ständigt utvecklas. När laget väl når sin fulla kapacitet finns förutsättningar för att de blir ett dominerande lag under en lång tid eftersom de är så samspelta och sammansvetsade. Dessutom är det bra för ekonomin - en ung spelare värvas billigt, utvecklas och säljs dyrt (förhoppningsvis har vi lärt oss den läxan nu tack vare Kalle och Oscar). Vi har två (tre om man räknar Marcus Berg) spelare i U21-landslaget som kommer från den egna U-truppen - att köpa in en U21-spelare från en annan klubb är nästan omöjligt idag med rådande ekonomiska konkurrens från utländska klubbar. Kort sagt - stor eloge till Eilert Björkman, Stefan Landberg, Mikael "Nisse" Nilsson och andra som är ansvariga för att hitta och utbilda våra U-truppsspelare! Men det gäller inte bara att flytta upp spelare till A-truppen. De måste få spela också. Vilket leder oss in på nästa punkt.

En tränare som vågar släppa fram unga spelare.
Att kräva Arne Erlandsens avgång är absurt, naivt och populistiskt. Visst, han har inte vunnit något ännu men vad är det som säger att vi skulle ha gjort det med Svennis, Scolari eller någon annan tränare? Som tränare gäller det att få ut maximalt av det spelarmaterial du har till ditt förfogande. Med tanke på den orutin som finns i truppen och att man tappat klasspelare som
Wendt, Mild och Kalle Svensson är det en utmärkt prestation att vara med och slåss om den allsvenska titeln. Arnes främsta tillgång är att han vågar släppa fram unga spelare. Den som är bäst spelar - oavsett ålder. Det gör att våra unga spelare utvecklas, får självförtroende och presterar. Dessutom gör det oss attraktiva för andra unga spelare som ser att vi vågar släppa
fram talangerna. Fortsätt som du gör, Arne! (men gå gärna hem från Lipp lite tidigare i fortsättningen.)


En karismatisk sportchef.
Hur många av våra konkurrenter har en karismatisk klubbdirektör? Ingen. Jag tror Håkan Milds symbolvärde är oerhört värdefullt för en klubb med IFKs värderingar. Håkan står för alla de egenskaper som alltid varit kärnan i IFK Göteborg. När Hasse Borg och Bosse Andersson är oxfilé och gåslever är Håkan Mild pyttipanna. Han är back-to the roots och gör IFKs varumärke tydligt igen. Alla spelare i A-laget vet vilken typ av människa Håkan är och förhoppningsvis smittar det av sig på de värvningar han gör och på hur våra spelare uppträder - med karaktär och hårt jobb utan att tro att man är större än laget. Dessutom tror jag Håkans bakgrund och rykte är en fördel när det gäller att locka till sig nya spelare. Håkan är en person man litar
och lyssnar på.


Akademin.
Kanske den största anledningen till optimism av dem alla! Roger Gustafsson är en visionär. Hans envishet, passion och arbete med Akademin och Secrets of soccer kommer bli otroligt värdefullt för klubben i framtiden. Kan man bli självförsörjande på stommen i ett A-lag (likt Ajax) har man en otrolig fördel. Roger tog oss till Champions League förra gången och det skulle inte förvåna mig om nästa stora framgång i turneringen kommer med ett IFK där stommen utbildats enligt hans pedagogik.

Men - allt är naturligtvis inte positivt i IFK Göteborg. Några frågetecken måste rätas ut:


Vad vill Styrelsen?
Att Oscar Wendt (och Martin Ericsson för några år sedan) flyttar till Danmark är en skam. Vi i Sverige måste komma ikapp våra nordiska grannar. Vi måste få nya moderna arenor och kunna dra nytta av intäkterna de genererar.
Vi måste också få artistskatt för fotbollsspelare och utveckla våra sponsorintäkter. Där har vår styrelse (och alla andra allsvenska styrelseledamöter) ett stort ansvar att driva frågor och påverka politiker och pampar inom SVFF (Stefan Lundins inlägg i Offside var mycket
intressant!). Dessutom har styrelsen, vad jag vet, inte presenterat en endaste vision, målsättning eller plan för framtiden? Vad vill de - förutom att bära den fina klubbkavajen?


Ekonomin
Denna fråga är nära sammankopplad med ovanstående punkt. De senaste åren har Blåvitt missat Göteborgsspelare som Kim Källström, Johan Elmander och Tobias Hysén bl a på grund av att vi inte kunnat konkurrera ekonomiskt. Det får inte hända igen.

Även om vi just nu står i en klass för oss själva när det gäller att ta fram egna unga klasspelare så måste man kombinera detta med värvningar utifrån - och de värvningarna måste vara spetsvärvningar - antingen av unga mycket lovande talanger (jag pratar kalibern Dusan Djuric, Petter Andersson, Samuel Holmén) eller etablerade klasspelare (typ Anders Svensson eller Ailton). Så fort skattehärvan är avklarad så MÅSTE Blåvitt bli mer offensivt när det gäller (lagliga) riskkapitallösningar eller andra lösningar som kan finansiera enskilda stora spelarköp.

Till sist:
Igår kom EM:s höjdpunkt.
André Pops till den ryske vinnaren av höjdhoppsfinalen:

"When will we se you CLEAR 2.41?"

Gästkribent: Marcus