En piss i havet

LANDSLAGET Sverige, med två IFK-bekantingar på plan förlorade mot Tyskland med 3-0 i Gelsenkirchen. Jag såg hela matchen och blev förbannad över hur dåligt landslaget spelade, hur usel Taco-Anders var internationellt, hur Kim Källström verkligen inte är vår fjärde "Super-Swede" och hur det omöjligen kan förklaras att Petter Hansson får bra betyg i Nederländerna och i slutändan ser man ett missat EM-slutspel i Schweiz/Österrike 2008 framför sig. Sen slår hjärnan över till verkligheten igen och man inser att man egentligen bara är fortsatt deppig och nedstämd efter 0-1 mot Gefle i söndags. En förlust som svider så oerhört mycket mer än 0-3 mot Tyskland i en träningslandskamp. Faktum är att förlusten mot Allsvenskans enda norrlandslag svider mer nu än vad 0-2-förlusten mot Tyskland i VM för drygt två månader sedan någonsin sved i mitt fotbollshjärta.

Sedan 2002, då jag på allvar började följa IFK i och med att jag bevittnade båda kvalmatcherna på plats, tog med en av GT:s utdelade "Blåvitt mot SM-guld 2003"-poster med fotspår på sedan den blivit trampad på i stormningen av planen efter slutsignalen i andra kvalmatchen, och kände att jag aldrig någonsin mer ville bevittna IFK i ett sådant prekärt läge, sedan 2002 alltså, har landslaget aldrig mer varit något annat än ett sekundärt intresse. Jag minns hur man som 10-åring fick stanna uppe till sent på natten och se Sverige-Ryssland spela i Pontiac Silverdome en skön midsommarafton (Exakt vad jag åt? Naturligtvis kommer jag ihåg det...) för 12 år sedan. Jag minns avslutningen i tvåan på gymnasiet, som tidigarelades enkom för att Sverige spelade mot Argentina i VM 2002.

Sedan 2002 och förlusten mot Senegal har landslaget inte varit intressant längre. Istället var det då jag bestämde mig för att på allvar tillhöra generationen som aldrig fick se en Champions League-match på plats. En generation som inte upplevt ett guldjubel inför 17 356 på ett knökat Gamla Ullevi. En generation som inte brydde sig överdrivet mycket när tiotals miljoner kastades bort på skitspelare. En generation som inte riktigt på allvar förstod hur jävla stora Blåvitt var. Ett jävligt dumt val, kan tyckas. Att välja bort Henke Larsson, Ljungberg, Zlatan, "Chippen", Kim Källström och Olof Mellberg mot Marino Rahmberg, Wowoah, Mourad, Jonas Henriksson, "Big Mama" och Bengt Andersson, just när landslaget började spela bra fotboll, och IFK slutade.

Men å andra sidan, vad hade ett svenskt VM-guld 2006 varit mot att få se Niclas Alexandersson lyfta Lennart Johanssons pokal i höst?