Medgångssupportrar gör skillnad

MEDGÅNGSSUPPORT. Det finns en mindre kategori supportrar som så fort det visas ett större intresse bland "medgångssupportrarna" (till viss del mig själv inkluderad) reagerar hatiskt och exkluderande, ofta dessutom ganska högljutt. Hur tänker ni? Jag ska försöka bena ut hur jag tänker i och med detta inlägg.

Om vi alla är överens om att en fullsatt och kokande arena är en mer intressant arena att besöka än en halvtom och avslagen dito så är vi en bra bit på vägen i detta resonemang. Om vi alla tror att våra sportsliga resultat påverkas i positiv riktning om vi är många som står bakom vårt kära IFK Göteborg på läktarna så har vi kommit ännu längre. Om vi alla får gåshud när Snart skiner Poseidon framförs av 18000 unisona Änglar så är vi mer eller mindre i mål. Om vi dessutom kan hjälpas åt att få med så många Änglar som möjligt till Norra Stå i Solna för att bevittna cupfinalen så skulle jag nästan vilja kalla oss den "familj" som jag hoppas på att vi innerst inne tillhör. Så hur når vi dit?

Jag har några konkreta tankar kring detta:

• "Folk drar folk" - ju mer inkluderande vi är, desto mer plats gör vi för andra som också älskar IFK Göteborg. Ju fler vi är som älskar och pratar positivt om IFK Göteborg, desto mer får media upp ögonen för oss som supportrar, för oss som klubb och för vår "familj". Medias bevakning, inklusive mitt eget bloggande på denna domänen, bidrar till att vi blir fler och fler. Tro mig, det fungerar såhär. Och tro mig - hur ni pratar om oss (IFK Göteborg och Änglar i allmänhet) på arbetsplatser, på krogen, på gatan... Det påverkar också intresset.
• "Medgångssupportrarna blir vår räddning" - om vi alltid ska reagera negativt så fort vi blir fler på bortaresorna så kommer det bli svårare att nå målen som vi gemensamt var överens om ovan. Om vi anser att vi är omkring 5000 (antalet årskort som måttstock) i den kärna som "alltid" besöker Gamla Ullevi när Blåvitt spelar match, så är vi alltså beroende av omkring 13000 "medgångs-Änglar" varje match för att fylla arenan. Inkludera dessa! Om vi ska bli fler så måste vi låta alla vara "gröna" i sin blåvita kostym (kul paradox tycker jag själv).
• "Vi måste sluta vara paradoxala" - ni kan inte både exkludera medgångssupportrarna och fortsätta vara förbannade och missnöjda över att våra publiksiffror inte är i närheten av de bästa i Sverige (...ännu. Jag är dock säker på att vi är på väg åt rätt håll).

Delar av Kommandobryggan hemma mot Brommapojkarna

Vi är absolut flest. Ja vi är dubbelt så många som Djurgårdarna som påstås vara näst flest. Jag är dock övertygad om att vi enbart kan räkna oss som flest om vi är just inkluderande. Vi måste tillåta medgångare som varit besvikna på resultaten de senaste åren komma tillbaka och göra sitt första besök på Gamla Ullevi för året. Vi måste tillåta medgångssupportrarna boka tågbiljetterna framför näsan på oss, för det kan vara just denna tågresa som får dem fast och återkommer. Vi måste inkludera kvinnor, barn, människor från olika sociala skikt, människor som har närmare till våra bortamatcher än våra hemmamatcher, ja, de allra flesta som sätter IFK Göteborg i första rummet. Alla dessa människor har haft en röst i Orvestos undersökning. Alltså, vi kan inte vara flest och exkluderande. Vi kan bara vara flest om vi inkluderar.

Delar av det massiva bortaföljet på Myresjöhus Arena

Så till alla er som tvekat de sista åren vill jag säga några saker: Det gjorde jag också. Jag var borta från årskorten, kärleken, stämningen och kamratskapet i många år. De sista åren har jag dock inte missat många matcher. Jag åker på så många bortamatcher jag hinner och jag missar inte många blåvita minuter på hemmaplan. Kan jag komma tillbaka och finna glädjen så kan ni också komma tillbaka. Jag kan uppriktigt säga att så roligt som jag har haft i blåvita sammanhang i år har jag inte haft på många år. Ölen på stan innan match, bussresorna, kontakten med blåvita jämlikar, bloggandet. Allt detta flyter samman och innebär inget annat än en känsla av blåvit eufori. Ramsorna som ekade på Myresjöhus Arena i Växjö ekar fortfarande i de småländska skogarna. Vi visade upp oss från vår bästa sida och förhoppningsvis var det en del knattar i Växjö som såg oss, hörde oss och "fastnade". Kom igen - att växa upp i Växjö och hålla på Östers IF kan INTE vara roligt. Då är det ganska skönt att det kommer ett inkluderande gäng med till viss del tokiga men snälla supportrar från Göteborg och sjunger in lite vett i skallen på dem. "Hej hå, hej hå - mot Cupen-Guld vi gå!"

Jag är medveten om att ni är många besvikna där ute som inte fått plats på det första tåget till Stockholm, men jag hoppas att ni kan se på det såhär: Ni "gav bort" er plats till en ängel. Ni gav bort er plats till någon som också ville dit. Ni gav bort er plats till en utav medgångarna. En utav medgångarna som måste åka till Stockholm och se Blåvitt vinna ett Cup-guld för att "fastna" och sedan återkomma till Gamla Ullevi och kärleken till Blåvitt. Vi behöver medgångarna. De kan bli vår räddning.

Spelarna ljublar efter att ha eliminerat Östers IF i semifinalen av Svenska Cupen

Ni som inte fick biljett till Stockholm har ju alla möjligheter att lösa detta TILLSAMMANS i stället för att exkludera. Boka en buss där man får ta med sig berusningsdrycker. Flyg upp och hem igen. Hyr minibussar. Åk i privata bilar. Åk med ett gäng ni inte känner sedan innan. Mobilisera er! Vi har världens chans att göra denna match och denna resa till något som ingen av oss glömmer!
 
"Hej hå, hej hå - mot Cupen-Guld vi gå!"

PS - Glöm för allt i världen inte Halmstad hemma på lördag. Det är nu vi bygger upp publikintresset som vi så väl behöver framöver för att kunna haka på i toppen av allsvenskan. Inkludera vännerna och medgångarna. Ring någon som inte brukar gå med. Samla släkt och vänner för att välkomna Sella tillbaka med en "Snart skiner Poseidon" som får håret att resa sig på armarna. Vi ses på Gamla Ullevi på lördag. Vi ses kamrater!

Hur viktigt är IFK Göteborg för dig?

Jag har länge funderat över hur mitt första inlägg ska se ut den dag jag börjar skriva här på BaraBen. Nu vet jag svaret. Det blev ingen klagosång över det som är – över den tragedi som spelats upp framför våra ögon vecka efter vecka, hemma som borta. Sådana har redan sjungits i mängder och ärligt talat vet jag inte om det finns så mycket mer att tillägga. Inte heller blev det en drömsk tillbakablick på det som varit eller en desperat förhoppning om att allt ska vända nu när vi faktiskt sett en liten ljusning på slutet. Nej, det blev något annat. Det blev en text om en underprestation som det inte talas så mycket om, om hur allt borde vara och om hur relativt kort vägen dit faktiskt är, om vi bara vill. Håll tillgodo:


Jag tror att utopin – eller ja, det rimliga idealtillståndet, snarare – ser mer eller mindre likadan ut för alla Blåvitt-supportrar: Vi ska vara bäst i Sverige. Bäst i Skandinavien till och med, även om de flesta av oss nog kan acceptera att se Rosenborg och FC Köpenhamn som något sånär jämlikar. Vi ska slåss om SM-guld varje säsong, oftast gå segrande ur kampen och dessutom ska vi med någorlunda regelbundenhet kvalificera oss för Champions League- eller Europa League-spel. Vi ska ha en stabil ekonomi och en dominant ungdomssektion. Sveriges största talanger ska välja oss framför thug life i Solna, Zlatan-drömmar i Malmö och plast i Borås, för hos oss får de den bästa utbildingen, den bästa utvecklingen och spel i de största svenska klubblagsmatcherna på ett kokande Gamla Ullevi. Vi ska behålla våra stjärnor, åtminstone ett bra tag. När vi väl säljer dem är det till klubbar som Tottenham, Lazio och Lyon, inte till fucking Utrecht eller Nordsjälland, och om det någon dag blir dags för dem att vända hemåt igen, ja, då finns det egentligen bara ett alternativ.

Well, riktigt där är vi ju inte idag. Vi ligger tia i Allsvenskan och för ett par veckor sedan förlorade vi med fem mål mot Gefle. Jag tänker inte spilla fler tecken på den saken.

Jag tycker att det är svårt att sätta fingret på vad det är som har gått så fel i IFK Göteborg, och jag misstänker att anledningen till det är att det inte finns någon enskild bristande faktor att peka på. Snarare är det nog så att de senaste säsongerna varit ett sammelsurium av underprestationer på i stort sett alla nivåer inom föreningen: Mild har gjort tveksamma spelarköp, Olsson/Stahre har misslyckats med att förvalta materialet och de spelare som fått äran att bära den vackraste av tröjor har sannerligen inte betalat igen för förtroendet. Och så vidare.

Ovan nämnda problem kan varken du eller jag lösa. Det saknar vi både mandat och kompetens att göra. Men det finns ett problem som ligger helt i våra händer, och det problemet, menar jag, är det enskilt viktigaste av alla: vår egen underprestation. För om vi ska vara riktigt brutalt jävla ärliga med varandra så har även vi, supportrarna, presterat långt under acceptabel nivå de senaste åren. Vi har inte varit bäst i Skandinavien – faktiskt långt därifrån – och med 5 758 åskådare hemma mot Mjällby förtjänar vi inga framgångar. Med den Gais-uppslutningen förtjänar vi att ligga tia.

I min värld ska Ullevi alltid vara fullsatt när Blåvitt spelar. Där är varje tom plats en underprestation – ett missat friläge eller en halvhjärtad hemåtlöpning – oavsett väder, motstånd eller position i tabellen. Den är en grav skymf mot Sveriges framgångsrikaste fotbollsklubb och starkaste idrottsvarumärke. Den är ett hån mot laget som jag älskar.

På ett sätt kan jag ha viss förståelse för supportrar som viker ner sig och väljer att stanna hemma. Man står eller sitter där uppe på läktaren eller i soffan eller var man nu är och när ännu en tragedi håller på att närma sig ridå framför ens ögon så hatar man fan allt. Man är rasande, gråtfärdig, desperat. Men mest av allt är man uppgiven, inte sant? Uppgiven för att man känner sig så jävla maktlös. Det spelar ingen roll att Alexander Faltsetas aldrig gjort mål i en allsvensk match. Man vet ju att det kommer någon gång mot slutet av andra halvlek. Hans första allsvenska mål, mot det Blåvitt där han själv för bara ett år sedan var sämst i laget. Och så blir det poängförlust igen. Maktlös, som sagt.

Och visst, det är ju inte så konstigt att man känner så. Det är ett tankefel som är lätt att göra, inte minst när man är i affekt, men det gör det inte mindre till ett tankefel. Faktum är att vi är allt annat än maktlösa. Som individer – ja. Som grupp – inte på något sätt. Det är något av det mest fascinerande med fotboll, tycker jag. Att för en gångs skull är den där gamla slitna socialistklyschan att gruppen är större än summan av individerna helt och hållet jävla sann. En fantastisk publik kan bära fram sitt lag till stordåd. Det fick vi inte minst se bevis på hösten 2009, i upphämtningarna mot Halmstad och Häcken.

Därför är att säga att man tänker hålla sig borta från Ullevi tills laget ryckt upp sig ungefär lika korkat som att vägra gå till gymmet innan musklerna växt. Det är ett fullkomligt kontraproduktivt beteende. För faktum är att det enda säkra sättet för IFK Göteborg, Sveriges vackraste idrottsförening, att ta sig från det mediokra tillstånd som är idag till idealtillståndet imorgon är att så där 17 000 individer bestämmer sig för att ta dem dit. Ett utsålt Ullevi, ett rejält bortafölje och ett vansinnigt engagemang, det är det enda som krävs.

Då vinner vi matcher igen. Då ökar intresset ännu mer – överallt skrivs, pratas och rapporteras det om Blåvitt. Helt plötsligt vill alla vara på plats på Ullevi när det är match, för det är ju i princip omöjligt att ens få en biljett. Då anstränger vi oss mer. Levande Sittplats gör på egen hand mos av varje besökande klack och lämnar resten av arenan åt klacken. Alla bär fram varandra. Då är det är fantastiskt, både att gå på och att spela för Blåvitt. Biljett-, sponsor- och TV-intäkter ökar. Klubbens ekonomi är på topp. Då kommer Bjärsa hem och så småningom även Wendt, Berg, Antonsson och Wernbloom. Då vinner vi ännu mer, ofta hela Allsvenskan. Vi får spela i Europa League, kanske till och med i Champions. Klubben blir ännu rikare. Då är vi det självklara valet för nästa generations Victor Claesson, Branimir Hrgota och allt vad de nu kan heta, för precis allt det där de drömt om ända sedan de började spela fotboll, det får de ju uppleva hos oss. Då är vi bäst i Sverige. Ja, kanske till och med bäst i Skandinavien. Allt är som det ska vara, av den enkla anledning att så där 17 000 göteborgare bestämde sig för att det är så de vill ha det.

En orimlig och verklighetsfrånvänd målbild, kanske vissa protesterar nu. De har fel. I skrivande stund har IFK Göteborg 93 034 fans på Facebook. Det är fler än fem gånger så många som behövs för att fylla Ullevi. Det bor 521 587 människor bara i Göteborgs kommun. Även om vi, just for the sake av the argument, tänker bort kringkommuner, räknar av Hisingen som Häcken-land och delar resten jämnt mellan Gais och Blåvitt, återstår nästan 200 000 människor. Elfsborg snittar över 10 000 med ett underlag på drygt hälften. Norrköping ligger bara något tusental därunder. I en jämförelse utanför landets gränser hade Dortmund ett publiksnitt på nästan 80 000 förra säsongen, i en stad bara marginellt större än Göteborg. Så visst fan går det. Det är inte mer än rimligt.

Och mekaniken då? Skulle ett fullsatt Ullevi verkligen uträtta de underverk jag hävdar? Jag inser att det kan vara svårt att köpa för vissa, men absolut, så är det. Visst, snöbollseffekten kanske låter vänta lite på sig, och visst, vi kommer inte att vinna Allsvenskan varje år, men på det stora hela kommer det att göra oss till Sveriges bästa och framgångsrikaste fotbollsklubb.

Därför vill jag verkligen be dig som läser det här att ta dig en ordentlig titt i den proverbiala spegeln. Jag vill att du tänker till ordentligt och ber dina vänner (de som kanske slutat gå in här i väntan på bättre tider) att göra detsamma. Jag vill att ni ställer er en enda fråga:

Hur viktigt är IFK Göteborg för mig?

Kanske är du beredd att offra den där tacomyskvällen hemma i förortsvillan, skippa fotbollsresan till Barcelona, ta den där stämbandsinflammationen eller bråket med sambon för att vi ska vara bäst i Sverige, inte bara i historieböckerna, utan just nu och för lång tid framöver. Fundera på det. För kanske finns det 16 998 andra där ute som känner som du och jag, och då är det bara en tidsfråga innan allt är som det ska vara igen.


Med hopp om en fantastisk framtid,

Johan


(Eventuella ifrågasättanden, ryggdunkningar, brutala sågningar eller allmänt gôtt tjôt mottages tacksamt på @johannerman)

Medgångssupporterns dröm är här!