Växjö away

En trevlig resa, en trevlig dag, en trevlig arena, ett trevligt resultat, ett gäng trevliga bilder

2012 - Det finns inga enkla svar och sanningar

TANKAR OM ÅRET SOM GÅTT. Om ni inte tycker om att läsa, och utifrån det ni läst sedan reflektera, så bör ni möjligen sluta läsa detta inlägg redan här och nu. Risken är dock att ni missar något spännande längre ner så jag råder er att läsa hela inlägget ändå. Några utav er väljer möjligen att kommentera inlägget. De flesta som väljer att göra det gör det antagligen anonymt. Flera av de anonyma väljer att förmedla negativ kritik. Sånt är livet som bloggare på BaraBen.com.

Jag har vridit och vänt på det blåvita året 2012. Jag har vridit och vänt på Stahre. Ni skulle bara veta hur rolig Stahre ser ut upp och ner. Jag har också vridit och vänt på Håkan, Andrej, Kennet och alla de andra som sliter dag ut och dag in för att försöka prestera det som möjligen idrottsvärlden har gemensamt med de vinstdrivande bolagen; Resultat. Jag har laborerat med spelare, laguppställningar, möjliga val av lagkaptener och teoretiska värvningar. Ingenting har hjälpt. Jag kommer ingenstans...

Av naturen är jag ingen person som väljer den enkla vägen, då min grundinställning till det mesta är att det inte finns några enkla svar, och heller inga utan hinder och redan utstakade vägar mot målet. Om så hade varit fallet så hade givetvis alla med en önskan att nå målet valt samma väg. Det hade som ni förstår blivit väldigt trångt på den enkelfiliga autostradan mot SM-Guldet. Ingenting är svart eller vitt. Ingenting är sant eller falskt. Min syn på omvärlden är inte riktigt så positivistisk. Det måste finnas utrymme för tolkningar, känslor, filosofi och psykologi - och detta gäller även vid analysen av IFK Göteborgs 2012.

Till er som väljer att ställa er upp, och oftast anonymt "kräva" Håkan Milds avgång, vill jag säga att det har ni möjlighet att göra så länge ni inte kräver samma insats och inställning av mig. Det samma gäller er som väljer att besöka Kamratgården under träning för att på så sätt visa att "nu är det allvar". Den rätten väljer ni att ta er, och den möjligheten har ni, men förvänta er inte att jag gör detsamma. Även Stahres vara eller inte vara är en het potatis i de blåvita leden dessa dagar. Det finns de som är oerhört säkra på sin sak: "Stahre skall bort!" 

Till er vill jag säga att även ni har rätt att tro att den typen av utspel innebär rätt väg att gå, men låt då mig få tro att ni har fel. Jag tror att det är i resultatet av de öppna och konstruktiva dialogerna, i kombination med hårt fysiskt slit, som mycket och många av de sportsliga resultaten växer fram. Med en ökad förståelse för varandra kan vi lyfta dialogerna till en i mitt tycke mer värdig nivå. En nivå som jag menar är värdigt en Blåvit, en Ängel, en människa...

Att avkräva ett enkelt svar eller en enkel lösning på en komplex fråga eller ett komplext problem är inte konstruktivt. Det leder ofta till förhastade slutsatser och beslut som i sin tur får oönskad effekt på resultatet. Det är vad man än vill tro viktigare att vår tränare Mikael Stahre väljer att analysera ytterligare en gång än att man tar ett förhastat beslut som inte är underbyggt. Att i den cirkus som vi supportrar till stor del är med och bygger upp och de hätska debatter som ofta anonyma personer är med och sprutar tändvätska på här på nätet välja att sparka tränare och sportchefer är enligt vad jag tror inte rätt väg ur den uppkomna situationen.

Som i ett resultat av mina till hälften filosofiska funderingar ovan tror jag inte heller att det är sant att "vi vinner mer om Azulay får spela". Det är inte heller sant att Mild är "dum i huvudet" för att Dahlin får lämna klubben. Det är inte heller "Hysén som gör ett dåligt år", eller Stahre "som är en AIK-f*tta" som ensamt ligger bakom det resultatmässigt tråkiga året. Haglund är inte "för långsam". Jakob Johansson är inte "en överskattad fotbollsspelare" och någon man kan skratta åt från läktarhåll. Alvbåge är inte "värdelös". Logi är inte "den sämsta fotbollsspelaren man sett". Kjetil har inte "världens sämsta timing". Sella har inte "världens sämsta kondition". Robin Söder är inte "europas klenaste anfallare". Alla dessa blåvita supportersanningar bör sättas i ett sammanhang, och då i ett väldigt komplext sådant.

Frustrationen i supporterled är lätt att förstå om man som jag väljer det mer hermeneutiska synsättet, men jag vill poängtera vikten av att de som ställs på planen eller tillsätts att leda laget presterar mycket bättre om de känner ditt stöd i stället för det som många gånger från spelar- och ledarhåll upplevs som negativ stress och press. Jag tror att den konstruktiva kritiken till spelare och ledare inte når fram genom att skapa de enkla sanningarna ovan och tro att det är de som gäller bara för att man är den som skriker högst. Den som skriker högst möts ofta av det motsatta resultatet och ett motstånd från mottagaren. Det är genom någon typ av demokratisk process som Stahre eller Mild i så fall skall lämna IFK Göteborg. Det måste vara så det ska fungera.

Ett "Avgå Mild!" för varje förlorad match ger ett sämre resultat i nästa Blåvita match än vad t.ex. ett "Kom igen Jakob!" skulle göra. Så om vi år 2013 ska nå högre, bli bättre och vinna fler matcher så måste vi göra det tillsammans - det är min absoluta övertygelse. Det är genom fullsatta läktare, unison sång och ett stöd som bara vi Änglar kan bidra med som vi kommer vinna matcher och nå dit vi alla vill. Jag är inte nöjd. Jag håller på Blåvitt, men mitt också holistiska synsätt tycker att helheten kring IFK Göteborg är det som tilltalar mig. Supportrarna, spelarna, målmedvetenheten och sist men inte minst sammanhållningen mellan oss - det är det som gör att jag är Blåvit. Vi vill alla nå samma mål. Det är tron på vilken väg dit som är bäst som skiljer sig åt från Ängel till Ängel.

Kom ihåg. Detta är tankar ur mitt perspektiv och era perspektiv ger antagligen upphov till helt andra slutsatser och i vissa fall vill ni kalla dem sanningar. Jag tänker inte säga att ni har fel, men jag ber er att respektera mig när jag väljer att ge både Stahre och Mild mitt fulla stöd att forma och leda laget nästa år - inte för att jag vet att det är rätt väg att gå, utan för att jag tror på det i kombination med vårt helhjärtade stöd som den vägen vi bör ta.

Jag tänker ta till några ord hämtade från min hemstad. Det är faktiskt Kungälvs Kommun som har detta som sin slogan, och det är ord jag tror att samtliga blåvita skulle behöva stanna upp och reflektera kring:

"Med hjärtat i historien och med blicken mot framtiden"

Hur viktigt är IFK Göteborg för dig?

Jag har länge funderat över hur mitt första inlägg ska se ut den dag jag börjar skriva här på BaraBen. Nu vet jag svaret. Det blev ingen klagosång över det som är – över den tragedi som spelats upp framför våra ögon vecka efter vecka, hemma som borta. Sådana har redan sjungits i mängder och ärligt talat vet jag inte om det finns så mycket mer att tillägga. Inte heller blev det en drömsk tillbakablick på det som varit eller en desperat förhoppning om att allt ska vända nu när vi faktiskt sett en liten ljusning på slutet. Nej, det blev något annat. Det blev en text om en underprestation som det inte talas så mycket om, om hur allt borde vara och om hur relativt kort vägen dit faktiskt är, om vi bara vill. Håll tillgodo:


Jag tror att utopin – eller ja, det rimliga idealtillståndet, snarare – ser mer eller mindre likadan ut för alla Blåvitt-supportrar: Vi ska vara bäst i Sverige. Bäst i Skandinavien till och med, även om de flesta av oss nog kan acceptera att se Rosenborg och FC Köpenhamn som något sånär jämlikar. Vi ska slåss om SM-guld varje säsong, oftast gå segrande ur kampen och dessutom ska vi med någorlunda regelbundenhet kvalificera oss för Champions League- eller Europa League-spel. Vi ska ha en stabil ekonomi och en dominant ungdomssektion. Sveriges största talanger ska välja oss framför thug life i Solna, Zlatan-drömmar i Malmö och plast i Borås, för hos oss får de den bästa utbildingen, den bästa utvecklingen och spel i de största svenska klubblagsmatcherna på ett kokande Gamla Ullevi. Vi ska behålla våra stjärnor, åtminstone ett bra tag. När vi väl säljer dem är det till klubbar som Tottenham, Lazio och Lyon, inte till fucking Utrecht eller Nordsjälland, och om det någon dag blir dags för dem att vända hemåt igen, ja, då finns det egentligen bara ett alternativ.

Well, riktigt där är vi ju inte idag. Vi ligger tia i Allsvenskan och för ett par veckor sedan förlorade vi med fem mål mot Gefle. Jag tänker inte spilla fler tecken på den saken.

Jag tycker att det är svårt att sätta fingret på vad det är som har gått så fel i IFK Göteborg, och jag misstänker att anledningen till det är att det inte finns någon enskild bristande faktor att peka på. Snarare är det nog så att de senaste säsongerna varit ett sammelsurium av underprestationer på i stort sett alla nivåer inom föreningen: Mild har gjort tveksamma spelarköp, Olsson/Stahre har misslyckats med att förvalta materialet och de spelare som fått äran att bära den vackraste av tröjor har sannerligen inte betalat igen för förtroendet. Och så vidare.

Ovan nämnda problem kan varken du eller jag lösa. Det saknar vi både mandat och kompetens att göra. Men det finns ett problem som ligger helt i våra händer, och det problemet, menar jag, är det enskilt viktigaste av alla: vår egen underprestation. För om vi ska vara riktigt brutalt jävla ärliga med varandra så har även vi, supportrarna, presterat långt under acceptabel nivå de senaste åren. Vi har inte varit bäst i Skandinavien – faktiskt långt därifrån – och med 5 758 åskådare hemma mot Mjällby förtjänar vi inga framgångar. Med den Gais-uppslutningen förtjänar vi att ligga tia.

I min värld ska Ullevi alltid vara fullsatt när Blåvitt spelar. Där är varje tom plats en underprestation – ett missat friläge eller en halvhjärtad hemåtlöpning – oavsett väder, motstånd eller position i tabellen. Den är en grav skymf mot Sveriges framgångsrikaste fotbollsklubb och starkaste idrottsvarumärke. Den är ett hån mot laget som jag älskar.

På ett sätt kan jag ha viss förståelse för supportrar som viker ner sig och väljer att stanna hemma. Man står eller sitter där uppe på läktaren eller i soffan eller var man nu är och när ännu en tragedi håller på att närma sig ridå framför ens ögon så hatar man fan allt. Man är rasande, gråtfärdig, desperat. Men mest av allt är man uppgiven, inte sant? Uppgiven för att man känner sig så jävla maktlös. Det spelar ingen roll att Alexander Faltsetas aldrig gjort mål i en allsvensk match. Man vet ju att det kommer någon gång mot slutet av andra halvlek. Hans första allsvenska mål, mot det Blåvitt där han själv för bara ett år sedan var sämst i laget. Och så blir det poängförlust igen. Maktlös, som sagt.

Och visst, det är ju inte så konstigt att man känner så. Det är ett tankefel som är lätt att göra, inte minst när man är i affekt, men det gör det inte mindre till ett tankefel. Faktum är att vi är allt annat än maktlösa. Som individer – ja. Som grupp – inte på något sätt. Det är något av det mest fascinerande med fotboll, tycker jag. Att för en gångs skull är den där gamla slitna socialistklyschan att gruppen är större än summan av individerna helt och hållet jävla sann. En fantastisk publik kan bära fram sitt lag till stordåd. Det fick vi inte minst se bevis på hösten 2009, i upphämtningarna mot Halmstad och Häcken.

Därför är att säga att man tänker hålla sig borta från Ullevi tills laget ryckt upp sig ungefär lika korkat som att vägra gå till gymmet innan musklerna växt. Det är ett fullkomligt kontraproduktivt beteende. För faktum är att det enda säkra sättet för IFK Göteborg, Sveriges vackraste idrottsförening, att ta sig från det mediokra tillstånd som är idag till idealtillståndet imorgon är att så där 17 000 individer bestämmer sig för att ta dem dit. Ett utsålt Ullevi, ett rejält bortafölje och ett vansinnigt engagemang, det är det enda som krävs.

Då vinner vi matcher igen. Då ökar intresset ännu mer – överallt skrivs, pratas och rapporteras det om Blåvitt. Helt plötsligt vill alla vara på plats på Ullevi när det är match, för det är ju i princip omöjligt att ens få en biljett. Då anstränger vi oss mer. Levande Sittplats gör på egen hand mos av varje besökande klack och lämnar resten av arenan åt klacken. Alla bär fram varandra. Då är det är fantastiskt, både att gå på och att spela för Blåvitt. Biljett-, sponsor- och TV-intäkter ökar. Klubbens ekonomi är på topp. Då kommer Bjärsa hem och så småningom även Wendt, Berg, Antonsson och Wernbloom. Då vinner vi ännu mer, ofta hela Allsvenskan. Vi får spela i Europa League, kanske till och med i Champions. Klubben blir ännu rikare. Då är vi det självklara valet för nästa generations Victor Claesson, Branimir Hrgota och allt vad de nu kan heta, för precis allt det där de drömt om ända sedan de började spela fotboll, det får de ju uppleva hos oss. Då är vi bäst i Sverige. Ja, kanske till och med bäst i Skandinavien. Allt är som det ska vara, av den enkla anledning att så där 17 000 göteborgare bestämde sig för att det är så de vill ha det.

En orimlig och verklighetsfrånvänd målbild, kanske vissa protesterar nu. De har fel. I skrivande stund har IFK Göteborg 93 034 fans på Facebook. Det är fler än fem gånger så många som behövs för att fylla Ullevi. Det bor 521 587 människor bara i Göteborgs kommun. Även om vi, just for the sake av the argument, tänker bort kringkommuner, räknar av Hisingen som Häcken-land och delar resten jämnt mellan Gais och Blåvitt, återstår nästan 200 000 människor. Elfsborg snittar över 10 000 med ett underlag på drygt hälften. Norrköping ligger bara något tusental därunder. I en jämförelse utanför landets gränser hade Dortmund ett publiksnitt på nästan 80 000 förra säsongen, i en stad bara marginellt större än Göteborg. Så visst fan går det. Det är inte mer än rimligt.

Och mekaniken då? Skulle ett fullsatt Ullevi verkligen uträtta de underverk jag hävdar? Jag inser att det kan vara svårt att köpa för vissa, men absolut, så är det. Visst, snöbollseffekten kanske låter vänta lite på sig, och visst, vi kommer inte att vinna Allsvenskan varje år, men på det stora hela kommer det att göra oss till Sveriges bästa och framgångsrikaste fotbollsklubb.

Därför vill jag verkligen be dig som läser det här att ta dig en ordentlig titt i den proverbiala spegeln. Jag vill att du tänker till ordentligt och ber dina vänner (de som kanske slutat gå in här i väntan på bättre tider) att göra detsamma. Jag vill att ni ställer er en enda fråga:

Hur viktigt är IFK Göteborg för mig?

Kanske är du beredd att offra den där tacomyskvällen hemma i förortsvillan, skippa fotbollsresan till Barcelona, ta den där stämbandsinflammationen eller bråket med sambon för att vi ska vara bäst i Sverige, inte bara i historieböckerna, utan just nu och för lång tid framöver. Fundera på det. För kanske finns det 16 998 andra där ute som känner som du och jag, och då är det bara en tidsfråga innan allt är som det ska vara igen.


Med hopp om en fantastisk framtid,

Johan


(Eventuella ifrågasättanden, ryggdunkningar, brutala sågningar eller allmänt gôtt tjôt mottages tacksamt på @johannerman)

Vem äger rätten till definitioner inom supporterkulturen?

I min omgivnings ögon besitter jag flertalet egenheter på gränsen till vad som, om jag valt att söka vård för dessa, hade placerats in under "tydligt autistiska drag", eller som alternativt hade förenklat för diverse sakkunniga att tilldela mig någon utav bokstavsdiagnoserna.

Att jag med stöd bland kriterierna för dessa diagnoser självmant kan placera in mig själv bland både DAMP-utpekade och de stackarna som fått leva med "stämpeln" ADHD under hela sin uppväxt ser jag som något positivt. Att jag sedan sluppit att bli diagnostiserad, utpekad, uthängd och därmed orättvist behandlad ser jag som ren tur, men detta har också bidragit till att jag klarat mig ganska bra i livet såhär långt. Det är egenheterna och kriterierna jag uppfyller som jag ser som något positivt, alltså inte diagnosen i sig (vi lever i en västvärld där inflationen i att ställa diagnoser inte tycks avta utan snarare öka allt mer - detta bidrar många gånger till ett omotiverat utanförskap, men detta ämne väljer jag att bespara er BaraBen-läsare denna gång...).

En utav mina egenheter består i att löp-träna eller på annat sätt hålla min kropp och mitt huvud i form med hjälp av annan fysisk aktivitet. Nu ligger fokus på Lidingöloppet i september, till våren är det Vasaloppet och ja, ni förstår. Det blir många träningstimmar. Under mina träningspass brukar jag fundera. Jag funderar och filosoferar och försöker därigenom lösa diverse världsproblem. Idag har jag bl.a. funderat på följande;

• Vem definierar "Blåvitt"?
• Vad innebär det att vara "supporter"?
• Vad får det för konsekvenser att vi inte definierar dessa begrepp på samma sätt?

De sista dagarna har jag fasats över vilket språk vi på vissa håll använder till varandra? Inom de blåvita leden! Jag har läst och hört fruktansvärda glåpord mellan olika "fraktioner", jag har häpnat över vad man kan skriva under anonymitet och jag har försökt stå upp för de värderingar jag har, men det är inte lätt när det "Blåvitt" vi alla påstår att vi älskar, inte befinner sig i harmoni  med de förväntningar vi som supportrar har.

Jag tänker inte citera någon utan bara konstatera att det räcker med att ta en titt bland kommentarerna på valfritt "Blåvitt-forum" på nätet för att förstå vad jag menar.

Vad/vilka är då "Blåvitt"? Vad eller vilka är det/de vi anser att vi har våra sympatier hos? Är det alla spelare i A-truppen? Är det alla som är anställda av föreningen IFK Göteborg? Är det alla som någon gång representerat föreningen? Är det alla spelare och ledare exkluderat de som någon gång haft med AIK eller annat mindre nogräknat Stockholms-lag att göra? Definierar vi "Blåvitt" på samma sätt i motgång som i medgång? Vem äger rätten att definiera vilka/vad som utgör "Blåvitt"? Bidra gärna med era åsikter i kommentarsfältet...

Vad innebär det då att vara "supporter"? När får man lov att kalla sig supporter? Vilka rättigheter har man som supporter? Vilka skyldigheter har man som supporter? Har man rätt att skriva vad som helst och fortfarande accepteras som Blåvitt-supporter? Har man rätt att på läktaren bete sig hur som helst och fortfarande med huvudet högt kalla sig supporter? Vem äger definitionen av vad som är en  "Blåvitt-supporter"? Vilken plats har supporterklubben Änglarna bland alla andra blåvita supportergrupperingar? Kan vi önska oss mer av dagens supporterklubb för att ena supporterskaran? Bidra även i denna fråga med era åsikter i kommentarsfältet...

Konsekvenserna av att vi inte är överens i definitionen av ovan två nämnda begrepp är de vi upplever i alla tuffa, verbala och/eller skriftbaserade dispyter på Gamla Ullevi, på krogen eller på nätet just nu. Jag tror att jag talar för den absoluta majoriteten av de blåvita när jag skriver att vi absolut inte vill uppleva det vi just nu upplever, vare sig på planen eller i de blåvita supporterleden. Vi är ju IFK Göteborg! Vi är bättre, större och starkare än såhär!

Med det laget vi har på pappret och med den samlade utgiftsposten vi idag har i form av "A-laget", och som vi i stor utsträckning är med och finansierar som supportrar, måste vi kunna kräva mer! Frågan är snarare hur vi på ett konstruktivt sätt skall förmedla detta och vilka konsekvenser det kan få om vi förmedlar detta på fel sätt. Har vi gjort den kollektiva konsekvensanalys som jag personligen tror är nödvändig för att säkerställa att vi inte skadar föreningen i våra hjärtan i onödan? Kan vi enas i våra avsikter och åsikter och på så sätt ge mer tyngd i orden riktade till Kamratgården? Bidra gärna till en konstruktiv dialog i kommentarsfältet...

En sak är säker. I morgon återfinns jag och många, många fler på Gamla Ullevi och vi är många, många som vill IFK Göteborg, supportrarna, Blåvitt och alla andra odefinierade väl! Detta är ett mantra som kommer återupprepas i det jag skriver; Tillsammans är vi starkare!

Vi ses på GU! Krossa Helsingör!

Som ny skribent, som valt att inte skriva anonymt, vore jag oerhört tacksam om ni som förväntar er svar och en dialog från min sida väljer att inte kommentera anonymt. Det tycker jag att jag kan begära.

(Även jag passar på att bjuda in till ett öppet nätverkande på Twitter - följ @danielsjogren)

"Värmdös brudar finns på Youporn"

TIFOSI. Jag medger direkt att jag inte alls kan bakgrunden till den här publikfesten, men tycker den är jävligt underhållande. Kolla videon för att se supportermarschen till arenan, inspirerad av AIK-fansens "Hata Göteborg" banderoll och marsch vi brukar se i Göteborg. Då är det fullt förståeligt att folk blir irriterade, men det här känns som en rätt så skön parodi...