Jag har länge funderat över hur mitt första inlägg ska se ut den dag jag börjar skriva här på BaraBen. Nu vet jag svaret. Det blev ingen klagosång över det som är – över den tragedi som spelats upp framför våra ögon vecka efter vecka, hemma som borta. Sådana har redan sjungits i mängder och ärligt talat vet jag inte om det finns så mycket mer att tillägga. Inte heller blev det en drömsk tillbakablick på det som varit eller en desperat förhoppning om att allt ska vända nu när vi faktiskt sett en liten ljusning på slutet. Nej, det blev något annat. Det blev en text om en underprestation som det inte talas så mycket om, om hur allt borde vara och om hur relativt kort vägen dit faktiskt är, om vi bara vill. Håll tillgodo:
Jag tror att utopin – eller ja, det rimliga idealtillståndet, snarare – ser mer eller mindre likadan ut för alla Blåvitt-supportrar: Vi ska vara bäst i Sverige. Bäst i Skandinavien till och med, även om de flesta av oss nog kan acceptera att se Rosenborg och FC Köpenhamn som något sånär jämlikar. Vi ska slåss om SM-guld varje säsong, oftast gå segrande ur kampen och dessutom ska vi med någorlunda regelbundenhet kvalificera oss för Champions League- eller Europa League-spel. Vi ska ha en stabil ekonomi och en dominant ungdomssektion. Sveriges största talanger ska välja oss framför thug life i Solna, Zlatan-drömmar i Malmö och plast i Borås, för hos oss får de den bästa utbildingen, den bästa utvecklingen och spel i de största svenska klubblagsmatcherna på ett kokande Gamla Ullevi. Vi ska behålla våra stjärnor, åtminstone ett bra tag. När vi väl säljer dem är det till klubbar som Tottenham, Lazio och Lyon, inte till fucking Utrecht eller Nordsjälland, och om det någon dag blir dags för dem att vända hemåt igen, ja, då finns det egentligen bara ett alternativ.
Well, riktigt där är vi ju inte idag. Vi ligger tia i Allsvenskan och för ett par veckor sedan förlorade vi med fem mål mot Gefle. Jag tänker inte spilla fler tecken på den saken.
Jag tycker att det är svårt att sätta fingret på vad det är som har gått så fel i IFK Göteborg, och jag misstänker att anledningen till det är att det inte finns någon enskild bristande faktor att peka på. Snarare är det nog så att de senaste säsongerna varit ett sammelsurium av underprestationer på i stort sett alla nivåer inom föreningen: Mild har gjort tveksamma spelarköp, Olsson/Stahre har misslyckats med att förvalta materialet och de spelare som fått äran att bära den vackraste av tröjor har sannerligen inte betalat igen för förtroendet. Och så vidare.
Ovan nämnda problem kan varken du eller jag lösa. Det saknar vi både mandat och kompetens att göra. Men det finns ett problem som ligger helt i våra händer, och det problemet, menar jag, är det enskilt viktigaste av alla: vår egen underprestation. För om vi ska vara riktigt brutalt jävla ärliga med varandra så har även vi, supportrarna, presterat långt under acceptabel nivå de senaste åren. Vi har inte varit bäst i Skandinavien – faktiskt långt därifrån – och med 5 758 åskådare hemma mot Mjällby förtjänar vi inga framgångar. Med den Gais-uppslutningen förtjänar vi att ligga tia.
I min värld ska Ullevi alltid vara fullsatt när Blåvitt spelar. Där är varje tom plats en underprestation – ett missat friläge eller en halvhjärtad hemåtlöpning – oavsett väder, motstånd eller position i tabellen. Den är en grav skymf mot Sveriges framgångsrikaste fotbollsklubb och starkaste idrottsvarumärke. Den är ett hån mot laget som jag älskar.
På ett sätt kan jag ha viss förståelse för supportrar som viker ner sig och väljer att stanna hemma. Man står eller sitter där uppe på läktaren eller i soffan eller var man nu är och när ännu en tragedi håller på att närma sig ridå framför ens ögon så hatar man fan allt. Man är rasande, gråtfärdig, desperat. Men mest av allt är man uppgiven, inte sant? Uppgiven för att man känner sig så jävla maktlös. Det spelar ingen roll att Alexander Faltsetas aldrig gjort mål i en allsvensk match. Man vet ju att det kommer någon gång mot slutet av andra halvlek. Hans första allsvenska mål, mot det Blåvitt där han själv för bara ett år sedan var sämst i laget. Och så blir det poängförlust igen. Maktlös, som sagt.
Och visst, det är ju inte så konstigt att man känner så. Det är ett tankefel som är lätt att göra, inte minst när man är i affekt, men det gör det inte mindre till ett tankefel. Faktum är att vi är allt annat än maktlösa. Som individer – ja. Som grupp – inte på något sätt. Det är något av det mest fascinerande med fotboll, tycker jag. Att för en gångs skull är den där gamla slitna socialistklyschan att gruppen är större än summan av individerna helt och hållet jävla sann. En fantastisk publik kan bära fram sitt lag till stordåd. Det fick vi inte minst se bevis på hösten 2009, i upphämtningarna mot Halmstad och Häcken.
Därför är att säga att man tänker hålla sig borta från Ullevi tills laget ryckt upp sig ungefär lika korkat som att vägra gå till gymmet innan musklerna växt. Det är ett fullkomligt kontraproduktivt beteende. För faktum är att det enda säkra sättet för IFK Göteborg, Sveriges vackraste idrottsförening, att ta sig från det mediokra tillstånd som är idag till idealtillståndet imorgon är att så där 17 000 individer bestämmer sig för att ta dem dit. Ett utsålt Ullevi, ett rejält bortafölje och ett vansinnigt engagemang, det är det enda som krävs.
Då vinner vi matcher igen. Då ökar intresset ännu mer – överallt skrivs, pratas och rapporteras det om Blåvitt. Helt plötsligt vill alla vara på plats på Ullevi när det är match, för det är ju i princip omöjligt att ens få en biljett. Då anstränger vi oss mer. Levande Sittplats gör på egen hand mos av varje besökande klack och lämnar resten av arenan åt klacken. Alla bär fram varandra. Då är det är fantastiskt, både att gå på och att spela för Blåvitt. Biljett-, sponsor- och TV-intäkter ökar. Klubbens ekonomi är på topp. Då kommer Bjärsa hem och så småningom även Wendt, Berg, Antonsson och Wernbloom. Då vinner vi ännu mer, ofta hela Allsvenskan. Vi får spela i Europa League, kanske till och med i Champions. Klubben blir ännu rikare. Då är vi det självklara valet för nästa generations Victor Claesson, Branimir Hrgota och allt vad de nu kan heta, för precis allt det där de drömt om ända sedan de började spela fotboll, det får de ju uppleva hos oss. Då är vi bäst i Sverige. Ja, kanske till och med bäst i Skandinavien. Allt är som det ska vara, av den enkla anledning att så där 17 000 göteborgare bestämde sig för att det är så de vill ha det.
En orimlig och verklighetsfrånvänd målbild, kanske vissa protesterar nu. De har fel. I skrivande stund har IFK Göteborg 93 034 fans på Facebook. Det är fler än fem gånger så många som behövs för att fylla Ullevi. Det bor 521 587 människor bara i Göteborgs kommun. Även om vi, just for the sake av the argument, tänker bort kringkommuner, räknar av Hisingen som Häcken-land och delar resten jämnt mellan Gais och Blåvitt, återstår nästan 200 000 människor. Elfsborg snittar över 10 000 med ett underlag på drygt hälften. Norrköping ligger bara något tusental därunder. I en jämförelse utanför landets gränser hade Dortmund ett publiksnitt på nästan 80 000 förra säsongen, i en stad bara marginellt större än Göteborg. Så visst fan går det. Det är inte mer än rimligt.
Och mekaniken då? Skulle ett fullsatt Ullevi verkligen uträtta de underverk jag hävdar? Jag inser att det kan vara svårt att köpa för vissa, men absolut, så är det. Visst, snöbollseffekten kanske låter vänta lite på sig, och visst, vi kommer inte att vinna Allsvenskan varje år, men på det stora hela kommer det att göra oss till Sveriges bästa och framgångsrikaste fotbollsklubb.
Därför vill jag verkligen be dig som läser det här att ta dig en ordentlig titt i den proverbiala spegeln. Jag vill att du tänker till ordentligt och ber dina vänner (de som kanske slutat gå in här i väntan på bättre tider) att göra detsamma. Jag vill att ni ställer er en enda fråga:
Kanske är du beredd att offra den där tacomyskvällen hemma i förortsvillan, skippa fotbollsresan till Barcelona, ta den där stämbandsinflammationen eller bråket med sambon för att vi ska vara bäst i Sverige, inte bara i historieböckerna, utan just nu och för lång tid framöver. Fundera på det. För kanske finns det 16 998 andra där ute som känner som du och jag, och då är det bara en tidsfråga innan allt är som det ska vara igen.
Med hopp om en fantastisk framtid,
Johan
(Eventuella ifrågasättanden, ryggdunkningar, brutala sågningar eller allmänt gôtt tjôt mottages tacksamt på @johannerman)
Jag tror att utopin – eller ja, det rimliga idealtillståndet, snarare – ser mer eller mindre likadan ut för alla Blåvitt-supportrar: Vi ska vara bäst i Sverige. Bäst i Skandinavien till och med, även om de flesta av oss nog kan acceptera att se Rosenborg och FC Köpenhamn som något sånär jämlikar. Vi ska slåss om SM-guld varje säsong, oftast gå segrande ur kampen och dessutom ska vi med någorlunda regelbundenhet kvalificera oss för Champions League- eller Europa League-spel. Vi ska ha en stabil ekonomi och en dominant ungdomssektion. Sveriges största talanger ska välja oss framför thug life i Solna, Zlatan-drömmar i Malmö och plast i Borås, för hos oss får de den bästa utbildingen, den bästa utvecklingen och spel i de största svenska klubblagsmatcherna på ett kokande Gamla Ullevi. Vi ska behålla våra stjärnor, åtminstone ett bra tag. När vi väl säljer dem är det till klubbar som Tottenham, Lazio och Lyon, inte till fucking Utrecht eller Nordsjälland, och om det någon dag blir dags för dem att vända hemåt igen, ja, då finns det egentligen bara ett alternativ.
Well, riktigt där är vi ju inte idag. Vi ligger tia i Allsvenskan och för ett par veckor sedan förlorade vi med fem mål mot Gefle. Jag tänker inte spilla fler tecken på den saken.
Jag tycker att det är svårt att sätta fingret på vad det är som har gått så fel i IFK Göteborg, och jag misstänker att anledningen till det är att det inte finns någon enskild bristande faktor att peka på. Snarare är det nog så att de senaste säsongerna varit ett sammelsurium av underprestationer på i stort sett alla nivåer inom föreningen: Mild har gjort tveksamma spelarköp, Olsson/Stahre har misslyckats med att förvalta materialet och de spelare som fått äran att bära den vackraste av tröjor har sannerligen inte betalat igen för förtroendet. Och så vidare.
Ovan nämnda problem kan varken du eller jag lösa. Det saknar vi både mandat och kompetens att göra. Men det finns ett problem som ligger helt i våra händer, och det problemet, menar jag, är det enskilt viktigaste av alla: vår egen underprestation. För om vi ska vara riktigt brutalt jävla ärliga med varandra så har även vi, supportrarna, presterat långt under acceptabel nivå de senaste åren. Vi har inte varit bäst i Skandinavien – faktiskt långt därifrån – och med 5 758 åskådare hemma mot Mjällby förtjänar vi inga framgångar. Med den Gais-uppslutningen förtjänar vi att ligga tia.
I min värld ska Ullevi alltid vara fullsatt när Blåvitt spelar. Där är varje tom plats en underprestation – ett missat friläge eller en halvhjärtad hemåtlöpning – oavsett väder, motstånd eller position i tabellen. Den är en grav skymf mot Sveriges framgångsrikaste fotbollsklubb och starkaste idrottsvarumärke. Den är ett hån mot laget som jag älskar.
På ett sätt kan jag ha viss förståelse för supportrar som viker ner sig och väljer att stanna hemma. Man står eller sitter där uppe på läktaren eller i soffan eller var man nu är och när ännu en tragedi håller på att närma sig ridå framför ens ögon så hatar man fan allt. Man är rasande, gråtfärdig, desperat. Men mest av allt är man uppgiven, inte sant? Uppgiven för att man känner sig så jävla maktlös. Det spelar ingen roll att Alexander Faltsetas aldrig gjort mål i en allsvensk match. Man vet ju att det kommer någon gång mot slutet av andra halvlek. Hans första allsvenska mål, mot det Blåvitt där han själv för bara ett år sedan var sämst i laget. Och så blir det poängförlust igen. Maktlös, som sagt.
Och visst, det är ju inte så konstigt att man känner så. Det är ett tankefel som är lätt att göra, inte minst när man är i affekt, men det gör det inte mindre till ett tankefel. Faktum är att vi är allt annat än maktlösa. Som individer – ja. Som grupp – inte på något sätt. Det är något av det mest fascinerande med fotboll, tycker jag. Att för en gångs skull är den där gamla slitna socialistklyschan att gruppen är större än summan av individerna helt och hållet jävla sann. En fantastisk publik kan bära fram sitt lag till stordåd. Det fick vi inte minst se bevis på hösten 2009, i upphämtningarna mot Halmstad och Häcken.
Därför är att säga att man tänker hålla sig borta från Ullevi tills laget ryckt upp sig ungefär lika korkat som att vägra gå till gymmet innan musklerna växt. Det är ett fullkomligt kontraproduktivt beteende. För faktum är att det enda säkra sättet för IFK Göteborg, Sveriges vackraste idrottsförening, att ta sig från det mediokra tillstånd som är idag till idealtillståndet imorgon är att så där 17 000 individer bestämmer sig för att ta dem dit. Ett utsålt Ullevi, ett rejält bortafölje och ett vansinnigt engagemang, det är det enda som krävs.
Då vinner vi matcher igen. Då ökar intresset ännu mer – överallt skrivs, pratas och rapporteras det om Blåvitt. Helt plötsligt vill alla vara på plats på Ullevi när det är match, för det är ju i princip omöjligt att ens få en biljett. Då anstränger vi oss mer. Levande Sittplats gör på egen hand mos av varje besökande klack och lämnar resten av arenan åt klacken. Alla bär fram varandra. Då är det är fantastiskt, både att gå på och att spela för Blåvitt. Biljett-, sponsor- och TV-intäkter ökar. Klubbens ekonomi är på topp. Då kommer Bjärsa hem och så småningom även Wendt, Berg, Antonsson och Wernbloom. Då vinner vi ännu mer, ofta hela Allsvenskan. Vi får spela i Europa League, kanske till och med i Champions. Klubben blir ännu rikare. Då är vi det självklara valet för nästa generations Victor Claesson, Branimir Hrgota och allt vad de nu kan heta, för precis allt det där de drömt om ända sedan de började spela fotboll, det får de ju uppleva hos oss. Då är vi bäst i Sverige. Ja, kanske till och med bäst i Skandinavien. Allt är som det ska vara, av den enkla anledning att så där 17 000 göteborgare bestämde sig för att det är så de vill ha det.
En orimlig och verklighetsfrånvänd målbild, kanske vissa protesterar nu. De har fel. I skrivande stund har IFK Göteborg 93 034 fans på Facebook. Det är fler än fem gånger så många som behövs för att fylla Ullevi. Det bor 521 587 människor bara i Göteborgs kommun. Även om vi, just for the sake av the argument, tänker bort kringkommuner, räknar av Hisingen som Häcken-land och delar resten jämnt mellan Gais och Blåvitt, återstår nästan 200 000 människor. Elfsborg snittar över 10 000 med ett underlag på drygt hälften. Norrköping ligger bara något tusental därunder. I en jämförelse utanför landets gränser hade Dortmund ett publiksnitt på nästan 80 000 förra säsongen, i en stad bara marginellt större än Göteborg. Så visst fan går det. Det är inte mer än rimligt.
Och mekaniken då? Skulle ett fullsatt Ullevi verkligen uträtta de underverk jag hävdar? Jag inser att det kan vara svårt att köpa för vissa, men absolut, så är det. Visst, snöbollseffekten kanske låter vänta lite på sig, och visst, vi kommer inte att vinna Allsvenskan varje år, men på det stora hela kommer det att göra oss till Sveriges bästa och framgångsrikaste fotbollsklubb.
Därför vill jag verkligen be dig som läser det här att ta dig en ordentlig titt i den proverbiala spegeln. Jag vill att du tänker till ordentligt och ber dina vänner (de som kanske slutat gå in här i väntan på bättre tider) att göra detsamma. Jag vill att ni ställer er en enda fråga:
Hur viktigt är IFK Göteborg för mig?
Kanske är du beredd att offra den där tacomyskvällen hemma i förortsvillan, skippa fotbollsresan till Barcelona, ta den där stämbandsinflammationen eller bråket med sambon för att vi ska vara bäst i Sverige, inte bara i historieböckerna, utan just nu och för lång tid framöver. Fundera på det. För kanske finns det 16 998 andra där ute som känner som du och jag, och då är det bara en tidsfråga innan allt är som det ska vara igen.
Med hopp om en fantastisk framtid,
Johan
(Eventuella ifrågasättanden, ryggdunkningar, brutala sågningar eller allmänt gôtt tjôt mottages tacksamt på @johannerman)
