Här är supporterns vardag - misshandlade av polisen

FOTBOLLSVÅLD/POLISBRUTALITET. Det som skett under flera ishockeyderbyn i Stockholm den här vintern är en skrämmande historia. Polisen har likt krogdebatten i Göteborg - där man tydligt deklarerat att man inte har någon personal efter 03 så därför bör krogarna stängas då, helt enkelt bestämt sig bland kollegorna i Stockholm att de inte har lust eller resurser att finnas vid derbyn av den här typen.

Alla ni som protesterat om och om när jag genom åren försökt tala om nyanser i våldet kring fotbollsmatcher bör studera videon här ovan i detalj. På era VIP-läktare långt bort från det våld och den aggression som vi bland den bespottade pöbeln utsätts för (vanligtvis av ordningsvakter men i detta och många andra fall av poliser) och skyller jämt allt på ståplatspubliken. "Har man inget ont gjort råkar man inte illa ut", är ett väldigt vanligt förekommande argument i den här debatten. Men alla som tagit sig utanför den skyddade lounge-världen vet att det där är kvalificerat skitsnack. Verkligheten är inte svart och vit. Och poliskåren är definitivt inte det.

Jag tycker det är helt rätt av Supporterklubben Änglarna att JO-anmäla det uppenbart olagliga beteende som Göteborgspolisen uppvisade vid Flygarns Haga på Vasagatan i samband med Gais-derbyt i höstas. Dessutom vore det taktfullt att öppet stötta den klackbojkott som Järnkaminerna utlyst inför nästa hockeyderby i Stockholm. Fotboll eller hockey, polisens vansinniga taktik - att misshandla och förnedra medborgare - måste bekämpas på alla fronter.

John Alvbåge (freak)show på Örebros turkläger

följs upp av smått märkliga och lätt homoerotiska klippet:

Ett måste för alla kategori A, B, och C supportrar

BOKRECENSION. Härom månaden släpptes boken "Va för jävla pack e ni? -Berättelsen om Stockholms fotbollsklackar" som alltså handlar om de tre stora Stockholmslagens klackars framväxt från dess att organiserat brötande på läktarna drog igång på tidigt 70-tal fram till nu 2010.

"Det här är berättelsen om Stockholms fotbollsklackar. Vi berättar om kärlek, gemenskap, humor, arrogans och våld. Om människor som ägnar en stor del av sin tillvaro åt att följa en idrottsförening i med- och motgång. Människor vars passion för AIK, Djurgården eller Hammarby blivit en del av deras identitet. Det är historien om en subkultur vars frön såddes i början av sjuttiotalet. Och om hur och varför det blev som det blev. 375 bilder från 70-talet fram till våren 2010". Så lyder förlagets säljtext som även återfinns på bokens baksida och som väldigt väl beskriver vad det rör sig om.

Boken är skriven och framtagen av de tre författarna Magnus Hagström, Peter Johansson & Carl Jurell som även håller på och följt vart och ett av lagen sedan barnsben. Resultatet är väldans intressant även fast man inte är supporter till ett Stockholmslag. På 300 sidor kommer man de olika klackarna och deras historia under skinnet och bjuds på en historisk resa med episoder och historier som slutligen ligger till grund för hur de respektive klackarna och supporterföljena uppfattas av utomstående. Liksom de mer eller mindre positiva myterna kring de olika supportrarna.

Trots att boken på sätt och vis handlar om pest, kolera och gonorré bjuds riktigt underhållande läsning för alla intresserade av svensk läktar- och supporterkultur. Jag slås av tanken av att bara vilja veta mera och inser att jag liksom blir tvungen att sträckläsa en bok om AIK, DIF och Bajens supportrar och den plöjs nonstop på en kväll. De närmare 400 bilderna inklusive en hel del riktigt sköna artikelurklipp från fanzines och dagspress är en stor behållning. Den extremt rikliga mängd bilder och illustrationer gör att sidorna rinner iväg fort .

Det konstateras bland annat att en av de viktigaste förändringarna klackarna och supporterleden upplevt är internets framväxt med allt vad det innebär i underlättande av organisering, information men även dess baksidor. En utveckling som viss mån gjort att de förut så stora och starka supporterklubbarna tappat kraftigt i medlemsantal till förmån för en massa olika Ultrasgrupperingar.

Man får ta del av hur Bajen Fansen med sitt tydliga underdogperspektiv fick svårt att relatera till den plötsliga och oväntade framgången av sitt enda SM-guld 2001. Men även om hur stolta Hammarbyarna är över att de, enligt egen utsago i boken, skall ha varit först med att börja sjunga och ha en livlig och organiserad läktarkultur. Man får även veta hur Ullevis arenachef inför den första SM-finalen 1982 såg till att Bajen fansen fick ström till sin sektion så att ett rockband kunde spela på läktaren under hela matchen som Hammarby vann över Blåvitt med 1-2. En match som enligt boken därmed framställs som ett extremt viktigt ögonblick i svensk läktarkulturs historia. Blåvitt vann ju tack och lov sen i returen på Söderstadion med 3-1 och tog guldet i matchen som fullbordade den makalösa säsongen.

Lyssna noga så visst hörs ett band i bakgrunden...


Blåvitt vände borta och tog 1982 års sista guld på Söderstadion...

Vart AIK-supportrarnas sportsliga storhetsvansinne kommer ifrån förstår jag efter att ha läst boken fortfarande inte. Deras klubb har ju i modern tid tagit väldigt få guld. I avsaknad av större sportsliga framgångar målar boken snarare upp bilden om hur gnagarna istället framgångsrikt skapat, odlat och vårdat myten "Må de hata oss, blott de frukta oss". -Då laget inte alltid direkt varit bäst kan ju alltid supportrarna bli bäst på att vara värst.

"Djurgårdsfamiljen" är visst annars ett känt begrepp som används i boken och nämns då det verkar råda stort samförstånd och homogenitet i deras led. Boken tar även upp en del kring kring huruvida Djurgårdarna skulle vara de fansen som försöker vara mest brittiska i sin livsstil. En ny lärdom om DIF är annars "Sektion F" som enligt hur den läktarsektionens klientel i viss utsträckning påminner om Blåvitts levande Sittplats. Man får även lite intrycket av att hockeyn stundtals är lika stor och viktig för Djurgårdarna.

Avsnitten om Djurgårdsfansen lämnar ett avtryck om större harmoni i supporterleden jämfört med gnagarna och bajarna där oenighet och olika krafter och röster ständigt skapar mer eller mindre öppet kaos kring klubbarna.

När det i Göteborg sedan länge aldrig varit några tvivel om vilka fans eller framförallt vilket lag som är störst, bäst och vackrast har Stockholmsklubbarna ständigt turats om att åka upp och ner från Allsvenskan. Tyvärr har ju även som bekant alla Stockholmslagen i modern tid även turats om att ta hem pokalen. En stor skillnad mellan Göteborg och Stockholmslagens fans är föga oväntat även den tydliga geografiska uppdelningen varifrån klubbarna är baserade och härstammar från.

Det förmedlas en mycket bra känsla för den kraftfulla och stora rivalitet som råder mellan de tre klubbarna och dess supporterföljen i huvudstaden. Supportrarnas stora våta dröm är ta SM-guld samtidigt som en av konkurrenterna helst åker ur. Ett scenario som också hänt med jämna mellanrum.

En annan intressant och jämförande reflektion man slås av är hur de stora Göteborgslagen i modern tid helt saknat framgångsrika lag i andra sporter. Det är liksom inte samma sak att ÖIS alltid haft framgångsrika brottare och friidrottare, att Blåvitts orienterare och bowlare har tagit skalper samt att Gais skaffat ett bandylag. För Stockholmsklubbarna har framförallt haft hyfsat framgångsrika hockeylag men även inom handboll, bandy, innebandy har de tagit medaljer de sista åren. Elitlag inom alla de största svenska idrotterna.

Moderföreningarna eller numera snarare de olika idrottsaktiebolagen i Stockholm har framförallt varit större med fler idrotter i paraplyorganisationen och därmed involverat och engagerat mycket mera aktiva utövare än Göteborgs stora fotbollsklubbar. Författarna nödgas därmed ägna en hel del utrymme åt klackarnas insatser och framväxt i samband med framförallt lagens hockeymatcher. Det konstateras även att det är i mycket tack vara hockeymatcherna som klackarna kom igång. Liksom mycket av hetsen, bråken och stöken.

Ett par av Stockholm supporterpoliser ges även ett eget litet kapitel som också är mycket läsvärt och intressant. Konstaplarna är oväntat frispråkiga och inte helt okritiska till den egna kårens agerande och (o)förmåga historiskt sett. Det är ett mycket bra drag av författarna att även ge polisen en röst i boken. Poliser i samband med fotbollsmatcher är ändå något som alla fotbollssupportrar som vart med ett tag har eller mindre starka upplevelser av.

Boken tar även upp kopplingar till olika ungdomskulturers påverkan på läktarna såsom tex punk på 70- och skinheads på 90-talet berörs. Tyvärr kan jag tycka att de högerextrema strömningarna slätas över en aning.

I huvudstaden baseras rivaliteten mellan de olika klackarna först och främst på grund av att det gäller att vara bäst i stan. Samtliga klubbar och fans vill och tror sig vara bäst på plan och läktarna men turas hela tiden om att trilla av pallen.

Det är ett smart drag av förlaget och författarna att baka ihop och bjuda på de tre stora lagens supporterhistoria i en och samma bok. Främst givetvis för att nå en potentiellt mycket större köpgrupp men sekundärt så bjuds ju därmed även de olika grupperna på lite historik om sina rivaler. För sanning att säga så får man vara väldigt fotbollsnördig för att frivilligt köpa en bok som handlar om bara ett rivaliserande lags supportrar som man ju egentligen är fullkomligt ointresserad av eller rent av skyr som pesten. När nu de olika supportrarnas historia ställs emot varandra känns upplägget som boken även blev hyfsat objektiv.

Framförallt är boken ett stort måste för alla kategori A, B och C supportrar till Stockholmslagen.
Men boken är till för alla som är intresserade av supporterjournalistik eller rättare sagt definitivt för alla som är intresserade av passionerat supporterskap och tycker att fotboll utan klackar vore dötrist!

En liknande bok om Göteborgsklackarnas historia hade definitivt varit väldigt intressant.


---------------------------------------------------------------------------------------------

INTERVJU. BaraBen
fick även tag i en av författarna, Peter Johansson, så vi bjuder avslutningsvis på en liten intervju kring boken.

Hej och tack för en grymt intressant bok!

- Tack, kul ni gillar den!

Hur har mottagande varit i Stockholm och runtomkring i landet?
-Mottagandet har varit överväldigande, speciellt i Stockholm. Vi har fått väldigt positiv respons från ”vårt” klackfolk, både de unga och de gamla rävarna. Även på kultursidorna har den ju fått ett bra mottagande med generellt positiva recensioner med en del få undantag. Henrik Rydström gillade den ju så han får väl representera ”övriga landet”.
Det finns ett intresse runt om i landet för boken men man kan väl krasst konstatera att det hittills har varit en Stockholms angelägenhet. Det finns ett stort intresse i övriga Norden, vi ska bland annat till Norge och prata om boken på Norska Supporter Unionens årsmöte. Där säljer den på riktigt bra. Vi skulle vilja göra en engelsk upplaga, så är det nån som känner en ”publisher” som är intresserad så hör av er.

Hur långt tid tog arbetet med boken?
-Magnus och Calle drog igång det hela för ett antal år sedan, sen kom jag in i bilden något senare. Det gick några år på sparlåga, som med alla hobbyprojekt, men effektiv jobbade vi nog lite mer än ett år men då hade vi en bra grund redan.

Bilder, utklipp och allt det grafiska materialet är oerhört imponerande. Hur gick detta researcharbete gick till?
-Många klackmänniskor är samlare, så det är med deras hjälp vi har lyckats få fram allt. Alla har ställt upp på ett fantastiskt sätt och stöttat och hjälpt till. Men det finns mer där ute, bara någon orkar och kan ta tag i det. Sen blev det lite snöbollseffekt när vi väl hade börjat, hörde folk av sig med tips om material, folk och arkiv vi borde söka i.

Försäljningen verkar gå hyfsat, just nu är boken slut i lager på nätets största bokhandel adlibris inför julhandeln... (Red. anm: Den finns på CDON fortfarande för 139:-)
-Försäljningen går kanonbra, vi sålde slut första trycket på 5000 ex på en månad ungefär. Så nu är det nytrycket som går. Sist jag hörde (i början av veckan) var det 6 500 ex sålda totalt. Typ 50-60 % av alla böcker är faktiskt sålda kring matcher och utanför derbyt på Råsunda när vi tog med oss en massa lådor. Do It Yourself - punkstyle.

Är det något ni i efterhand kom på att ni borde eller glömt belysa mera, förutom att ni väl fick steka massvis av historier?
-Självklart finns det en hel del som kan göras bättre. Det saknas en del viktiga personer som av olika anledningar inte kom med. Vi hade en hel del fristående kapitel som vi brottades med för att sen stryka helt. Vi kanske plockar upp dem igen om det blir en uppdaterad version om X antal år. Musik och kläder var två kapitel som vi bollade runt med men till slut strök helt.

Tifofoto på Djurgårdsklacken från 2009: Hamid Shokatyan

Vasquez hemliga comeback i Blåvitt?

Faksimil: Svenskafans.com, december 2010.

Efterlysning: Premiärnumret av Blåvit Front

FANZINES. För elva år sedan gav jag ut det första (och hittills enda) numret av fanzinet Blåvit Front. 250 exemplar av tidningen såldes utanför Gamla Ullevi före hemmamatchen mot AIK, samtliga som tryckts upp.

Nu är jag intresserad av att köpa tillbaka ett par exemplar av den här tidningen, för ett litet projekt som BaraBen planerar framöver. Så är du ägare till den här gamla - minst sagt intressanta - supportertidningen, och dessutom kan tänka dig att leva utan den, hör av dig till BaraBen per mejl...

Den provspelande brassen - myten som blev sann?

SILLY SEASON. England lyckades här om kvällen med det oväntade - de spelade lite bra fotboll i ett VM. Det här tillhör ju som alla vet inte vanligheterna, så fans har undrat vad Capellos strikta regim ändrade inför kampen mot Slovenerna. Daily Mirror har svaret, spelarna fick dricka bärs.

Att lite öl kan räcka så långt.
Fansen har mer gemensamt med spelarna än man kan tro.

@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@

I söndagens GT efterlyste jag att fler politiker skulle våga snackar fotboll och börjar inse all den samhällsnytta som bredd- och ungdomsfotbollen bidrar med. I politiska sammanhang fokuseras det allt som oftast på de negativa bitar som huliganer, för att det helt enkelt är lättare att plocka billiga poäng där.

Men det är sällan någon som talar om hur politiken kan stärka fotbollsklubbarna och därmed tacka dem för det arbete de gör för samhället i stort. Utan barn-, ungdoms- och breddidrotten skulle samhället har mycket större problem på alla möjliga håll, eftersom det är denna rörelse som helt utan att ha ansvar - ändå tar ansvar där samhället monterar ned, sparar in och minskar på anslagen.

Jag efterlyster politiker som snackar fotboll, har visioner och betalar tillbaka.

@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@

Det går rykten om (och om igen om) att Blåvitt vill ta hit en provspelande brasiliansk anfallare. Jag har fått höra från två källor att det ska gälla en viss spelare, tidigare notorisk målskytt och senare bänknötare i ett topplag i Brasiliens högstaliga, numer i en lite mindre klubb, dock fortfarande i högstaligan.

Blåvitt förnekar att det är sant - men ryktet vill ändå inte försvinna.

Mellan varven blir BaraBen.com kontaktade av spelaragenter och "rådgivare" som har intresse i att marknadsföra sina spelare på olika sätt. Då kan de läcka allt från bra inside-information till lösa spekulationer, allt i försök att skapa hype kring sina spelare. Den här gången kommer informationen från Brasilien, via svenska kontakter, vilket gör att det känns lite halväkta.

Men när jag ser över den aktuella spelarens track-record har jag väldigt svårt att se var Håkan Mild skulle se i den här killen. Det behöver förvisso inte betyda särskilt mycket, för vi har ju haft rätt dåligt scoutade provspelare här på chans förr. Egentligen räcker det att spelaren har gjort ett väldigt bra intryck på någon som viskar info i örat på Kamratgårdens stab.

Och nej, jag menar inte faxmaskinen. Den här gången.
Brassen i fråga skall enligt BaraBens uppgifter vara Xxxxxxxo.

@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@

Jag snackade med Tobias Hysén strax före det att han och truppen åkte över till Danmark och spelade mot Ålborg (Blåvitt torsk 0-3). Han ville ha lite bildhanteringshjälp, då han hade sett min bittra lika som bär på IFK Göteborg och Titanic för någon vecka sedan. Hans förslag var att göra en lika som bär-blogg med IFK Göteborg och fågeln Fenix. Ni som inte känner till den egyptiska/grekiska/arabiska mytologin om fågeln Fenix kan väl få en sammanfattning av mig - fenix är en metafor för återuppståndelse.

Sedan förlorade Blåvitt sin första träningsmatch för säsongen, samtidigt som jag hade mycket jobb att stå i. Så lika som bär-bilden på fågeln Fenix och Blåvitt uteblev. Nästan som på beställning, med tanke på resultatet i Danmark. Men inför säsongen radade ju Blåvitt upp segrar under träningsmatcherna, bland annat mot just Ålborg. Så blir det idel förluster de närmaste veckorna kanske det kan innebära att Blåvitt går och börjar vinna matcher när tävlingsallvaret väl börjar?

@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@

Det här kommer inte som en jättechock, knappast ens för våra två unga målvakter, men Håkan Mild listar för närvarande potentiella keepers. Marcus Sandberg och Erik Dahlin har enligt uppgifter till BaraBen.com en drygt månad på sig att visa vad de går för, sedan kommer IFK Göteborg att agera på transfermarknaden. Jag vet att ni läser här Erik och Mackan, så ta detta som en uppmaning - nu jävlar har ni chansen att sätta stopp för en målvaktsaffär. Se till att ta den.

Märk väl att det finns en ledig tröja i truppen. Tröja nummer 1.

"Supporterunionen hyllar fotbollshuliganer"

SMÅTT & GÔTT. I helgen som gick hyllade Hammarbys fans polismördaren, legosoldaten nynazisten och bankrånaren Jackie Arklöv. I ett tifo hölls en banderoll upp med texten: "Hylla den som hyllas bör det finns bara en Jackie Arklöv".

Först ut med beklaganden, med orden "det var ett olyckligt misstag", var Frank Ågren – Hammarbyare och ordförande i Sveriges fotbollssupporterunion. Han skriver även krönikor i Sportbladet varje söndag där han ofta utger sig som en representant för alla Sveriges supportrar, så därför blir det intressant att skärskåda den här herrens senaste aktiviteter.

Den senaste tiden har han spammat diverse forum, bloggar och fotbollssajter med reklam för sin nya sida Fansight, som är ett slags länksamling och nyhetsfeed från svenska fotbollssajter. Här finner vi en intressant detalj:

- Sportbladet-krönikören Ågrens senaste skötebarn har nämligen valt att göra reklam, via länkar och nyhetsuppdateringar, för flera av den svenska huliganscenens hemsidor. Firman Boys hemsida Sverigescenen finns med och Wisemens inofficiella sida Tifoledaren likaså, för att nämna ett par. Detta hade inte varit uppseendeväckande för fem öre om det här "bara" var en länksamling i mängden. Tvärtom så skulle det inte höjt något ögonbryn alls.

Men nu är det en länksamling som Ågren står bakom och därmed något som förknippas indirekt med Sveriges fotbollssupporterunion som han är ordförande för, och i förlängningen även Aftonbladet där han är krönikör. För även om Ågren kan gardera sig med "det är bara länkar till sidor som alla läser ändå" eller ett oskyldigt "mina privata åsikter skall inte tillskrivas de företag jag arbetar för" så måste vi fotbollsfans ifrågasätta att han aktivt är med och skickar läsare till dessa huligansidor - samtidigt som han deltar i samma etablissemang som jagar "huliganer" med ljus och lykta. Det går liksom inte ihop att dels representera häxjakten, men lite lätt vid sidan av densamma sprida budskapet att "häxor är nog ok trots allt".

Antigen får man som officiell supporterrepresentant säga att man tycker att svenska fotbollsfirmor bör delta i supporterdebattens alla skikt och med det mena allvar - eller så tar man avstånd från dem helt och hållet. Att göra bägge två och därmed helgardera sig mot alla inblandade, så man kan ha kvar sina vänner på läktaren samtidigt som man får vänner inom etablissemanget känns inte bara svagt, utan direkt oppurtunistiskt.

Om det inte var på just Sportbladet som Ågren var krönikör, kan ni ge er fan på att vi redan hade fått se en rubrik i stilen "Supporterunionen hyllar fotbollshuliganer"...

@BaraBen.com@BaraBen.com@BaraBen.com@BaraBen.com@

På GT.se stoltserar de med att kvällens bottenderby på Gamla Ullevi bevakas "Minut för minut". Ändå har de kvar en inför matchen-artikel tre timmar, ja, tre timmar efter matchslut. Tre timmar innebär 180 minuter, eller 10 800 sekunder efter matchens slut. Då har GT.se, stans största (och enda) kvällstidning fortfarande inte orkat få upp en enda rad om kvällens bottenderby mellan Öis och Gais. Det är vad jag kallar: för jääääääävla segt.

Digerdöden kan ha drabbat IFK Göteborg?

SUPPORTERJOURNALISTIK. Som änglar vi ett ansvar att vara kritiska mot vår egen förening och bör i princip alltid försöka lyfta fram eventuella mystiska händelser kring IFK i ljuset. Ingen vill se skumraskaffärer eller bastuklubbsmentalitet, i synnerhet inte efter MP, Plånbok, Hustler och companys tid i föreningens toppskikt.

Men som supportrar behöver man faktiskt inte sprida vidare skit om laget eller föreningen i alla lägen. Jag reagerade på den här lilla "rapporten" (aka sammanfattningen från Aftonbladet) som våra vänner på Stampenfans.com roddat ihop i dag:

För att vara på den säkra sidan vill vi på BaraBen informera om att: Digerdöden har drabbat IFK Göteborg? Flera spelare däribland Ragnar Sigurdsson och Stefan Selakovic har känt sig lite hängiga under den sista tiden. Ragnar var även tvungen att kasta in handduken igår.

Digerdöden har vid flera tillfällen härjat runt om i världen och blivit väldigt uppskriven, nu kan den ha nått IFK Göteborg. Den kan vara här, DIGERDÖDEN kan ha slagit till. Bara så ni vet.