Okunnighet och rasism ligger bakom påhoppen mot IFK Göteborg

DEBATT. På Newsmill skriver "debattören" Damon Rasti att problem med diskriminering finns i svensk fotboll. "Spelare med utländsk bakgrund har svårt att komma fram inom klubbar som IFK Göteborg", skriver han i sin debattartikel "Diskrimineringen finns även inom svensk fotboll, Lagrell". Här är Markus "Frankie" Hankins svar på detta galna utspel, först här på BaraBen.com och inom kort även på debattsajten Newsmill.

"Frankie" går till mottattack.

Okunnighet leder "debattören" Damon Rasti att kasta skit på IFK Göteborg i sitt försök till kritik mot en påstådd rasism inom svensk fotboll. Hela debatten genomsyras av en unken idé om att invandrare per automatik är större individualister och lite "annorlunda" än vad genomsnittssvensken är. Själv är jag invandrare och följer alla de invandrare och utländska spelare som är en stor del av IFK Göteborgs A-lag och ungdomssektion. Här är de enda som upplever den i medierna påstådda "rasismen" – de som inte är i närheten av föreningen.

I ett märkligt sammelsurium till debattartikel om att franska fotbollsförbundet diskuterat etnisk kvotering till fotbollslandslagen drar Damon Rasti in IFK Göteborg i en gyttja av taskig logik och fördomsfulla slutsatser. Han skriver att IFK Göteborg fått kritik för att individualister inte släpps fram i föreningen. I den mediekritiken – där ett par fotbollstyckare på TV4 drivit den linjen – har Malmö FF målats ut som Göteborgslagets motpol. Där tillåts "attraktiv fotboll, individualister" och i förlängningen det som egentligen är poängen i debattörernas svammel – där får invandrare mer utrymme.

Jag tycker det är märkligt att debattera med personer som inte har koll på ämnet som de ger sig in i, men känner mig tvungen. IFK Göteborg är något som under de snart tre decennierna av min uppväxt präglat mig som person. Alla i min generation, i min hemstad, följer detta lag som en katolik håller koll på påven. Så när någon börjar kasta skit på vårt "Blåvitt" kan det inte stå oemotsagt. Debatt bör innehålla fakta och dem har denne Rasti inte någon som helst koll på. Det ter sig alldeles uppenbart för alla oss som följer Blåvitt på nära håll.

Damon Rasti rycker ihop lite andra- och tredjehandspåståenden från medierna som grund för att IFK Göteborg är med och sprider en kultur som är mot invandrare. Som "bevis" för detta radar han upp att den tidigare IFK-spelaren William Atashkadeh ("med iransk bakgrund", som Rasti påpekar övertydligt), sagt till Fotbollskanalen att han "inte fick utrymme och att klubben inte vågade släppa fram individualister som bryter mönstret". Det kallas lösryckt information, formad för hans debattsyfte.

Den som är intresserad av fakta kan kika på följande två saker:

1. IFK Göteborg spelar med ett 4-2-3-1 system.
Det är uppställningen på banan och ettan representerar anfallaren. Det innebär att IFK Göteborg har plats för en renodlad anfallsspelare på banan samtidigt. William Atashkadeh är anfallare. Han är en ung och lovande anfallare, men han konkurrerade med landslagsmannen och tidigare skyttekungen Tobias Hysén om spetsplatsen. Dessutom gjorde Blåvitt ett spektakulärt anfallsnyförvärv av Pär Ericsson från Gais, en spelare som enligt mediala uppgifter kostade föreningen otroliga 6.2 miljoner kronor. Då skall alltså IFK Göteborg frångå sitt spelsystem, peta landslagsstjärnan och sätta sitt jätteförvärv på återväxt för att en kille som har ursprung i Iran och inte Hisingen eller Värmland ska få spela? William stack från Blåvitt för han visste att det var i det närmaste omöjligt att slå sig fram i konkurrensen.

2. IFK Göteborg erbjöd William ett kontrakt.
Så när det sägs att "klubben inte vågade släppa fram individualister" måste det syfta på mentaliteten i laget i ren allmänhet. Nu vet jag inte om Damon Rasti har träffat William Atashkadeh eller sett honom spela fotboll. Jag betvivlar starkt att så är fallet. För då hade han snabbt insett att William – som jag intervjuat personligen och sett live i dussintals matcher – är så "svensk" och slätstruken som en professionell fotbollsspelare nu kan vara. Han är ingen Bojan Djordic, ingen Zlatan Ibrahimovic – utan påminner mer om Henke Larsson till attityd och mentalitet. Till spelstilen är han dessutom ingen bolltrollare och magisk konstnär, utan en snabb och vass boxspelare (vet du inte vad det är, försök med Google). Så kritiken handlar naturligtvis om att han själv inte fick plats, men när det mediala drevet söker sin tes så blir myter sanningar. För IFK Göteborgs sportchef Håkan Mild erbjöd William en kontraktsförlängning, men han ville inte skriva på. Han visste att det var mycket svårare att få speltid i Blåvitt än hos konkurrenten Örebro SK, som oftast spelar med tre forwards på planen.

Men det är väl inte relevant med sådana fakta när hysteriska slutsatser skall pusslas ihop.

Alla som jobbar inom media, inte minst jag som kvällstidningsjournalist, vet hur ett drev sätter i gång. Minns videovåldet, som låg bakom allt samhällsvåld under 1980-talet och minns nu senast hur vi alla skulle dö när fågelinfluensan hotade vår trygga lilla vrå i världen. När journalister bestämt sig för en tes som redaktörer sedan driver stenhårt så kommer artikeln att handla om detta – vad intervjupersonen än menar och säger. Läs Patrik Sjöbergs nya bok "Det du inte såg" för en liten inblick i den världen. Där pekas den typen av usel journalistik ut som ett hårresande bevis på att vissa svenska journalister borde tänka efter både en och två gånger före det att artiklar lämnas i från dem till tryckpressen.

Sedan kommer nästa kille in i bilden. Min gamle bekant Mathias Ranégie. "I Blåvitt var det mer: passa in i gruppen, du kan börja med det, och tro inte att du är nåt speciellt", säger han och citeras av Rasti. Ja, och läser man ännu mer av honom kan man så sent som i måndagens GT och Expressen läsa hur han börjat äta ordentligt som 26-åring. Där berättar han att det är först i år som han orkar spela en hel fotbollsmatch, utan att ta slut i den 70:e minuten. I IFK Göteborg gjorde han inte det och hade musklerna på fel plats. Så han var aldrig i den fysiska form som gjorde honom aktuell för att bygga ett topplag kring. När han sedan kombinerade detta med att dricka sprit i mängder, springa på krogen stup i kvarten, köra BMW i stället för Blåvitts sponsorbilar och skryta vitt och brett om sina rikedomar efter en kort utlandssjour i Holland – så blir du inte framgångsrik i IFK Göteborg.

För till skillnad från Örebro SK och BK Häcken är IFK Göteborg Sveriges största klubb sett till antalet personer som säger sig hålla på laget och kraven är där efter. I den föreningen krävs absolut professionalism och en särskild inställning för att lyckas, vare sig man heter Anders eller Abdullah. Det har ingenting med etnicitet att göra, eller menar Damon Rasti att personer med annan kulturell bakgrund än etnisk "svensk" har lättare för att bete sig illa åt? Det hoppas jag verkligen inte.

I sitt tredje exempel tar Rasti upp expertkommentatorn Pontus Kåmark, f.d. spelare i föreningen, som i en TV4-sändning sa: "Under en period så gick de bästa utländska talangerna i stan gick till Öis i stället, det var ingen idé att gå till IFK Göteborg för där satsades det inte på dem".

Men åter igen struntar han i fakta, eller så är han oerhört dåligt insatt. När jag kritiserade Kåmark på BaraBen.com för sina uttalanden gjorde han en total pudel i nästa program och försökte hävda att han inte alls menat att invandrare skulle vara ovälkomna på Kamratgården. Han menade minsann att resonemanget gällt "individualister". Påpekas skall – och det här är helt avgörande i sammanhanget – att under perioden som Pontus Kåmark spelade i IFK Göteborg var detta A-lag ett världslag. Halva den svenska landslagstruppen spelade i IFK Göteborg, i det framgångsrika VM 1994 när Sverige tog en bronspeng, lirade sju av spelarna i truppen på Kamratgården till vardags.

Därmed var det i det närmaste omöjligt att få en plats i IFK Göteborgs A-lag. Men inte för att laget – som då tränades av ungdomssektionens nuvarande chef, scoialisten Roger Gustafsson – såg ner på killar som hade rötterna på Balkan eller Afrika. Nej, orsaken till att alla de så kallade småtalangerna i Göteborg gick till konkurrenter var för att IFK Göteborg köpte landets bästa färdiga spelare till laget. När du blev stjärna, eller landslagman, var det enda inhemska steget före ett proffsliv i utlandet, att spela i IFK Göteborg. Laget som prenumererade på framgångar i Champions League. Därför fick få lokala talanger möjligheten i Blåvitt.

I dagens mindre framgångsrika IFK Göteborg är bilden en helt annan. Hela ungdomssektionen kryllar av killar med invandrarbakgrund. Inte för att föreningen satsat medvetet på dessa – utan för att Änglagården, föreningens speciella ungdomssatsning har sina lokaler och träningsplaner i östra Göteborg. Nära invandrartäta stadsdelar som Kortedala, Bergsjön och Angered. I dessa ungdomslag möter de killar från Sävedalen, Partille, Örgryte, Lundby och Torslanda – för att få spela i landets mest framgångsrika förening.

Målsättningen är sedan uppstarten av ungdomssektionen att A-laget en dag i det närmaste bli självförsörjande på "egna produkter", spelare från ungdomsleden. Och här finns invandrarna i majoritet även för att idrott blivit en klassfråga i det moderna Sverige. Arbetarklassens barn har inte råd, möjlighet och ofta kunskap för att bryta sig in i extremt etniskt vita sporter som tennis, golf eller segling. Men en boll kan alla sparka på efter skolan och därmed tar IFK Göteborg i dag ett socialt ansvar i stadens östra förorter på ett sätt som mediedrevet i Stockholm inte har någon som helst inblick i. De senaste åren har den blåvita dominansen i förorterna blivit så stor att ungdomslagets träningsbyxa blev en modepryl i Bergsjön, Biskopsgården och Hisings Backa. Ungdomar som inte hade något att göra med IFK Göteborgs fotbollsverksamhet vallfärdade i flera år till Blåvittshopen för att köpa sig "IFK-byxor", då de tuffa och coola killarna på högstadieskolor i förorterna gick omkring med sådana.

Det om något är ett bevis på att IFK Göteborg är nära vanliga människor och i synnerhet ute i förorterna. När denna nya generation svenskar växer upp och skaffar sig barn kommer deras ungar att hålla på Blåvitt. Då kommer även en diversifiering av läktarna på A-lagets elitmatcher som återspeglar stadens dynamik på ett bättre vis. För där är vi inte ännu. Det hade varit en mycket vettigare ingång till kritiken av svensk fotboll, då det finns många fler invandrare per kapita på planen än vad det gör på läktarna. Här finns det gott om ingångar till kritik, inte minst den jag själv engagerat mig i – hur elitfotbollen i dag håller på att bli en klassfråga, med eskalerande biljettpriser. Men det skulle ju kräva att man gör sociologiska samhällsanalyser av det som debatteras och inte bara slänga ihop lösryckta citat. Och då blir det hela lite svårare för debattörer som vill vinna billiga poäng.

Hela debatten genomsyras av en unken idé om att invandrare per automatik är större individualister och lite "annorlunda" än vad genomsnittssvensken är. Jag är själv invandrare, på farsans sida från USA och morsans sida från den tidigare Sovjetrepubliken Estland. Jag är uppvuxen i en av dessa nämnda förorter till Göteborg och har alltid haft samma miljö som killarna i fokus för debatten. Precis som dessa frågat mig undrar jag hur det kan komma sig att etnisk tillhörighet och inte miljö och sociala strukturer är det som präglar hur en person blir och växer upp?

Jag skulle vilja påstå att alla från arbetarklassen i dessa förorter har en mycket större förståelse för vad kollektivism och kamp är än vad Damon Rasti ger uttryck för att ha. Underdog-perspektivet leder oftast inte till en Hollywood-rulle där den ensamma kämpen besegrar hela världen och slår sig fram med våld. Tvärt om  är vi invandrare från förorten inte några spektakel och galna personer, hur galet underhållande du än tycker att Zlatan Ibrahimovic är. För i så fall borde väl Frölundasonen Patrik Sjöberg stå som mall för hus "Svensson" är? Det brister i logiken. Precis som det att en person från en överklassmiljö kan bryta mönster – då det är en unik individ som präglas av sin uppväxt – så kan person från "ghettot" bryta mönster och bli allt det som han inte förväntas vara. För i tider av bilbrännande och upplopp i en del av Göteborgs förorter tror jag att den så förkastade och medialt hatade Blåvitt-mentaliteten, där laget alltid går före individen, är en frisk fläktoch ett trendbrott.

Självutnämnda experter som inte följer fotbollen på nära håll skriker om att vi minsann behöver större fokus på individualitet och måste lära oss att uppskatta prestationerna (underförstått: mer än resultaten) för att "hänga med". Men svensk fotboll har både på landslagsnivå som klubblagsnivå nått enorma framgångar som är mycket större än vad vi rent tekniskt borde, sett till storleken på vår nation. Dessa har nåtts genom den kollektiva anda, det lagtänk och den strategiska vilja som nu sågas av ett fåtal – dock högljudda – debattörer.

Vill man kritisera vilka som är anställda på Svenska Fotbollsförbundet, gör gärna det. Men blanda inte in IFK Göteborgs föreningsfilosofi i det. Speciellt om man som debattör inte har den blekaste aning om vilka fakta som finns eller vad förutsättningarna varit för de skeenden som tas upp som "bevis" för ens tes. Fotbollen behöver "anpassa sig till det nya Sverige", skriver Damon Rasti. Själv tycker jag att han bör anpassa sig till verkligheten. Vi lever fortfarande i en – om så utmanad – demokrati där man har rätten att inte hålla med. Och den tes som klumpar ihop invandrare som något exotiskt och som hittar konspirationer bakom det faktum att inte majoriteten av spelarna i IFK Göteborg är mörkhyade, bör kvävas i sin linda. Den är rasistisk och okunnig.

Artikelförfattaren Damon Rasti beskrivs som "debattör" här på Newsmill. Men eftersom jag aldrig hört talas om honom fick jag göra den obligatoriska Google-sökningen på namnet för att förstå vem det var som hävde ur sig dessa märkliga och ogrundade påståenden. Tydligen är det en av upphovsmännen till skvallersajten Tjuvlyssnat som nu berikar fotbollssverige med dessa väl genomtänka andrahandrykten. Precis som han gjorde på sin blogg – som han omvandlat till bok. Och som första träff på Google kom en bloggpost upp, som fotbollskrönikören och Öis:aren Marcus Birro skrev 31 januari 2007: "Fuck you Damon Rasti". I concur.

Och förresten, i går besegrade IFK Göteborgs "omoderna" och "tråkiga" kollektiv detta spännande och nyskapande individualistiska Malmö FF i en fotbollsmatch. Där räknas inte etnisk mix, eller farmors födelseland, utan enbart gjorda mål. I Blåvitts startelva spelade fem killar som inte har sin etniska hemvist i Sverige. Men vi som är invandrare men inte beter oss som Zlatan Ibrahimovic bör väl egentligen inte räknas in som "riktiga" invandrare. Vi måste väl vara etniska svenskar, eller? Det där är en farlig omvänd rasism som stämplar folk på ett sätt som jag bara finner en liknande – om så på ett eget sätt, från en egen kant – exempel på. Det är Sverigedemokraterna.

IFK Göteborg vann i vilket fall med två mål mot Malmö FF:s noll. Och sist jag kikade på sportens principer går elitfotboll ut på att vinna. Innebär det nu att hela fotbollsverige bör ta fram karbonpappren för att göra precis så som IFK Göteborg gör för närvarande? Nej, naturligtvis inte. Det finns många vägar till framgång och en av dem odlar Blåvitt med sin ungdomssatsning i dag. Den där invandrarkillarna är i majoritet och redan har börjat ta platser i den tuffaste konkurrensen i Göteborgsfotbollen. Och det kommer de att fortsätta att göra så länge inte en Rosenqvist eller Svensson är bättre som fotbollsspelare. För det är vad som avgör om du platsar i IFK Göteborg, vad folk i Stockholm än säger.

Här bjuder TV4 på ren rasist-tv

ANALYS/MEDIEKRITIK. Jag tycker den här TV4-diskussionen är fördomsfull och på gränsen till vansinnig. Speciellt när "Spanien-experten" Anna Brolin kallar Blåvitts föreningsidé för "skrämmande" och säger att vi är som Bilbao, ett lag som enbart värvar och spelar med lokala och egna produkter. Men hallå eller. Borde inte den här typen av åsikter baseras i någon typ av fakta från verkligheten?

Pontus Kåmark ("en Zlatan hade inte funkat in i Blåvitt") drar med hjälp av Olof Lundh ("Vasquez försvann, Mourad försvann, vissa typer av spelare har svårt att göra sig gällande i IFK Göteborg") fram den gamla klyschan "invandrare får inte spela i Blåvitt". Detta är knappast särskilt nytt eller unikt, men då borde dessa kära experter rimligtvis ju räkna med alla invandrare och inte bara de som inte platsat i vår trupp i olika lägen? Att man tar Malmö FF som exempel blir än mer märkligt då det knappast är det faktum att flera av deras killar är invandrare – utan bra fotbollsspelare – som gjorde deras lag framgångsrikt under 2011.

Varför nämns aldrig Stefan Selakovic här? Genombrottet Tobias Sana? Eller nya kämpen och truppspelaren Alexander Faltsetas? Vår koloni av islänningar? Räknas inte de som utländska spelare för att de råkar ha ljust hår? Eller varför nämns inte det faktum att U- och J-lagen kryllar av invandrarkillar? Den här kritiken funkar ju inte när man tittar på hur verkligheten ser ut. Och att pajasen Anna Brolin kallar Blåvitts idé för "skrämmande" och jämför oss med Atletic Bilbao är inget annat än just skrämmande. Kåmarks och Brolins resonemang är så snurrigt och direkt rasistiskt att man har svårt för att inte enbart ta sig för pannan.

IFK Göteborg bygger sin förening efter värderingen att laget och föreningen alltid är viktigare än individen. När experter sedan sitter och säger i tv att detta inte passar invandrarkillar visar de på en enormt fördomsfull inställning till människor och samhället. En liten synpunkt till Kåmark och Brolin är följande:

Vi invandrare är inte en och samma massa, med en och samma åsikt, en och samma bakgrund och ett och samma beteende. Vi är flera miljoner unika individer som kommer själva eller har föräldrar, kanske mor- och/eller farföräldrar från andra platser än Sverige. Vi kan inte belastas för att ha mer gemensamt med varandra än vad ni själva har gemensamt med Håkan Mild eller Jonas Olsson. Så om ni ska kollektivt gruppera alla invandrare som speciella freaks som sticker ut och är individualister – helt baserat på er egen hjärntvätt kring att Zlatan Ibrahimovic är genomsnittsinvandraren – så ställer ni er bland de främlingsfientliga elementens analys av samhället.

Det är inte "skrämmande" att Blåvitt har en idé om kollektivet före individen. Och invandrare är inte människor som automatiskt programmerats att tycka att de som individer är viktigare än sitt lag, sin förening, sitt kollektiv. Säg det till Stefan Selakovic, stundtals kapten och stor stjärna under många säsonger. Påstå detta för Ragnar Sigurdsson, kultförklarad mittback som importerats från ett annat nordiskt land. Säg till Tobias Sana att han tyvärr inte kan spela vidare i Blåvitt för att er ignorans placerar honom i ett fack som inte "passar in där". Dra era fördomsfulla uttalanden till den mindre armé av killar i våra ungdomsled som skolas in i det kollektivistiska blåvita tänket men inte flyr till andra klubbar för det. Eller för alla de utländska lag som byggt sina framgångar på en idé om ett starkt kollektiv framför individen. När Kåmark säger att Zlatan inte skulle få en plats i Blåvitt glömmer han att Zlatan inte heller fick en plats i Barcelona, världens bästa lag. Därifrån fick han fly med svansen mellan benen. Men det är väl inte så centralt när man sysslar med mytbildning snarare än journalistik.

I IFK Göteborg får man inget gratis och platsar man inte eller tycker att man själv är viktigare än laget blir man släppt, såld, ivägskickad eller utlånad – vare sig man heter Etéus eller Mourad. Och listan på spelare med "helsvenska" efternamn som skickats iväg från Blåvitts A-trupp under de senaste åren är väldigt lång. Innebär inte det enligt samma snurriga sätt att resonera att "svenska spelare inte får och kan spela i IFK Göteborg"? Jag blir genuint ledsen när jag tvingas se så fördomsfulla och märkliga resonemang visas på nationell tv i Sverige. Det om något är skrämmande.

Mot SM-guld – i Damallsvenskan och Elitserien

KRÖNIKA. De är utkickade från hemsidan. Men än tillhör bowlingen, skidåkarna, friidrottarna och orienterarna IFK Göteborg. Och till skillnad mot många i föreningen som vill göra sig av med ”extrasektioner” så tycker jag att Blåvitt borde ta in ännu fler sporter.
För hur häftigt vore det inte med ett derby i Elitserien mellan Blåvitt-Frölunda Indians eller att IFK Göteborg vann Damallsvenskan samma år som herrarna?

På årsmötet diskuterades det om att frigöra sig från diverse sektioner. En trend som är helt motsatt hur det är i andra städer. I Stockholm har AIK, Bajen och DIF elitlag i fotboll, bandy, handboll, speedway, innebandy och hockey under sina namn och stora paraplyn. Här i Göteborg har Gais visserligen kört igång med bandy och tagit sig till högsta serien, men vad finns det sedan? Blåvitts orienteringsgäng ungefär.
Ursäkta, men ingen publiksport direkt.

Visst, fler idrotter under samma tak kostar pengar och flera av huvudstadsklubbarna har haft akuta ekonomiska problem de senaste åren. Men det är knappast på grund av innebandyn som AIK tvingats ta SMS-lån på 15 miljoner kronor. Och grundtanken måste ju vara att en sektion till slut klarar att ta sig runt på egen hand, även om det som alla nystartade företag lär gå trögt inledningsvis. Och det är då IFK Göteborg backar upp till exempel ett nystartat hockeylag. För ska det verkligen bara gå att ha en elitklubb i stan?

Den klubben suger dessutom just nu. Göteborgstraktens näst bästa hockeylag spelar inte ens i Göteborg. Det är Kungälv i division 1F. En möjlig lucka finns att fylla för någon och kanske då IFK Göteborg.

Det sitter säkert många och frustar vid tangentbordet och tycker att ”puckey, det kan goa gubbar och sådana hålla sig till och inte Blåvitt”. Tänk då på hur många som ändå håller på Blåvitt och går regelbundet på Frölunda Indians eller bara är intresserade av hockey.

Hockey känns som den sporten det går att samla blåvita fans och annat löst intresserat folk kring. Handboll har redan extremt många lag runtom i staden och förorterna och har likt innebandyn ingen supporterkultur. Just fansen och supporterkulturen runt laget är ett stort måste. Supportrarna bidrar till hajpen, trycket och intresset. Utan fans - inget intresse - inget lag.

Se bara på Hammarbys lag Bajen Fans. Nu finns visserligen hockeytraditionen i klubben sedan tidigare, men Bajen Fans tog sig igenom division 3 i år som obesegrade och har under de senaste säsongerna haft 4-5 000 på en del matcher. Tänk om det gick att skapa ett sånt drag runt IFK Göteborg hockey.

Blåvitt vs Frölunda i ett fullsatt Scandinavium är ändå en kittlande känsla. Något ska man ju göra på vintern också...

Ett kanske troligare scenario är ett Blåvitt lag i Damallsvenskan. IFK har redan ett flicklag i fotboll – men de är födda 00-03 och vi lär få vänta fem-sju år innan de är redo för spel i en a-lagsserie. Varför inte då värva ihop ett lag och starta i lägsta serien nästa år. Då får föreningen chansen att växa i lagom takt på damsidan och lagom till att tjejerna fyller 18 så har de ett lag hyfsat högt upp i systemet.

Hur många tjejer borde inte tycka det vore hur coolt som helst att spela i Blåvitts första (vad säger historieböckerna?) damlag någonsin. För att inte nämna hur coolt pojkvännerna kommer tycka att det är.

Gästkrönika: Stoppa ståplatsbegränsningen!

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er läsare och supportrar. Ibland från ett okänt namn, ibland en fotbollsprofil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material till oss. I dag skriver Michael Andersson från Ultras Göteborg och Kamratunionen om ståplats som läktarform.

Svensk Elitfotboll (SEF) och Svenska Fotbollsförbundet (SvFF) har beslutat att från och med 2014 ska det bara tillåtas att 20 procent av arenas totala kapacitet får nyttjas som ståplats "om dessa kan konverteras till sittplatser". Detta är något som jag ställer mig mycket frågande till, vad är syftet med att gå in och styra nationellt hur arenorna ska vara utformade? Är detta något som är förankrat hos respektive förenings medlemmar? Denna så kallade "ståplatsreducering" har redan inletts enligt följande tabell:

2010: 80 % av arenans totala publikkapacitet får nyttjas som ståplats.
2011: 70 % av arenans totala publikkapacitet får nyttjas som ståplats.
2012: 60 % av arenans totala publikkapacitet får nyttjas som ståplats.
2013: 50 % av arenans totala publikkapacitet får nyttjas som ståplats.
2014: 20 % av arenans totala publikkapacitet får nyttjas som ståplats.

En av anledningarna ska vara att höja standarden på våra arenor. Visst kan standarden behöva höjas på flertalet av våra arenor runt om i landet, men ska inte det vara en fråga för varje förening? Och finns det inte andra delar av arenorna man kanske först och främst ska höja standarden på?

Om vi kollar på hur arenorna ser ut i Tyskland som har Europas högsta publiksnitt så finns det ståplats, och på vissa håll så byggs dessa även ut då det finns en efterfrågan på billiga platser för ungdomar och mindre penningstarka människor som vill se på fotboll. I Tysklans anses ståplats även bidra till en positiv och fantastisk stämning inne på arenanorna vilket bidrar till en mer "attraktiv produkt". Det finns dessutom inga regler inom UEFA som bestämmer fördelningen av sittplats och ståplats i de nationella ligorna. UEFA:s reglemente reglerar bara matcher arrangerade av UEFA i till exempel Champions League och Europa League. Däremot ska vi kunna anpassa våra arenor till UEFA-spel vid de tillfällen föreningen spelar matcher som arrangeras av UEFA. Mer att läsa finns på http://foreningsdemokrati.se där finns det även en länk så ni kan ladda hem föreskrifterna.

Kan ni tänka er ett Gamla Ullevi utan vår fantastiska klack som sjunger, hoppar och viftar med flaggor i 90 minuter varje match? Det är en uppenbar risk att detta försvinner om vi tillåter ett sådant här förslag att bli verklighet, för vad är nästa steg i att göra våra arenor mer bekväma? Jag anser att det måste finnas en plats i svensk fotboll för alla olika slags människor; fattiga, rika, gamla och unga – det är ju inte för inte som fotbollen kallas för folkets sport. Ett annat felsteg detta leder till är att man sätter ett allt för tydligt samband mellan eventuella supporterrelaterade problem och stående publik.

Självklart ska vi ta eventuella ordningsstörningar i samband med fotboll på största allvar och arbeta mot detta genom att bekämpa bakomliggande attityder, men det är inte rätt väg att gå genom att "bestraffa" den övervägande majoriteten som trots allt sköter sig och även bidrar till stämning på matcherna. Ett exempel på vad vi inte vill ska ske är det som hänt i England, där man i stort sett har tagit bort stämningen och uteslutit stora samhällsgrupper genom att ta ut skyhöga biljettpriser.
Ett annat problem detta innebär är att klubbar som inte lever i vår verklighet med europaspel tvingas till dyra omkostnader för att anpassa sina arenor till ett behov som inte existerar för dem.

Degerfors IF, Mjällby AIF, Åtvidabergs FF och IK Brage har tillsammans med respektive kommun, i en gemensam debattartikel i Nya Wermlands-Tidningen, ifrågasatt framförallt regleringen av ståplats kontra sittplats. Varför inte låta det vara upp till varje förening att avgöra hur sitt-/ståplatser ska fördelas så länge de har möjlighet att tillmötesgå UEFAs krav vid eventuellt Europaspel?

Nu kanske du tänker, "men vad kan jag göra åt saken då"? Min åsikt har väl ingen betydelse? Kan jag verkligen påverka sånt här? Svaret på dessa frågor kallas föreningsdemokrati. Och vet du vad? Det är inte ens jobbigt om vi alla bestämmer oss för att vi ska arbeta tillsammans, för då har vi fruktansvärt mycket att säga till om. IF Elfsborgs, AIK:s och Djurgårdens IF:s medlemmar har alla via motioner och årsmöten 2009 beslutat att de föreningarnas representanter skall verka för att beslutet från SEF och SvFF angående reducering av antalet ståplatser fram till 2014 bör rivas upp samt ersättas av ett beslut som ger föreningarna rätt att anpassa fördelningen av sittplatser och ståplatser efter sina egna behov.

Dessutom så skrev Malmö FF:s VD Pelle Svensson den 12 April 2010 en krönika som publicerades på www.foreningsdemokrati.se och som dessutom fick utrymme i matchprogrammet matchen därefter. Kan dom så kan väl vi! Så se nu till att bli medlem i vår kära förening, om du nu inte redan är det!

Michael Andersson
Ultras Göteborg/ Kamratunionen

Du sviker IFK Göteborg

FÖRENINGSDEMOKRATI. I går var det årsmöte för IFK Göteborg. Nähä, du var inte där? Nej, du var inte ensam om den saken. 96 procent av medlemmarna dök inte upp. Föreningen IFK Göteborg har nämligen drygt 5 600 medlemmar och till gårdagens årsmöte behagade drygt 230 stycken att komma. Det motsvarar ungefär 4 procent av föreningens medlemmar - vilket inte kan ses som något annat än en fullständig katastrof. Det är ett svek mot sin egen förening.

Sammansättningen av IFK Göteborgs årsmöte såg i går ut ungefär som det brukar göra. Den enda gången följande mix har rubbats under min tid som blåvit var under skatteskandalen - då många upprörda och nyfikna själar sökte sig dit: 80 procent pensionärer, 10 procent föreningsanställda och 10 procent "yngre" människor. När jag går på Gamla Ullevi så ser jag en majoritet av "unga" människor, jag ser massvis av kvinnor, jag ser familjer och unga par, tonåringar som tuffa unga grabbar. Men på årsmötet ser jag en bänkrad av medlemmar i en klackgruppering, Supporterklubben Änglarnas styrelseledamöter, ett gäng BaraBen-skribenter och ett fåtal till som är under 50 års ålder. Övriga 200 är i pensionsåldern, de har fått inpräntat från "folkhemmet" att man ska gå på dessa demokratiska möten en gång om året. Jag tror till och med - om jag ska generalisera lite - att det enbart är ett fåtal av dem går på alla, ens hemma-, matcherna. Det känns inte som en fullgod eller värdig representation från supportrarnas sida gentemot sin egen förening och dess högsta beslutande organ.

Men det kanske inte alla känner till? Att årsmötet faktiskt är IFK Göteborgs högsta beslutande organ. Med det menas att den demokratiska församling som finns på årsmötet beslutar vilken styrelse och ordförande IFK Göteborg bör ha och röstar för eller mot olika förslag om ändringar i exempelvis föreningens stadgar och grundläggande riktning. Här ger vi helt enkelt som medlemmar vårt mandat till IFK Göteborgs högst ställda ledning - styrelsen. Eller säger ifrån, om det behovet skulle uppstå.

IFK Göteborgs styrelse under 2009.

Det finns väldigt många supportrar som ständigt och jämt har åsikter om allt möjligt som Blåvitt sysslar med. Det kan vara allt från kritik kring arenabygget, arenaavtalet, formuleringar och utformning av hemsidan, av det ekonomiska läget eller av valet att inte spela derbyn på Nya Ullevi. Den stora majoriteten av dessa kritiker är dessutom unga, som uttrycker sig genom internet, forum, debatter i diskussionstrådar, bloggar och inte minst Facebook eller Twitter.

Men när det kommer till att bli medlemmar i den förening de säger sig vilja påverka - eller behaga att gå på årsmötet, där vi medlemmar faktiskt bestämmer vilken riktning föreningen skall ta under det kommande året, så är det väldigt väldigt dåligt med både intresse och engagemang. Det finns alltid förklaringar till varför en person inte kan gå, allt från att vara sjuk, jobbar till att man tvunget ska passa barnen den kvällen. Men att över 90 procent, i går 96 procent, av medlemmarna i IFK Göteborg har sådana förklaringar varje gång det är dags för årsmöte, tyder snarare på ett väldigt svalt engagemang från många håll och kanter.

Årsmötet är dock på sitt sätt en skurk i dramat, för dess nuvarande uppbyggnad lockar inte alls till deltagande eller aktivt engagemang. Valberedningen med Gunnar Larsson (hedersordförande och tidigare ordförande i Blåvitt) lägger fram sina förslag och sedan röstar samtliga i lokalen jakande till desamma. Egentligen vet vi ingenting alls om vad styrelsens ledamöter och ordförande vill göra med Blåvitt, vad de har för ambitioner för det kommande året och hur de vill vidareutveckla föreningen, produkten och varumärket IFK Göteborg. Det får vi reda på ett år senare, när ordföranden åter får ordet för att sammanfatta det år som har gått.

Min dröm är att varje kandidat till styrelsen i IFK Göteborg - i god tid före årsmötet - skall motivera offentligt vad hans eller hennes ambition med styrelseplatsen är och vilka som är kandidatens styrkor. Det skulle göra att medlemmarna ökade sitt intresse för styrelsens arbete och att styrelsen själva skulle få mer bearbetbara krav på att arbeta i en på förhand uttalad riktning under pågående verksamhetsår.

Den långa och långsamma kommunikationsvägen som ännu finns kvar är de facto en enorm svaghet i den nya värld vi lever i. I dag är unga människor vana med att i princip få direkt respons på sina funderingar, att se matcher live och tidningsartiklar medan matcherna fortfarande pågår. Kommunikationsvägarna blir då blixtrande snabba och otåligheten som finns hos medlemmen, hos konsumenten, minskar för varje passerad dag.

Här måste glappet tätas igen.

Dels måste unga medlemmar i IFK Göteborg faktiskt börja bry sig om att delta i föreningens demokratiska process. Dels måste IFK Göteborg faktiskt börja bry sig om att dess unga fans blir medlemmar och sedan engagerar sig i föreningens demokratiska process. För ju färre det är som befinner sig på årsmötet - ju svagare blir det mandat som ges till föreningens styrelse under det kommande verksamhetsåret.

Bloggaren Erling och jag diskuterade kort den här frågan på gårdagens årsmöte. Där kom vi överens om att BaraBen.com under 2010 tänker föra en kampanj för att få in fler medlemmar till föreningen och för att öka deltagandet på årsmötet 2011. Det är hög tid att fler blåvita faktiskt slutar ägna sig åt anonymt gnäll vid dataskärmarna och stiger in på föreningens mest viktiga tillställning för att på egen hand vara med och stärka det ni säger er stödja så passionerat - Blåvitt.

Drömmen vore att i alla fall 25 procent av föreningens medlemmar infann sig på årsmötet 2011 - vilket skulle ge ett rungande starkt mandat till den ledning som då väljs. Det borde inte bara ligga i styrelsens egna intresse - utan även medlemmarnas. Lokalen skulle förmodligen få bytas ut till en större sal, men utan drömmar kan inte föreningen utvecklas. Hur skall vi någonsin med förtroende från våra läsare kunna ställa frågan "var är ambitionerna" om vi inte själva siktar mot stjärnorna?

För den som har varit på plats och sagt det han eller hon tycker, lagt sin demokratiska röst för dem du vill stötta och säger dig älska, den personen är delaktig i det som sker inom IFK Göteborg på ett bokstavligt sätt. På ett sätt som den anonyme kommentatorn på internet eller på sofflocket aldrig kan bli. På ett sätt som den som inte ens är medlem i Blåvitt verkligen inte kan bli.

Men den som skiter i att gå på årsmötet - men sedan ändå ägnar resten av året åt att gnälla på föreningens ledning eller färdriktning - är precis lika oseriös och egocentrisk som den som stannar hemma på valdagen i höst och ändå tänker ägna de kommande fyra åren åt att gnälla på hur folk röstade i själva valet. Jag har bara en fråga: Varför gör du inget åt saken?

Ställ dig upp från sofflocket och delta i demokratin.
Ställ dig upp och stärk föreningen IFK Göteborg.

Storbråk i folkrepubliken Gais

FÖRENINGSPOLITIK. I går publicerade Gais supportersida på Svenskafans en kritisk gästkrönika som ifrågasatte Gais ledning. Snabbt var kritikerstormen i gång bland Gais-anhängarna på det tillhörande forumet och kort därefter togs krönikan bort från hemsidan.

Då möttes läsarna på forumet plötsligt av följande:

Namn: Linus Sunnervik (Gäst IP:)
Sänt: 2010-01-14 21:20
Gällande den kontroversiella texten tog jag som Sverigeredaktör ett förhastat beslut att publicera den, innan innehållet var godkänt av GAIS-redaktör Simon Kostofski. Krönikan är därför borttagen tills vidare.

Vilket ger rätt så tydliga signaler om att det minsann inte fick släppas förbi material som inte var Pravda-granskat. Normalt är det en signal på art höjden på debattens tak ligger, i det här fallet lågt. Ska du tycka så bör du tycka som vi, ungefär.

Men trots att Gais på Svenskafans fegade ur så valde supporterklubben Gårdakvarnen att senare samma afton publicera krönikan, som är både skarp och läsvärd. Något jag inte konstaterar för att den kritiserar Gais ledning, utan för att det alltid är hälsosamt med genomtänkt kritik - i alla lags supporterled. Det kan vara svårt för stoltheten att svälja kritik av typen:

"Det VÄRSTA i denna soppa är hur Gårdakvarnen säljer sig värre än både Pärlan och Lindström. Wallin, den gamle FC Gothia-förespråkaren som av någon anledning tillåts sitta kvar, är en smart affärsman. Han vet hur man sköter ekonomi men har ingen aning om vad fotbollens själ är för något. Han förstår att vissa saker kan vara känsliga men vill göra dom ändå. Hur? Jo han lockar med sig representanter från Gårdakvarnen och låter dessa vara med bakom kulisserna. Sen förser han dom med en massa godis och uppgifter så att de inte bara känner sig märkvärdiga för att de vet mer än den vanlige gaisaren - de inser inte ens sin roll i försvaret av Wallins åtgärder."

Men det är samtidigt ett sundhetstecken att krönikan inte tegs ihjäl av ännu en etablerad Gais-sida. Det visar att någon tar kritiken på allvar, även om de inte nödvändigtvis håller med om den. Signaturen "Carin Fouye":s krönika är en enda lång hyllning av de supporterideal BaraBen försöker förspråka, fast gällande IFK Göteborg.

"Gårdakvarnens representanter är nu så lika Gaisgårdens representanter att det är svårt att avgöra vem som är vem. De som borde granska Wallin sitter i Wallins knä och får de ljuvaste ord viskat in i sina öron.

Alla gaisare är lika mycket värda, men vissa gaisare är mer värda än andra.

Vem är det som säljer sig billigt? Egentligen?"

Supportrar till en förening bör hålla en distans från huvudföreningen och dess ledarskap för att på ett trovärdigt och effektivt sätt kunna se skillnad på sitt supporterskap och föreningens anställda medarbetare. Det är en sak att ha en nära relation till dem för att få information, kunna ge förslag på förbättringar eller ge respons ur ett supporterperspektiv. Men det blir en helt annan när så kallade supportrar, speciellt när det gäller ledande "profiler" börjar hålla tyst om sanningarna kring föreningen - för de andra supportrarna - när de bjudits in till den inre cirkeln.

Sedan blir det tyvärr smått tragikomiskt när en välskriven, om så kritisk, krönika bemöts av rena pajasfigurerna från de egna leden med smutskastningskampanjer av typen:

torsdag 14 januari 2010, 22:14:22
Starkt? Som att Mike Tyson skulle ränna upp i ringen mot en rullstolsbunden mongoloid efter att denne utmanat honom. Hela krönikan bara skriker inavel och GK gör rätt i att låta oss alla få ett gott skratt.
Börnet
413

När supportrar "tystas" genom att bli kompisar med föreningens ledarskikt så blir resultatet att fansen blir godtrogna "partimedlemmar", framför det absolut nödvändiga alternativet - att vara kritiskt tänkande "medborgare".

Oavsett om det är i folkrepubliken Gais eller kungadömet IFK Göteborg.

Håkan Mild borde kritisera styrelsen - inte fansen!

"Jag kan också anse att det finns andra uppgifter för min del än att behöva svara på varför vi köper en och inte en annan. Engagemang är underbart, det vet ni att jag tycker. Älskar man IFK Göteborg ordentligt ska det finnas synpunkter och åsikter, det är sunt och uppfriskande.

Men om min uppgift är att svara på alla dem istället för att försöka utveckla vår verksamhet så mycket som möjligt och att skapa ett lag vi alla kan glädjas åt skulle jag inte kunna utföra den uppgift jag är satt att göra."

Håkan Mild i öppet brev angående
Fredrik Risp på Änglarna.se.

MEDLEMSMAKT. Håkan Mild må vara en lysande blåvit legend och djupt respekterad i alla blåvita hjärtan. Men det är inte acceptabelt att vi medlemmar i och supportrar till IFK Göteborg ska belastas och ses ner på för att vi har mage att ställa krav på information och förklaringar från vår förening. Det är en skyldighet som Blåvitt har gentemot oss - dess själ och hjärta.

Om du, Håkan Mild, anser dig vara för upptagen med dina arbetsuppgifter för att svara på medlemmars berättigade frågor om aktuella händelser inom IFK Göteborg så tycker jag att du bör klaga hos dina chefer - inte på det engagemang som fansen uppvisar. Seppo Vaihela och IFK Göteborgs styrelse bör då se till att tillräcklig information når ut och det ska inte vara i form av gnälliga klagomål från vår sportchef "om att han har bättre saker för sig än att svara på frågor". Hade någon inom IFK Göteborg tagit informationsbiten på allvar och kommunicerat med alla blåvita så skulle inte du behöva svara på en enda fråga. Problemet är då naturligtvis att Blåvitt, som alltid, är usla på kommunikation och kontakt med medlemmar och supportrar.

Om Håkan Mild tycker att vi medlemmar i föreningen IFK Göteborg obstruerar ditt arbete - genom att försöka väcka opinion, kräva information och påverka ditt arbete så är det hög tid att Blåvitt anställer lite kompetens på informations- och medieområdet. Vår halvhjärtat och ointresserat uppdaterade hemsida, den tunna och bortglömda medlemstidningen 4-4-2 och webb-tv på Kanal1904 är bara några av de informationskanaler som föreningen verkar se på som nödvändigt ont. Informerade fans, det vill säga kunder, det vill säga sponsorer - är lyckliga och oftast även nöjda fans. Vill inte IFK Göteborg ha lyckliga och nöjda fans? I så fall, fortsätt som ni alltid har gjort.

Men om någon inom organisationen vill förbättra kommunikationen kan väl den personen ställa sig upp på kansliet i morgon fredag och skrika:

"Vakna Blåvitt, 2000-talet är här - välkommen in!"

De sista halmstrån av förlegad kultur, som glömmer bort att IFK Göteborg faktiskt är en medlemsförening och därför har medlemmar som yttersta "högsta chefer", måste utrotas. När skall IFK Göteborg ta sina tiotusentals aktiva supportrar på tillräckligt allvar för att inte bara hålla dem ständigt informerade, uppdaterade och nöjda - utan även vilja göra det?

Är det verkligen så mycket begärt att kräva lite bättre kommunikation mellan IFK och fansen? Det borde ha skett för länge sedan och vi på BaraBen.com har i flera år kritiserat bristen av detta inom organisationen. Effektiv och planerad information och kommunikation skulle hantera och fylla upp det behov hos supportrar som leder till namnlistor, upprop, internetgrupper och öppna brev. Tänker man efter före, kan man förutspå framtiden.

Det skulle göra IFK-fansen, som är föreningens kunder, en nöjdare grupp med människor. De skulle ha en bättre relation till föreningen de älskar. Vem - som säger sig vilja Blåvitt väl - skulle kunna ha ett problem eller missgynnas av en sådan utveckling? Ingen. Så snälla Blåvitt, tänk efter före.