På gång


måndag 26 mars 2007

Svenskt, göteborgskt och historiskt fotbollsvåld

FOTBOLLSVÅLD De senaste åren har vi översvämmats av medias rapportering om spelarnas bristande disciplin, om huliganer och bengaler, om firmaslagsmål och om fotbollsvåld i allmänhet. Simon Bank har skanderat att "här dör fotbollen" och att "här brinner fotbollen upp", Johan Esk har beskrivit Stockholmsderbyt mellan Hammarby och Djurgården förra sensommaren som "svensk fotbolls svartaste kväll", och Lars Grimlund kallade det "det värsta som har hänt fotbollen i Sverige". Läser man medias rapportering så får man en bild av att vi går mot undergången. Att fotbollsvåldet eskalerar okontrollerat under 2000-talet. Är det verkligen så? Är medias bild den rätta? Är medias bild balanserad? Lägger media en proportionerlig bevakning på fotbollsvåldet? Om inte, hjälper eller stjälper då överdrifterna och överexponeringen? Och när uppstod egentligen våldskulturen kring fotbollen?

Naturligtvis är det helt befängt att försöka utröna när våldskulturen kring fotbollen uppstod med tanke på att det som idag kan kallas associationsfotboll genom åren evolverat från någon slags pöbelfotboll där det på sina ställen var tillåtet att med alla till hands stående medel—förutom dråp och mord—få in bollen i mål. Simon Bank glömde att fotbollen dog redan innan den skapats. Fotbollen har nämligen inte utvecklats till att bli en våldskultur. Det var istället en våldskultur som utvecklades till att bli fotboll. Men om man för ett ögonblick bortser från det internationella perspektivet och koncentrerar sig på Sverige, där fotbollen naturligtvis inte utvecklats från pöbelfotboll—även om den tidiga varianten "svensk fotboll" inte bara beskrevs som farlig och våldsam utan även till och med brutal—utan istället importerats från England och Skottland efter det att den förfinats till sin nuvarande form, när uppstod då det svenska fotbollsvåldet?

Torbjörn Andersson har i sin tegelstensbok och tillika doktorsavhandling Kung fotboll pekat på 1906 som det årtal då han hittar den första publikrelaterade våldsincidenten. Då ska man inte glömma att det enbart handlar om incidenter som rapporterats i press och media. Vad som hände just det året framgår inte av texten, men man behöver inte gå många år fram i tiden för att hitta nya incidenter. Göteborg, den svenska fotbollens centrum, var naturligtvis välrepresenterat i dessa sammanhang. Idrottstidningen Nordiskt Idrottslif rapporterade 1912 från ett derby mellan IFK och Öis och om de "5-600 personer, som skränade och hvisslade samt ville öfverfalla en del af Örgrytes spelare". Året därpå förvärrades situationen och inte bara supportrar utan även spelare slogs med varandra. Gatorna kring Walhalla fick spärras av, och tre Öis-spelare och en IFK-spelare dömdes i civil domstol för att ha eldat på publiken. När Gamla Ullevi sen invigdes 1916 så gjordes det med en match mellan Öis och det amerikanska landslaget. Skandalscener utspelades då publiken stormade plan och attackerade gästerna, vilket ledde till att USA prompt vägrade att spela den andra planerade invigningsmatchen mot IFK Göteborg.

Det här var inga isolerade incidenter. Mellan 1906 och 1950 räknades publikuppträdandena som Andersson väljer att kalla dem, till 156 stycken, i snitt 3,5 per år. Då ingår dessutom en lång period med relativt få matcher från början av 1900-talet till dess att fotbollen organiseras ordentligt i mitten av 1920-talet och matchantalet skjuter i höjden. Det var inte bara på själva arenan som det gick våldsamt till. I samband med en landskamp mot Danmark 1928 anordnades det tågresor—ett vanligt förekommande fenomen under mellankrigstiden—från Göteborg till Köpenhamn. 4 000 svenskar från främst Göteborg och Malmö hade efter matchen spridit sig i den danska huvudstaden, varvid "skrål, fylleriscener och slagsmål visade var svenskarna drogo fram". Det var inte heller bara de stora städernas supporterskaror som ställde till problem. Till exempel brukade Mustadfors IF från den lilla dalsländska orten med samma namn "åtföljas av en liten klick supporters, fanatiska bråkmakare, som bara ställa till oreda".

Fotbollsvåld förekom i Sverige långt innan Simon Bank, Johan Esk och Lars Grimlund ens var påtänkta. Och under mellankrigstiden var det supportrarna från Göteborg som var värst. När SJ—som anordnade många tågresor—tänkte göra en storsatsning på dessa, valde man så när att helt strunta i att ordna resor från just Göteborg. Både blåvita och gaisare var ständiga orosmoln när de reste till bortamatcher, trots att göteborgspubliken på hemmaplan var känd som de bästa och vänligaste supportrarna. När det grönsvarta laget spelade mot Helsingborg 1932 och 3 000 gaisare var på plats, fylldes snabbt polisens arrestlokaler inte bara på den svenska sidan sundet utan även i Helsingör. Och när 3 500 IFK:are besökte Borås—varav ca 1 600 åkt tåg dit—strax efter krigsutbrottet 1939 uppstod bråk med polisen, ett 20-tal supportrar anhölls, och när tåget återvände till Göteborg efter matchen saboterade de blåvita en mörkläggningsövning, vilket beskrevs i tidningarna som "ett bedrövligt kapitel i de svenska beredskapsövningarna".

Åren efter kriget blev läget lugnare runt och på arenorna, antalet våldshandlingar minskade avsevärt och våldsamheter under 50- och 60-talet var mycket sällsynta. Sen hände något i skiftet 60-tal–70-tal. Nu hämtade svenskarna ånyo något från andra sidan Nordsjön, men den här gången var det inte fotbollen i sig, det var nu istället supporterkulturen man importerade från England, mycket tack vare, eller på grund av, att SVT började sända Tipsextra. Den allra första matchen visades den 29 november 1969, och det dröjde inte länge förrän svensk fotbollskultur influerades både positivt och negativt av den engelska. Många sätter startdatumet för den moderna svenska fotbollshuliganismen till den 25 oktober 1970, när blåvita supportrar stormar planen på Eyravallen vid ställningen 0–1 för att förhindra den oundvikliga nedflyttningen. Därefter ökade återigen våldet i samband med fotbollen markant. 1979 utbröt slagsmål mellan IFK-supportrar och elfsborgare på Ryavallen vilket ledde till att tio personer fick föras till sjukhus.

Det är en gigantisk myt att påstå att fotbollshuliganism är en ny företeelse, även om det finns ett uns av sanning däri då just ordet "huliganism" inte började användas i sportsammanhang förrän i början av 1980-talet. Det första kända användandet av ordet i just den betydelsen skedde efter en match mellan Landskrona BoIS och Hammarby, då en supporter fått en ölflaska i huvudet och förts till sjukhus. Under 80-talet och 90-talet urartade våldet helt i samband med att supporterklubbar bildades och att de engelska planstormningarna och slagsmålen inspirerat svenska förmågor. Det är svårt att föreställa sig vad för rubriker som Simon Bank, Johan Esk och Lars Grimlund hade skapat om de hade varit ledande journalister när AIK-supportrar brände ner ett församlingshem 1992, som när bilar vältes utanför Ullevi efter förlusten mot Legia Warszawa i Champions League-kvalet 1995, eller när en polisman sköt skarpt på Råsunda under AIK-AEK Aten 1999. Hade dessa sensationsjournalister fått uttrycka sig då så hade fotbollen inte bara varit död, den hade dessutom varit ingjuten i betong, inkapslad i pansarplåt och nedsänkt i Marianergraven.

I vanlig ording har inte media förmågan att ge rätt bild. Det talar sitt tydliga språk, hur media väljer att skriva ragnarrök-rapporter som säljer lösnummer snarare än att ge en objektiv bild på vad som verkligen händer, när man kollar igenom den här filmen som en Hammarby-supporter lagt upp på Youtube. För visst tvingas Erkan Zengin fly i panik 2:15 in i filmen. Visst var det svensk fotbolls mörkaste dag för att ett par tre dårar tog sig in på plan och för att bengaler kastades in. Och visst var det alla blåvita supportrar på Råsunda under cupfinalen för 2004 som misskötte sig, även den 20-åriga tjej som slås så illa med batong i huvudet och över revbenen att hon får hjärtstillestånd och är nära att dö på läktaren. Men sånt skrivs det helst inte om i media, för inte kan väl våldet på läktarna någonsin vara någon annans fel än supportrarnas? Och vem skulle egentligen ens rycka på axlarna åt att vissa väljer att frivilligt slåss i en grusgrop i Bålsta om inte media hade rapporterat om det som om det vore en rematch mellan Ingo och Floyd Patterson? Man väljer alltid att slå på stora trumman när det gäller fotbollsvåld, trots att fotbollsarenorna förmodligen aldrig varit säkrare än vad de är idag.

En intressant skrift i sammanhanget är en rapport från Näringslivets Medieinstitut, "Mediernas dubbelmoral om huliganerna", som jämför rapporteringen kring fotbollshuliganismen kontra den politiska huliganismen, representerad av Reclaim the City samt Osynliga partiet. Medierapporteringen under veckan efter stöket på Söderstadion hösten 2006 gav upphov till ungefär samma mängd artiklar som de fem senaste årens relativt våldsamma Reclaim the City-demonstrationer gett upphov till sammanlagt under veckan efter dessa. Den förlåtande tonen mot politiska våldsverkare i media är än mer intressant. Gunder Andersson skrev efter en RtC-demonstration år 2000 att "nu kommer det att talas om vandalisering och förstörelse. Viss sådan förekom. Klotter på fasader, en del glaskrossning. Förbannat onödigt och dumt. För detta stod ett fåtal. Att koncentrera uppmärksamheten till detta är att göra bisak till huvudsak." Kommer en svensk sportjournalist någonsin skriva så förlåtande om ett mindre läktarbråk? Det är kanske inget jag hoppas kommer hända, men det är klart intressant att notera skillnaden i hur dessa våldshandlingar beskrivs beroende på om det sker på arenan eller under en politisk demonstration.

Och var har proportionerna tagit vägen när man villigt hänger ut fotbollsligister med bild på framsidan, personer som på sin höjd slagit någon på käften och möjligen skadat en gräsplan något, när man vägrar hänga ut pedofiler med bild överhuvudtaget, personer som jag personligen anser i princip har förbrukat sina mänskliga rättigheter? Var är proportionerna när man funderar på att slänga den personliga integriteten åt helvete, när man funderar på att införa lagar och förordningar som särskiljer våld som möjligen kan förknippas med fotboll från annat våld, när man på grund av en möjlig koppling till fotboll kan stänga av folk från arenorna för saker de gjort på annat håll? Samtidigt som det är med yttersta svårhet som Sahlgrenska lyckas stänga av en läkare som gjort sig skyldig till sexualbrott. Var är proportionerna?

Jag förespråkar inte fotbollsvåld, men om inte media börjar rapportera nyanserat, balanserat, sanningsenligt och proportionerligt, så gynnar de inte några andra än sig själva och huliganerna. Och om fotbollen mot all förmodan skulle dö, så kommer jag utan att tveka ställa mig upp och peka ut media som medskyldiga till mordet.

Rekommenderad läsning:
  • Andersson, Torbjörn (2002). Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950. Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion. ISBN 91-7139-565-2.
  • Andersson, Torbjörn & Radmann, Aage (1998). Från gentleman till huligan?: svensk fotbollskultur förr och nu. Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion. ISBN 91-7139-402-8.
  • Zsiga, Erik (2006-11-07). "Mediernas dubbelmoral om huliganerna". Näringslivets medieinstitut.

30 kommentarer:

  1. grymt, grymt, grymt bra artikel! riktigt intressant.

    SvaraRadera
  2. Jag har saknat en artikel som denna. Riktigt bra kritiskgranskning av medierna!
    Den länkade artikeln var också klart läsvärd!


    Dags för en namninsamling snart, att skicka iväg till de berörda kvällstidningar?
    Mediahyckleriet måste ändra riktning

    Än en gång, riktigt bra skiven artikel!

    SvaraRadera
  3. Ögnade igenom nu och håller med analysen till fullo. Ska analysera dina ord lite noggrannare när jag inte är så jävla slö som jag är just nu.

    SvaraRadera
  4. feldgrau:

    Jag håller med dig om att det inte är lika farligt att gå på fotboll idag än det varit tidigare. Det finns större erfarenhet av fotbollsvåld och dylikt, samt att det bara blir säkrare för varje år som går.

    Det jag tror man menar med att fotbollsvåldet eskalerat är att det är mer organiserat idag än tidigare. Tidigare var det mer stundensingivelse eller tillfälligheter som skapade konfrontationer mellan två lag. Idag finns det en direktkommunikation mellan respektive "firma".

    Sedan tycker jag att överdrifter från journalister är tröttsamma. Det är inte kris i blåvitt om två spelare blir förkylda tre månader innan premiären och fotbollen är inte död bara för att några står och skakar på galler, åtminstone inte för alla som var på matchen.


    Men visst är det en skillnad mellan fotbollsvåldet idag och för 40-år sedan. Och visst är det en skillnad när 100-150 personer kan mötas i ett grustag på en icke-matchdag för att göra upp.

    Teknikens utveckling har utvecklat både säkerhetsfolkets arbete och huliganernas behov.

    SvaraRadera
  5. Riktigt tung artikel. Bra jobb, Feldgrau!

    SvaraRadera
  6. anonym 22:15/ Jag håller naturligtvis med om att fotbollsvåldet har gått från att vara oorganiserat till att vara väldigt välplanerat. Samtidigt har organiseringen minskat risken för den vanlige supportern. På 80- och 90-talet stod det oprovocerade våldet på sin topp. Idag löper du förmodligen mångdubbelt stor risk att råka ut för oprovocerat våld om du går på krogen en lördagkväll än vad du gör om du går på en allsvensk match. Som jag skriver har arenorna nog aldrig varit så säkra som de är idag. Ändå vill media få oss att tro att man riskerar livet om man köper en matchbiljett.

    SvaraRadera
  7. Det är ju nåt som man känt länge att "våldet" inte var ett nytt påhitt men mediernas hyckleri är ju som det är.

    SvaraRadera
  8. Det här är så jävla klockrent. Schack matt.

    SvaraRadera
  9. Kanske det bästa som skrivits på den här bloggen. Faktaspäckat och välresearchat.

    SvaraRadera
  10. Mycket bra skrivet. Bra argument, bra länkar. Gött jobbat!

    SvaraRadera
  11. Matchen ÖSK-IFK 1970 slutade 1-0.
    Matchen stod därför inte 2-0 som det skrevs...Petitess men ändå. Bråket uppstod när Håkan Eklund gjorde mål som underkändes pga offside. Janne Mossberg gjorde 1-0 målet på en chanslös Janne Nordström. Det var en tung hemresa..sen tog det 6 långa säsonger innan återkomsten och chmapagnefotbollen blev verklighet.

    SvaraRadera
  12. Senaste Anonymous.
    Var du med i Örebro? skulle i så fall vara intressant att höra din syn på det som inträffade och hur du uppfattade det på plats+ Föresten var du inne på planen?

    SvaraRadera
  13. Riktigt välskriven och mycket väl undersökt. Denna artikel har skrivits med omsorg och det är viktigt att en artikel i detta ämne görs så som en motpol till de hastverk kvällspressen spottar ur sig.

    Mycket bra artikel som jag anser även bör annonseras i ett media som når ännu fler läsare. Det är ett viktigt ämne och det är därför viktigt att det inte bara blir kvällspressen som dikterar "sanningen".

    Tack för strålande läsning!

    SvaraRadera
  14. Vafan!!!??? Har inte denna artikel redan lagts ut?????

    SvaraRadera
  15. anonym 10:18/ Självklart har du rätt i att det var vid ställningen 1-0, som jag dessutom skrivit i min "fem mål som format Blåvitt"-artikel. Glömde att fixa det i den här artikeln men det ska vara gjort nu. Hade, som en annan redan sagt, varit intressant att höra din berättelse från den dagen.

    anonym 13:15/ Jo, men Baraben återpublicerar det bästa från superlördagen för att ge lite mer tid för diskussion.

    SvaraRadera
  16. Mycket bra skrivet!!!Det bästa jag läst på länge.

    SvaraRadera
  17. Ja, tycker också det där med namninsamling verkar klokt.

    Troligen kommer supportrar från hela sverige att skriva på, vilket kanske gör att aftonbladet och de andra blaskorna ändrar sin inställning?
    Värt ett försök!

    Heja Blåvitt!

    SvaraRadera
  18. Som komplement till listan med rekommenderad läsning kan väl nämnas att en annan professionell idrottshistoriker, den Göteborgsbaserade Lennart K. Persson, har behandlat både äldre och något nyare huliganism i en rad artiklar som publicerats i årsboken Idrottsarvet, nämligen:

    "Yankees – föredömen eller skräckexempel? Det amerikanska fotbollslandslagets besök i Sverige år 1916", Idrottsarvet. Årsbok för Idrottsmuseet i Göteborg 1990, s. 56–85.

    "De blåvita invasionerna 1969–1970. Den moderna huliganismens första framträdande i Sverige", Idrottsarvet. Årsbok för Idrottsmuseet i Göteborg 1993, s. 80–106.

    "Värvning, slagsmål och publikupplopp. Fotbollskampen mellan ÖIS och IFK 1911–1912", Idrottsarvet. Årets bok. Idrottsmuseet i Göteborg 1998, s. 97–123.

    "Åtal och böter för ojuste spel. Ett inslag i fotbollskampen mellan ÖIS och IFK år 1913", Idrottsarvet. Årets bok. Idrottsmuseet i Göteborg 2001, s. 44–65.


    Delvis handlar den andra artikeln förstås om det som inträffade på Eyravallen 1970. Händelserna 1969 utspelade sig på Stadsparksvallen i Jönköping den 18 oktober, d.v.s. drygt en månad innan Tipsextra körde igång. I båda fallen var dock anhängare till Blåvitt inblandade. Jönköping 1969, och inte Örebro 1970, bör av skäl som framgår i Perssons artikel ses som startskottet för den moderna huliganismen i Sverige, även om Örebroincidenten av flera skäl kommit att få större uppmärksamhet. Begreppet "modern" i anslutning till denna huliganism används f.ö. inte i första hand för att markera en kronologisk skillnad mot den äldre huliganismen utan för att den nyare huliganismen har vissa kvalitativt avvikande inslag gentemot den tidigare.

    SvaraRadera
  19. City Boyz26/3/07 20:20

    Välskrivet, bra och mkt intressant.

    SvaraRadera
  20. Underbar artikel! Mycket läsvärd!

    SvaraRadera
  21. kerkof/ Tack för tipsen! Har läst någon enstaka artikel av just Lennart K. Persson i årsboken idrottsarvet, men de där har slunkit förbi mitt öga. Ska försöka ta mig en titt på dem under påsken.

    SvaraRadera
  22. Var är alla som brukar gnälla över att de inte vågar ta med barnen på fotboll "längre"?

    SvaraRadera
  23. Anonym 21:47/ De finns bara i medias värld...

    SvaraRadera
  24. TACK och åter tack för någon som både kan skriva vettigt och ha nyanserade åsikter om fotbollsvåldet.

    SvaraRadera
  25. Jäkligt bra skrivet!

    SvaraRadera
  26. Det här var något av det mest intressanta jag någonsin har läst, skildrar speciellt kvällstidningarna vilket jag tycker skriver så ini helvete fel hela tiden. Och för guds skull, vad finns problemet med att 60 personer från 2 sidor, som vill slå på varandra slår på varandra i en grusgrop någonstans ? Men visst måste man fan se till att obehörigt folk inte blir inblandade i detta...

    SvaraRadera
  27. Måste lyfta på hatten och berömma den soms krivit den här artikeln. Bästa jag läst på länge! Bra jobbat!!

    SvaraRadera
  28. Mycket intressant! Jävligt rätt!

    SvaraRadera
  29. Spot on!
    Verkligen välskrivet också. Den här artikeln förtjänar att publiceras på en debattsida tycker jag.

    SvaraRadera
  30. Sent svar - men riktigt jävla bra artikel! Tack!

    SvaraRadera

Hos BaraBen.com använder vi sunt förnuft och generell "netikett" i diskussion och debatt. Bete dig inte som en idiot - slipp känna saxens vrede.