Efter elva säsonger i Blåvitt lämnar Dennis Jonsson föreningen!

SPELARINTERVJU Efter 11 säsonger i IFK Göteborg, längst period av alla nuvarande aktiva spelare, så lämnar nu Dennis "Cliff" Jonsson IFK Göteborg för vidare fotbollsäventyr. Vid endast 23 års ålder har han hunnit med att både gå igenom flera hyllade hjälteinsatser på Ullevi som genomgå en svår skadeperiod. Vi tackar Dennis för sina insatser i Blåvitt genom att höra med honom själv om laget i hans hjärta och fotbollsframtiden.

Tjena Dennis "Cliff" Jonsson, hur känns det att lämna Blåvitt efter 11 säsonger i streck i de finaste av färger?
- Det det känns tråkigt på ett sätt men bra på ett annat sätt. Som du själv säger så jag har varit i Blåvitt i stort sett halva mitt liv så att lämna Kamratgården och vännerna känns ju väldigt tråkigt. Jag kommer att sakna Kamratgården, alla spelare, ledare och matrialaren som Berra exempelvis. Han e kung, han fick en alltid på gott humör om man va nere, en sådan kille betyder oerhört mycket för Kamratgården.
Det som är bra är att det är nog bäst för mig just nu att lämna föreningen, jag är 23 år gammal, egentligen 22 med tanke på att jag missade ett helt år på grund av skador, hehe. Men jag behöver nog en nytändning någon annastans, det känns som att jag stått still ett tag nu i min utveckling, jag har inte tagit det riktiga klivet än och jag vet att jag har det i mig och jag tror att den här nytändningen kan göra mig gott.

Cliff ja, vart kommer det smeknamnet ifrån och vem fick du det av?
- Hehehe, oj det va längesen jag fick det. Det var en kompis till Robert Karlsson som bodde ihop med honom. Jag umgicks väldigt mycket med Robert då som nu, men lärde känna denna killen bra med. Jonas heter han och vi spelade mycket Championship Manager på den tiden. Jag förlorade varenda gång och han började kalla mig Cliff, (efter Cliff Barnes från tv-serien Dallas, Reds. anmärkning) på den vägen är det, sen har det ju hänt andra saker med men det går vi inte på.
Minns tillbaka till 2002, hösten där. Roger Gustafsson kommer fram till dig en dag och säger vad?
- "Du spelar från start idag Dennis, om du vill." Han tog en paus efter att han sa "Dennis", för jag blev ganska chockad och så blev det helt tyst. Sen fyllde han på med "om du vill".

Vad tänker du då? Som ung U-truppsspelare utan en enda minut i Allsvenskan ska du få chansen från start i ödesmatchen mot AIK hemma. Hur gick känslorna?
- Oj, det var många känslor samtidigt. Jag blev helt varm i kroppen och lite skakis men sen så tänkte jag att fy fan va häftigt detta ska bli. Och det blev det ju oxå.

Ja, det blev ju lite av en succé för dig från första sekund, för att ta till ett rejält understatement. Allsvenskans hetaste anfallare vid tillfället, tillika Blåvittfansens hatobjekt Andreas Andersson stod som motståndare, var du rädd?
- När jag väl kom ut på plan och domare Hansson blåste i pipan så släppte allt, kommer ihåg det så väl. Jag var så jävla taggad så att det va helt sjukt. Tror aldrig jag har sprungit så mycket i hela mitt liv och ändå kunde jag springa mer. Rädd va jag verkligen inte, jag hade inget att förlora utan kunde bara lyckas. Inte en jävel som hade några förväntningar på mig så det va bara köra. Just det året så hade jag så jävla bra självförtroende så det kunde inte gå fel.

Och så målet, när du träffar bollen, ser den gå in och glädjen efteråt. Berätta?
- Ja herregud, den absolut bästa stunden i mitt liv utan att överdriva. Jag var så jävla lycklig, alltså det var som den bästa dröm man kan ha.

Tidernas debut i den Blåvita tröjan är ett minne som etsat sig fast hos fansen, hur du både raderade ut Andreas Andersson och sänkte gnaget, men vad minns du bäst av din första säsong i A-laget?
- Nä det va ju just det att jag som u-truppspelare fick chansen i sådant läge som vi låg i. Och när vi vann mot Bajen borta och sedan i kvalet. Många minnen på den lilla biten av säsongen som jag var med.

Om vi glömmer "Anita" Andersson för en sekund så är du även känd för att ha tryckt dit en annan före detta Blåvit antihjälte. Vem talar jag om?
- Hehe, Jesper ja.

Precis, berätta om den där matchen på Nya Ullevi. Vad var det som hände?
- Jag kommer ihåg att när vi satt i omklädningsrummet så satt jag och väntade på den där lappen vi får innan match med laguppställningen. Så när jag såg Jespers namn där då var det bara sätta sin respekt direkt, det tog väl en 40 sekunder ungefär.

Det sägs att han har skrapsår än idag från den där tacklingen. Har dina Blåvita sympatier sedan barnsben påverkat ditt sätt att trycka dit lite mer "hatade" spelare?
- Jo det är klart att det finns där inom mig. Annars hade jag nog inte gjort så. Alltså jag gjorde ju inget fult utan jag tryckte ju bara till honom. Kom inte ihåg rikitgt vem som dömde men han gav mig ett leende, det kommer jag ihåg efter tackligen, domarn alltså.
Sen såg jag på sporten när jag kom hem att Jesper slängde iväg en slängkyss mot mig, så han förstod nog det han med, hehe.

Under dina år i A-laget har du visat prov på att vara lite av en målskytt med, i alla fall för att vara back. Vilka är de skönaste kassarna du minns tillbaka på?
- Alla på sitt sätt men AIK i debuten é nummer ett och derbyt mot Öis när jag gjorde 2-0. De är nog i topp.

När vi var småungar kom vi alltid till skolan med Blåvita halsdukar och debatterade i timtal om IFK och spelet i Champions League. Hur är det att leva drömmen och att få spela i det laget som man dyrkat som idoler som liten grabb?
- Det är den bästa tiden i mitt liv helt klart. Man pratade ju alltid om att man skulle spela i Blåvitt när man va liten och så, men det va ju mer än dröm och den blev ju verkligen förverkligad kan man säga, för min del i alla fall...

Vilka spelare och ledare under din långa period i Blåvitt har gjort störst intryck på dig? Vem är den bäste du spelat med och vilken tränare gav dig som spelare mest?
- Alla har ju gjort intryck på mig hela vägen, alla har bidragit kan jag säga. Jag vill inte lämna någon utanför. Tränare som, Dan Thelin, Mårten Suorra, Sandro Cunsolo, Gustaf Hässfält som jag pratar mycket med än idag. Det e bara några. Glenn Holm, Eijlert Björkman. Alla jag haft i A-laget. Men roger Gustafsson å Jonas Olsson, dem har jag mycket att tacka för. Men alla som jag inte har nämnt som jag har haft har gjort intryck, alla har del i det.

Erlingmark, Risp, Antonsson, Kalle Svensson, du har överlevt dem alla i Blåvitt, varför tror du att IFK fått fram så många bra mittbackar de senaste åren?
- Bra fråga alltså, de fick ju alla mogna väldigt mycke innan dom fick chansen. Nu pratar jag ju om Kalle, Anton och Risp då, man tog det försiktigt med dem och gav dem chansen i rätt läge. Jag har inget bra svar alltså. Man får väl helt enkelt bara vara tacksam för att Blåvitt lyckats med det, hehe.

Häromåret genomled du ju en helvetessäsong med två långtidsskador inom en säsong. Hur klarar man av något sådant och hur har det präglat dig som person och fotbollsspelare?
- Ja det var det verkligen, men måste tänka positivt, så é det även när det e som jobbigast. "Det som inte dödar en stärker en". Jag tar nog inte saker för givet nu längre, som jag gjorde innan. Jag har blivit en starkare person psykiskt. Det tror jag är det som har förändrats hos mig.

Nu försvinner du snart från Blåvitt då, det ryktas redan om att föreningar både i väster och sydlandet är sugna på din namnteckning. Hur tänker du själv?
- Det enda jag vill e att komma till en förening där jag kan trivas som fotbollsspelare och kunna utvecklas och trivas rent socialt, det e det vikitgaste. Det é det viktigaste för mig, sen var det blir det får vi se.

Du är ju som sagt bara 23 år trots dina 11 säsonger i föreningen och fem år i A-truppen, får vi se dig åter i Blåvitt om några år tro?
- Det är nästa dröm, absolut. Jag komme att ha bra kontakt med Håkan, så vi får hoppas att detta uppehållet kan göra mig gott och utveckla mig ännu mer så tror jag och hoppas jag naturligtvis på det.

Kanske då i en backlinje tillsammans med någon av dina bra polare Antonsson eller Kalle Svensson?
- Ja varför inte. Det hade varit ju varit kanon. Jag ska ju hälsa på båda dom nu, Kalle på Lördag och Anton på nyår så vi får snacka ihop oss om en comeback, hehe.

När Glenn Hysén återvände till Allsvenskan gick han ju till Gais, kan vi förvänta oss att se dig i AIK eller Bajen om ett par år då?
- Hahaha, nä det hoppas jag verkligen inte, hoppas att Blåvitt rycker i mig istället.

Kommer vi få se dig åter på läktarna när Blåvitt spelar som förr i tiden?
- Ja jag kommer ju definitivt följa IFK nästa år. Kommer nog kännas lite konstigt att man inte é kvar där då. men jag ska se så många matcher jag kan det kan jag lova eller följa dem på ett eller annat sätt.

Vad har du själv att säga till de Blåvita supportrarna?
- Jag vill tacka alla som har stöttat mig hela vägen. Har träffat fantastiskt sköna människor som é så goa. Verkliga änglar kan jag säga. Jag har alla dom att tacka. Sen måste jag ju säga en sak om "Räven" också, en sån go människa får man leta efter alltså, hoppas jag får träffa han innan jag drar!

Finns det något annat du vill säga?
- Hmm, ja, jag vill tacka Håkan Mild, Magnus Erlingmark och Bengt Andersson, jag vet att dom hade ett finger med i spelet när jag fick spela första matchen. Även Roger och Jonas då, men dom har ju redan nämnt, hehe. Jag har en känsla av att nästa år så bär vi hem guldet till vår stad. Då ska jag komma och fira med alla supportrar, det lovar jag!

Då kan vi inte annat än att säga lycka till de närmaste säsongerna Dennis och så ses vi på Ullevis läktare, om inte så får du följa vårt Blåvitt här på Baraben.com!
- Det tackar vi så hemskt mycke för, på återseende då får man väl säga, hehe.

Köp Alternativa Shopens Dennis-hyllning!