Varför hålla på en himla massa lag?

KRÖNIKA. När det gäller lagsport håller jag egentligen bara på två lag. Blåvitt först och främst följt av Sävehof i handboll men som stadsbo orkar jag inte ta mig ut till Partille för se deras matcher mer än när det blir slutspel.

När det svenska fotbollslandslaget närmar sig något mästerskap och om någon nuvarande eller gammal ängel är uttagen så är blågult därmed även intressant. Till sommarens Fotbolls-VM kommer jag med denna policy i bakhuvudet därmed hålla på Danmark enbart på grund av Kims medverkan.

Som lokalpatriot tycker jag väl som de flesta att det även är "sköj" när det går hyfsat för Frölunda men jag har egentligen aldrig varit intresserad. Hockeyintresset fanns där lite grann som tonåring men främst ur ett ekonomiskt perspektiv då vi var några kompisar som sålde glass och popcorn inne på alla arrangemang i Nya Ullevi och Scandinavium. Gick Indianerna till slutspel kunde vi därmed få jobba lite mera och tjäna lite mera i veckopeng. Intresset avtog dock i takt med att vi blev äldre och fick nog av Scandinaviums trappor. Sedan så kändes Frölundas lilla sittplatsklack heller aldrig särskilt cool med ledorden som då (och nu?) var typ: "Aldrig hata, bara älska".

Tanken slår mig titt som tätt att jag egentligen aldrig har hållit på några fler lag än de förstnämnda. Och det är likväl inget som bekymrar mig alls heller för den delen. Många fotbollsfanatiker som liksom undertecknad är uppväxta under 80-talet håller vanligtvis även på i alla fall minst ett lag från England förutom sitt Allsvenska favoritlag. Tyvärr har det som bekant för de flesta blivit så att många av dagens kids och förortsungarna nuförtiden först och främst håller och bryr sig om något av Spaniens två största lag eller möjligen något italienskt topplag. Eller förresten, eftersom Zlatan numera spelar i Spanien så är väl redan italienska ligan bortglömd på skolgårdarna?

I låg och mellanstadiet vill dock jag minnas att jag själv faktiskt höll lite grann på Liverpool när Glenn gick dit i kombination med att de vann titlar och var bäst i England ett tag då på 80-talet. Holland var kring vinsten i EM-88 även en favorit samt för att Ruud Gullit var så cool.
Lite senare i myndig ålder funderade jag ett tag på att hålla lite extra på Chelsea dels för att de är blåvita men främst för att de har den mäktiga gamla instrumentalreggaedängan the Liquidator som kamplåt. Tyvärr kändes det som dessa anledningar ändå inte riktigt räckte för att gå "all in" och när det laget även sålde sig till en rysk oljemiljardär så var det skönt att fortsätta vara neutral.

Jag respekterar alla er fotbollsintresserade därute som mer eller mindre maniskt följer en massa andra lag och ligor för att se bra fotboll. Samtidigt kan jag inte riktigt förstå alla er som någon gång och av olika anledningar bestämt er för att benhårt hålla på utländska lag mer än hjärtat klappar för något svenskt lag.

Själv tycker jag det räcker gott med att "bara" hålla på Blåvitt.