En röst från andra sidan

O’learys, Götgatan, Stockholm Spendrupshävande bottenskrap med snaggade skallar från Sveriges rövhåls rövhål: Bajare. Så nära en gaisare man kan komma i Stockholm, skillnaden är att Hammarby’s gnällspikar tydligen faktiskt kan fylla upp en sportbar.

Dagens Stockholmsglosa: ”JAMEN VAFFAAAAAN!”.

För bajaren har uttrycket många betydelser, åtminstonde i fotbollsammanhang. ”Passa bollen!”, ”Blås då domarn!”, ”Vadå offside!?”, ”Straff!”, och så vidare, och så vidare. Allteftersom minuterna går förbyts ropen i lokalen dock till spridda snyftningar och snörvel. När David Johansson sätter 2-0 snyggt i eget mål är förvirringen total. Ett sista, unisont ”JAMEN VAFFAAAAAN!” stöts ut genom snorfyllda strupar.

När klockan närmar sig 75:e minuten är stämningen mer tryckt än på en begravning. Hade det inte varit för det upphetsade sorlet från Ullevi genom högtalarna hade man kunnat höra en knappnål studsa mot bardisken. När klockan slår över till 75:00 tar en tapper sate saken i egna händer. Rösten är knappt högre än en viskning och dör ut innan de sista konsonanterna är uttalade. ”Öka farten, sista kvarten ti… da... ho...”. De närmsta tiotalet grönklädda f.d. män blänger med sina rödsprängda och tårfyllda ögon bort mot mannen, som sakta sänker blicken mot sitt tomma ölglas. Han sa inget mer efter det.

Botox? Anti-rynkcreme? L’oreal, släng er i väggen. Ikväll har jag sett 50-talet karlar föryngras från fullvuxna män till spädbarn, inom loppet av 90 minuter. Hemligheten? Förnedring. Ren och skär förnedring. Högljudda och förvånansvärt självsäkra myllrade de in i lokalen, gråtfärdiga med krökta ryggrader släntrade de hem. Dagens sista och bästa skratt kommer i kön till garderoben på vägen ut: ”Skitsamma nu vinner vi UEFA-cupen istället”. Tjena.