Supporterkultur när den är som bäst

KRÖNIKA Slutet på en lång vecka närmade sig. Det började med en sjuhelvetes förkylning på måndagsmorgonen, med ett oräkneligt antal snytningar, tabletter och kurer innan en lika sjuhelvetes rolig match på Ullevi där Blårosa spelade ränderna av Grönvitrandiga Hammarby. Det fortsatte med att den sen tidigare planerade resan ner till Malmö av olika anledningar inte blev av. Därför tog jag på torsdagen det något, för mig, oortodoxa beslutet att åka ensam ner till Malmö. Jag bokade upp en andraklassplats tur och retur till Malmö med Öresundståget.

Jag har aldrig tidigare rest ensam till någon bortamatch. Det har varit minibussresor med BaraBen, det har varit bilresor med kompisar och det har varit storbuss med BaraBen. Att åka ensam med Änglarna har aldrig riktigt varit min melodi. Att åka med Änglarna överhuvudtaget har aldrig riktigt varit min melodi. Jag vill helst ha hyfsad koll på vilka jag åker med, för att slippa eventuella idioter. Men nu tog jag risken ändå. Jag hoppades på att jag kanske skulle vara ensam Blåvit i vagnen.

När lördagen så kom och jag klev på tåget på Centralstationen verkade jag ha den turen. Jag såg ingen i blåvita attiraljer. När tåget närmade sig Malmö C tog visserligen en kille och en tjej på sig matchtröja och halsduk ett par rader från mig, men det var det enda. Matchen var ett enda stort lyckorus. När jag gick den långa vägen mot tågstationen, tänk er den sträckan efter en förlust, såg jag ytterst få andra Blåvita som satte kurs åt samma håll som jag. Skönt, en lugn hemresa.

Tåget avgick tio minuter för sent. Jag letade mig fram till en ledig plats i vagn 14, som av någon anledning var full av ungdomar som skulle till Lund. De hade definitivt inte satt sig på sina platser, för de fick resa sig en masse när resenärerna som verkligen skulle sitta i vagn 14 trillade in, en efter en. Fortfarande såg jag ganska få Blåvita och lutade mig bakåt för att vila en trött skalle. Men sen hände något som jag inte kunde föreställa mig. Plötsligt stämde två-tre män i 30-årsåldern upp i "Guldet det ska hem till Göteborg".

Pinsamt, tyckte jag och gjorde mig liten och sjönk ner i boken jag läste, där jag satt i min matchtröja. Ska de där skämma ut den blåvita supporterskaran för hela vagnen? Men strax därefter hakade ett gäng på fyra-fem ynglingar på i sången som nu övergått till "Tåget det ska hem till Göteborg". Och innan jag visste vad som hade hänt så satt jag omgiven av Blåvita som sjöng. Bakom mig satt några jag aldrig riktigt såg, men Blåvita var de. Framför och till vänster om mig satt ett par med en tonårsdotter och kompis, eller om det var två tonårsdöttrar. Blåvita var de i alla fall. Framför dem satt killarna som var något yngre än mig, och tillsammans med dem satt de goa gubbarna som startat det hela. Blåvita.

När så Lundaungdomarna klev av och det stämdes upp i "Ska ni gå hem nu?" var hela den halvan av vagnen som jag satt i befäst av änglasupportrar. Det diskuterades, vi knöt ihop våra halsdukar och hängde upp i fönstren, och det sjöngs. Plötsligt var det inte så pinsamt längre. Plötsligt kändes det som att vi befann oss på läktaren och att alla var bästa vänner. Det sjöngs, och det sjöngs och det sjöngs. Några körde "Tåg på tåget" och hoppade genom vagnen över till grannvagnen med händerna på varandras axlar. När konduktören dök upp hade vi sedan länge planerat att sjunga "Den som inte hoppar är konduktör", och "Varför sjunger inte ni?" ekade ett tag mot den icke-Blåvita delen av vagnen.

Den strax över tre timmar långa hemresan kändes hälften så lång som den tre timmar långa ditresan. Jag tror inte att en enda ramsa glömdes. Det var inte alls den hemresa jag hade önskat mig, men det var precis den hemresa som jag behövde. Där satt vi, en tystlåten BaraBen-skribent, ett medelålderspar med barn i tonåren, ett gäng killar runt 30, några grabbar något yngre än mig, en far här, en ung kille där. Hade vi någonsin kunnat enas kring något annat än kärleken till det fotbollslag som är Blåvitt? Och slutet på veckan närmade sig snabbare än jag någonsin kunnat ana.