Spott och spe med Tärd och Stendum

I GP´S PERSONALMATSAL:

Tärd: -Maten här är riktigt dålig
Stendum: -Ja, och portionerna är alldeles för små

Sju poäng upp till fjärdeplatsen.

MATCHTANKAR. Egentligen har jag inget att skriva, jag hade massor av saker jag ville ta upp igår direkt efter matchen, istället för att gå hem och låta min besvikelse och ilska rinna över tangentbordet så valde jag att gå ut och äta gott och ta en gravöl med mina inte så fotbollsintresserade vänner.

Robin Söder, 19 år höjde förmodligen den blåvita truppens inställning med lika många procent igår. Lagkapten Selakovic lika så, har skrek och gestikulerade – försökte tända lågan i flera av de släckta spelarna. "Olle", kom in och tände till mittfältet med sin vinnarskalle, det spelar ingen roll om vi ligger under med tio mål, när "Olle" går in i spel spelar han alltid för att vinna och viker sällan ner sig. Men vi får ändå ge Malmö, att igår – så var de det bättre laget.

Spelet fungerar inte – det gjorde det för Malmö.
Vi saknar självförtroende – Malmö sprudlade av självförtroende.
Vi är tvåa på bollen – Malmö var etta och tvåa.
Vi viker ner oss – Malmö stod upp.
Vi saknar en plan B – Malmös spel behöver just nu ingen plan B.

Klacken var grym igår, stämningen hette duga – folk hemma i sofforna satte förmodligen chipsen i halsen och märkte vilket fantastiskt stöd Blåvitt har. Men jag vet inte, varför ni ska envisas om att sjunga ”du ska inte tro det blir sm-guld, ifall inte någon sätter fart”? Det är inte det vi krigar för just nu, just nu krigar vi för överlevnad. Vi försöker hitta tillbaka till något som verkligen fungerar för oss. Vi ligger långt ner i tabellen – inte ens nära en guldpytt. I dagens dystra verklighet så tycker jag att vi borde hålla oss till enkla, starka och inbitna ramsor – som alla kan – där alla kan göra sitt bästa för att hänga med och stötta laget.

Stort, och rätt gjort av spelare och ledarstaben att gå ut på planen igår och tacka publiken för stödet. Jag vet, att om det fortsätter i samma anda med inte ens en skymt av förbättring så kommer publiken eftersom att svika, men jag hoppas att de flesta av oss stannar kvar ändå. För även om det blir kval i år, så kommer jag att stå där – i minusgrader om det så vill sig.

Men som sagt, topp fyra är föreningens mål – och jag hoppas att det fortfarande är det som står kvar.

Det är sju poäng upp till fjärdeplatsen - två vinster, en oavgjord.
Det är sex poäng upp till Gais - två vinster.
Det är fyra poäng upp till Häcken - en vinst, en oavgjord.
Och det är två poäng ner till Råttorna - dit ska vi inte.

Det är inget drömläge, men det fullt görbart. Det här är lag som ska hamna under oss. Det är 21 omgångar kvar, det finns 63 poäng kvar att hämta. Så sluta vik ner er, ställ er upp nu för fan. Det är så mycket gnäll överallt så man blir mörkrädd. Är ni rädda för besvikelse, motgångar och krig kanske ni ska hålla er hemma och spela schack eller heja på något curlinglag istället.

Visst fan måste något göras, men att ni sitter här och gnäller hjälper varken er själva eller laget.

AVGÅ GNÄLLSPIKAR. RIDÅ.

Känner ni fortfarande att ni måste få gnälla? Vänd er då till Klagomålsdivisionen.

En röst från andra sidan

O’learys, Götgatan, Stockholm Spendrupshävande bottenskrap med snaggade skallar från Sveriges rövhåls rövhål: Bajare. Så nära en gaisare man kan komma i Stockholm, skillnaden är att Hammarby’s gnällspikar tydligen faktiskt kan fylla upp en sportbar.

Dagens Stockholmsglosa: ”JAMEN VAFFAAAAAN!”.

För bajaren har uttrycket många betydelser, åtminstonde i fotbollsammanhang. ”Passa bollen!”, ”Blås då domarn!”, ”Vadå offside!?”, ”Straff!”, och så vidare, och så vidare. Allteftersom minuterna går förbyts ropen i lokalen dock till spridda snyftningar och snörvel. När David Johansson sätter 2-0 snyggt i eget mål är förvirringen total. Ett sista, unisont ”JAMEN VAFFAAAAAN!” stöts ut genom snorfyllda strupar.

När klockan närmar sig 75:e minuten är stämningen mer tryckt än på en begravning. Hade det inte varit för det upphetsade sorlet från Ullevi genom högtalarna hade man kunnat höra en knappnål studsa mot bardisken. När klockan slår över till 75:00 tar en tapper sate saken i egna händer. Rösten är knappt högre än en viskning och dör ut innan de sista konsonanterna är uttalade. ”Öka farten, sista kvarten ti… da... ho...”. De närmsta tiotalet grönklädda f.d. män blänger med sina rödsprängda och tårfyllda ögon bort mot mannen, som sakta sänker blicken mot sitt tomma ölglas. Han sa inget mer efter det.

Botox? Anti-rynkcreme? L’oreal, släng er i väggen. Ikväll har jag sett 50-talet karlar föryngras från fullvuxna män till spädbarn, inom loppet av 90 minuter. Hemligheten? Förnedring. Ren och skär förnedring. Högljudda och förvånansvärt självsäkra myllrade de in i lokalen, gråtfärdiga med krökta ryggrader släntrade de hem. Dagens sista och bästa skratt kommer i kön till garderoben på vägen ut: ”Skitsamma nu vinner vi UEFA-cupen istället”. Tjena.