I drömmen hör jag pappa Karlsson skrika: ”Risp é klar!”

KRÖNIKA. Vi älskade dem, för att sedan hata dem. Fantastiska djupledslöpningar, dribblingsräder, skott, inlägg och glidtacklingar tog dem till våra hjärtan och proffslivet. Sedan krossades allt med en signatur, på ett papper – i fiendeland.

Det har varit spelare man har tagit för givna, och som också helt riktigt borde ha tagits för givna. Det har var ett ömsesidigt givande och tagande. Men sedan har de, för oss oförklarligt, tagit pengarna och för alltid skjutit sin egen status; sin plats bland legenderna- i huvudet.Men idag känner vi ingen sorg för dessa i Göteborg. Deras namn är raderade och i bästa fall skrivs det ut i bokstavskombinationer. Men detta vara då det, nu är det 2009, och vi kan bara hoppas att de spelare som växer upp i våran ungdomsakademi en dag kommer tillbaka. Nummer 19 är redan klar, något annat finns inte. Möjligtvis i upp och nervända världen. Inte min.

Nu till sak - Fredrik Risp. En backgigant med pondus, snabbhet och ett hårt men rättvist tacklingsspel. Lägg därtill hans enorma hjärta för klubben som för de flesta är vida känt. Upprivet kontrakt, en önskan – att komma hem. Hem till kamratgården. Hem til Blåvitt.Jag tänker inte gå till hård attack mot Mild, han känner nog redan de kylslagna vindarna blåsa ifrån supporterhåll. Jag förstår honom – men jag håller inte med. Dilemmat med en värvning är, precis som Håkan redan uttryckt det:

” Vi har för många backar redan. Eftersom vi spelar med fyrbackslinje har vi två mittbackar på planen, och då kan vi inte ta in ytterligare en.”

Det stämmer att det är för många backar och att vi i första hand behöver offensiva förstärkningar. Sedan så är vår Sportchef nog inte helt säker på Fredriks status, och värvningen av Karl Svensson ligger nära i minnet. Det verkar även utifrån hans mediala uttalanden angående Ragnar som att han tror att vår kära islänning stannar. Om nu läget ser ut så just nu, så vet likväl Håkan som vi att det kan svänga på fem sekunder och transferfönstret i Januari och i sommar är alltid en nagelbitare för supportrar till topplagen i allsvenskan.

Apropå Kalle Svensson så startar snart en ny försäsong där förutsättningarna kommer se annorlunda ut. Visst, hans självförtroende lär vara hårt naggat i kanten. Men jag vet inte om det var så mycket bättre när han kom ifrån Caen. Han börjar i varje fall likväl som hela laget på ruta ett. Han kan formas under månader av hård träning och träningsmatcher. Förhoppningsvis, och det säger jag med en klump i halsen av rädsla för att det inte blir bättre. Förhoppningsvis vinner Kalle kampen mot sitt eget psyke och sina ben, tar en startplats och visar samma form som han en gång gjorde när han spelade i Blåvitt senast.

Trots försäljningar och bra publiksiffror i år, så har vi enbart gått plus cirka 5 miljoner, vad det verkar. Ekonomin är trots allt på uppgång, men den är långt ifrån vad den en gång var i slutat av 90-talet. Då spottade vi ut pengar till höger och vänster, i vad som oftast kom att visa sig som floppvärvningar – och vi föll pladask. Tack Roger Gustavsson för att vi ändrade inriktning, och tack hela föreningen för att vi rannsakade oss själva. Vi har inte råd med för stora risker i värvningskarusellen men här ser jag det som en win/win situation.

Att vi skulle sälja Hjalmar, NC eller Turunen, som en del i en iver om att få tillbaka Risp har uttryck det, hade genererat kaffepengar. Hjalmar har jag liksom många andra sett som en säkerhetsrisk och försvagad länk på vänsterbacken under lång tid. Ett läger är delat och en hel del andra kan inte förstå sig på kritiken mot våran lojala islänning. I och med Bjärsmyrs försvinnande i somras, samt skador på backspelare, så har Hjalmar fått kliva in i mitten. Där har han överraskat mig positivt. Han har täppt luckan efter Mattias på ett bra sätt – trots att han inte har kommit upp i samma nivå som det nuvarande Greklandsproffset. Här har vi en lucka, om än inte den största av luckor, att fylla.

Att göra sig av med Turunen efter en halv säsong i laget sänder naturligtvis helt fel signaler, och tanken finns självklart inte hos varken firma Rehn/Olsson eller Mild. Tyvärr får man väl säga, men Turunens start i klubben hade kunnat vara bättre. Men det verkade vara språkproblem i början för våran finne i kombination till att han verkar lite blyg, vilket kan ha gjort att han inte tagit för sig som han kan. Må hända att det han behövde en längre acklimatisering för att hitta rätt. Jag tror på honom, men jag skulle inte bli överraskad om han kommer bli ett hett alternativ i den defensiva mittfältsrollen. Han har en känslig fot, bra speluppfattning, men tyvärr är han lite långsam. ”Gurra-rollen” kan nog passa honom utmärkt. Som backup om Gustav stannar, vilket jag tror och naturligtvis hoppas.

Om/när han är uppflyttad, då har vi åtta backar kvar. För att återgå till Risp och för att få en balans i truppen av backar, mittfältare och anfallare så är den enkla lösningen för mig – en eller två utlånade. Det täcker inte hans lönekostnad eller hans sign-on bonus. Men det skapar utrymme i truppen, och med tanke på kvalitén vi kan få så är detta ett fynd av stora mått. Lägg därtill hans hjärta för klubben. Hans oerhört stora hjärta för klubben. I dag såg jag att Mild åter uttalade sig om Risp. Han hade inte ändrat sig, föga förvånande, men skulle ta diskussionen med Supporterklubben Änglarna – vi följer med spänning. Mild har satt sig i en sits som inte är optimal. Citat i tidningarna som handlar om antal och inte kvalitet ser inte bra ut i mina ögon. Men naturligtvis så har han stor tro på sin backuppsättning. Risp är dock en spelare, en person som hade skapat så mycket mer än bara resultat på planen. Han lever, andas, Blåvitt och det smittar av sig på allt och alla i och omkring föreningen.

Snälla Håkan, ändra ditt förhållningssätt i frågan och säg att det dykt upp nya möjligheter som inte fanns innan. Då behöver du inte tappa ansiktet, om du tror att du skulle göra det – bara för att du lyssnar på klubbens supportrar. Det kan bli värre i Januari eller till sommaren. Då Hjalmar inte håller, Ragnar är såld och Kalle fortfarande står och stampar. I drömmen hör jag pappa Karlsson skrika: "Risp é klar!". Låt inte Risp sitta i turkiskt fängelse.