Kung Tobias

I dessa mörka stunder kan jag ändå finna saker och ting som får mig att bli stolt över att vara göteborgare och ängel. Den lilla strimma ljus som fortfarande får mig att hålla hoppet uppe, den lilla strimma ljus som hindrar mig från att falla ihop och brista ut i ett okontrollerat gråtande beror främst på två saker. Den första orsaken, men kanske den som ger minst tröst just nu är att jag vet att IFK kommer att ta guld nästa år. Det måste dem bara göra, och jag tror verkligen på att dem gör det. När vi får tillbaka alla våra skadade spelare samt kanske kompletterar truppen ytterligare med något nyförvärv kommer ingen kunna stoppa oss (Bara för att jag säger att IFK kommer vinna guld nästa år kommer dem säkert åka ner i superettan).

Men det som fortfarande kan få mig att känna mig alldeles varm i kroppen efter detta helveteskval vi har fått gå igenom beror på en person och en person endast. Tobias Hysén. Ända sen han kom till Blåvitt 2007 har han visat ett enormt hjärta för sina fans och klubb. Förra året inkasserade vi våran första förlust mot alkisarna på 16 år. I och med förlusten var guldchanserna numera minimala och allting såg väldigt väldigt mörkt ut. När slutsignalen ljöd kunde man se EN blåvit spelare ute på planen. Denna spelare var självklart Hysén. På storbildskärmen kunde man se en inzoomad Tobias i ett sällan skådat slag. I hans blick såg jag tomhet,besvikelse och en tanke som jag tolkade att han ställde sig själv frågan: vad fan håller vi på med egentligen? Redan då avgudade jag gubben.

Igår fick hela min generation plus den blåvita truppen vara med om vårat Barcelona 86. Besvikelsen var total och sorgen visste inga gränser. Trots detta ser man en IFK-spelare gå med bestämda steg mot vår klack. Likt ett gigantiskt hav av euforiska aik:are trängde han sig fram för att tacka dem som har gjort allt i sin makt för att försöka lyfta sitt lag. Och som vi gjorde det. Stundtals var stämningen under matchen något av de häftigaste jag någonsin har varit med om. Medan Tobbe kämpade för att ta sig framåt var det hela tiden ordningsvakter och publikvärdar som drog och försökte få in honom i omklädningsrummet bort från de våldsgalna gnagarna. Likt en gud bröt han sig loss och sprang fram till klacken och tackade för säsongen. Det var inte en jävel som gjorde förutom honom. När jag såg det började fanimej tårarna rinna. Att en spelare kan visa ett sånt hjärta för klubb och supportrar betyder allt. Detta får mig att känna stolthet att en spelare som Hysén spelar i vårt lag. Tobbe är en spelare som alla lag och supportrar vill ha i sitt lag och jag tror inte riktigt att vi inser vilken tur vi har att han har valt att spela hos oss.

Tack Tobbe.

Nu siktar vi framåt och revansch mot gnagarna i cupfinalen, där Tobbe gärna får göra två eller tre baljor. Alla till Solna!