Primaterna på Gamla Ullevi

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er supportrar. Ibland ett okänt namn, ibland en blåvit profil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material. I dag funderar "Joakim" på det här med passion.

En gammal arena revs och en ny skulle byggas. Vi som stod runt om och tittade när maskiner mejade ner vad som en gång varit vårt hem slog lite vemodigt ner blicken och skrapade med skosulan i asfalten, nästan skamset. All denna historia tillintetgjordes av brutala och okänsliga skopor, vilka aldrig burit en randig halsduk eller jublat med knuten näve, ett frånstötande gnissel var allt de hade att säga innan de satte igång. Vi kunde bara se på, som fotbollssupporter kan man alltid bara se på.

Kunde vi inte få göra det själva tänkte vi, ge oss hacka och spade så river vi vårt hem med respektfullt varsamma händer, bit för bit, så vi får tid att begrava betongstyckena och ge dem den andakt de förtjänade. En fotbollspsalm framförd av evigt sörjande – tänk på döden. Nej, sådan är inte verkligheten. Samtidigt som vi stod där och tittade på fördärvet mellan fingrarna förstod vi att det här var något vi var tvungna att ta oss igenom, vi tog vår plikt och betraktade det vi unisont egentligen ville se, det finns ingen tid för nostalgi nu. Inte när man strävar efter framgång. I IFK Göteborg strävar vi efter framgång. Uthärda!

Länge var där bara en öppen ödslig yta, ett blödande sår som inte ville läka, ett ruttnande kadaver som långsamt bröts ner av havsvindar och piskande regn. Gräsplanen låg kvar, rakt på mittcirkeln en hög med grus. En hög med grus! Fy fan, mycket ska vi se under solen innan vi försvinner. Brottsplatsen var inhägnad, som sig bör, stora staket och obehöriga äga ej tillträde, vår åldrade älskare låg för döden och en avvisande hand var allt som mötte oss. Det här är inte er sak! Nej, det var väl inte det, men vi ville så gärna. Bara en sista kyss, snälla! Lider gör man på avstånd, antar jag. Allt är avstånd, allt är inhägnat, men det hör väl egentligen inte hit.

Vi gick av och an utanför ett oändligt staket av stål, händerna djupt nertryckta i fickorna, med oss i den regnvåta motvinden bar vi tentaångest, arbetsskador, kärlekstrassel, skoskav, influensavirus, sömntabletter, knäkrångel, hjärtklappning, kaffekickar, fyllor, snabbmat, munsår, söner, döttrar – allt det som får tiden att gå utan att vi egentligen märker det. En dag när vi gick förbi hade solen äntligen vänt sitt leende ansikte mot stan igen, Håkan Mild sa något i stil med ”det är ju fan 20 grader!”, det var hemmapremiär, tiden hade gått och vi hade uthärdat.

Den dagen är ett av våra finaste minnen, Gamla Ullevi hade rest sig igen. Vi hade stått på tå bakom inhägnaden, spänt blicken och kikat in mellan gallret, sett på stolarna, våra stolar! ”Nu har de satt upp målen” hörde vi någon säga, allt var barnsligt spännande. Dagen hade kommit, dagen som skapade ett före och ett efter. Att ta sitt första steg in på den nya arenan var som att ta ett kliv rätt ut i Grand Canyon, en avgrundsliknande glädjesvindel knöt sin näve längst inne i vårt innersta, där vi blir till jag. Sedan gjorde Stefan Selakovic mål.

I november samma år hade sista slutsignalen för säsongen ekat bland betongen, i lägenheterna på andra sidan ån andades man ut, ”vi rasade inte i dag heller!”. I ett annat hus, bara lite längre bort andades gubbarna också ut – ”Blåvitt vann inte i år heller” och man började fila på mystiskt obegåvade texter som senare skulle publiceras och tryckas – ha! Vi hade gått hem från arenan, arga och besvikna, men jag stod kvar, jag var tvungen att bryta mig ut från det blåvita kollektivet för en stund och gråta, ingen skull få trösta, det är min terapi.

På vårt gräs rusade människor tvärs igenom en rad av poliser på ostadiga ben och med söliga ögon, man tog tillfället i akt, satte sin smutsiga känga rakt ner i vår stolthet och rotade runt. Jag kände mig så försvarslös, stod där och tog all skit som kastades mot mig. En fet, bar och tatuerad överkropp kom vaggandes mot mig med händerna utsträckta i vad som kunde vara en omfamning om det inte vore för ögonen, där rasade hat och hån – ingen glädje. Och samtidigt som jag gnuggade ut den våta sorgen i hela ansiktet skämdes jag lite för vår artgemenskap.

Men man ska kanske inte klandra dem egentligen, vi är fortfarande primater – en del av oss försöker bara upprätthålla någon slags behärskad fasad, nedslå och förneka våra djuriska drifter, andra försöker det inte. Dessa människor kan ha olika färger på halsdukarna, även blått och vitt, den här gången var det svart och gult. Vi förlorade, vår käresta besudlades och våldtogs samtidigt som vi tittade på. Igen. Men vad vi visste, alla vi som gick eller stod kvar, var att vi måste uthärda. Vi måste uthärda för att nå framgång, och i IFK Göteborg strävar vi efter framgång. Heja Blåvitt!

Hälsningar,
Joakim