Vi behöver ett levande ståplats på Ullevi!

LEVANDE STÅPLATS Så jävla "schysst" var det väl inte av omgivningen att i slutet av andra halvlek rikta sin ilska mot tre killar som satt ner, tysta, mitt i klacken- istället för att visa sitt verbala stöd till Blåvitt. Det var på sätt och vis att välja ut några syndabockar för ett generellt problem på läktaren.

MEN. Det var nödvändigt.

Det var på något sett ett resultat av den diskussion om klackens beteende som varit på tapeten den senaste tiden, där irritation mot de ganska stora mängder av människor som står mitt i klacken och sitter ner, står helt tysta i 90 minuter, ägnar sig åt att snacka med annat folk än att någon gång stötta Blåvitt och så vidare spritts i de blåvita leden. Det handlade om att visa en större grupp människor som väljer klackläktaren att den huvudsakliga tanken med den läktaren faktiskt är att ge ett verbalt stöd till Blåvitt, i alla fall göra sitt bästa för att ta i under matchen. Är man inte intresserad av det så går det faktiskt att välja så många platser på läktaren som inte är mitt i klacken, både på klackläktaren (vid sidan av i kurvan och ett etage nedanför) som på andra sektioner. Ställ er inte mitt i klacken om ni inte tänker sjunga för fem öre under matchen.

16 sittande personer- mitt på ståplats.
Minut 30 i första halvlek. Ståplats.

Bild: Ludovic

Klacken är till för att ge stöd till Blåvitt på olika vis, att göra så gott man kan för att lyfta fram laget vi älskar där nere på plan. I klacken får man helt enkelt tåla att pekas ut och buas ut om man sitter ner med armarna i kors. Visst fan kan få människor stå och gorma i 90 minuter, men att sitta ner halva matcherna helt tyst på en ståplatsläktare visar på att man inte bryr sig om ett verbalt stöd till Blåvitt och då faktiskt borde välja att ställa sig på annan plats än mitt i klacken. Om inte för annat så för att visa respekt till den omgivning som arbetar hårt för att skapa stämning och sång på läktaren.

Målgesten, där Bärkroth i i glädjeyra rusade med armarna mot skyn och blicken mot den högljudda och uthålliga hemmaklacken, sa det mesta.
- Det var åt alla supportrarna, det är skönt att ge någonting tillbaka när de stöttar en och sjunger ens namn, säger Nicklas Bärkroth till GP.

I paus var jag och fyra andra BaraBen-gubbar nere och tog en diskussion med bland annat Ultras Göteborg och BrownBombers om den artikel om klacken som rört upp känslorna i början av den här veckan. Där konstaterade vi att det behövs en löpande diskussion om klackens beteende och egenskaper för att hela tiden vara på tå i förbättringsarbetet. Som sig bör påpekade jag även att skribenten i fråga inte var ute efter att kritisera någon på räcket personligen utan helt enkelt störde sig på delar av sångrepertoaren. Förvånansvärt stor majoritet av de över 130 som kommenterade höll med och som reaktion hade vi till viss del en mer "oldschool"- uppblandad sång under Murata-matchen. Det är utvecklande och det är nödvändigt att lyssna till sin omgivning för att snappa upp tyst missnöje av olika typer, det är nämligen kanske en orsak till varför en stor grupp fortfarande väljer klacken för att stå tysta, sitta ner tysta eller hångla med flickvännen.

Klacksektion på Ullevi är till för sång, så välkommen till levande ståplats- där vi tar i för att visa hur andra halvlek mot Murata var en start på en "andra andning" av stöd till Blåvitt. Där vi slutar gnälla på att det sjungs för lite gammalt eller att det sjungs för fort och istället tar i för Mild och fosterstad med sång så att hesa strupar lämnar läktaren vid slutsignal.

Sjung för Blåvitt och fortsätt komma med konstruktiv kritik om hur sången, stämningen och klackläktaren kan förbättras. Kommentarstråden är öppen, ge din syn på saken!